Bägaren rann över

Ännu en dag har jag haft fullt upp. Var i skolan på förmiddagen, kom hem och fixade lunch till mig, R och Victor. Nästan direkt efter att vi hade ätit och jag hade tagit hand om disken skulle jag iväg och hämta tjejerna i skolan. Hem igen, och försöka plugga och förbereda lite.
R frågade om vi skulle åka till Västerås vid 16-tiden. Visst, sa jag och fortsatte med det jag höll på med. 2 gånger till under en timmes tid påminde han att vi skulle åka vid 16-tiden. Sista gången han sa något var kl 15:54 när han frågade om jag kunde skjutsa S och hans saker. Då brast det!
Jag slängde ihop locket på min laptop och for iväg. R sa att jag behövde ju inte vara så sur... Nej just det, det behöver jag ju inte. Jag sa att jag VET att vi skulle åka klockan 16, men jag ville slutföra det jag höll på med (skolarbete), men tydligen är ju allt annat MYCKET viktigare. På väg ut till bilen sa han att han kunde fixa så han kom in till Västerås på något annat sätt...för han tyckte inte att jag skulle följa med. Jag skrek åt honom! Jag har aldrig varit så arg och ledsen på honom som idag!
Hela djävla månaden har jag lagt mig själv åt sidan, till förmån för familjen, men det är ju ingen som tackar för det.
Jag ifrågasatte om det var så bråttom, och han var ju TVUNGEN att vara i Västerås klockan 17, och det var han ju, det var ju galet viktigt tydligen!
Jag skjutsade S hem till hans mamma och kom tillbaka hem igen, och då var inte R ens påklädd...
Jag var så arg att jag egentligen inte alls skulle kört bil. Jag kände verkligen vilken aggressiv förare jag var.
När R satte sig i bilen bad han om ursäkt, men jag tror fortfarande inte att han fattar. När vi åkte hem försökte jag förklara hur jag känner. Hur förbannat jobbigt det är att aldrig ha avlastning, att hela tiden vara på språng och att inte ens få sitta på toa utan att någon rycker och sliter i mig. Att dessutom ha ungar som är sjuka var och varannan dag och ett par kurser i skolan som kräver väldigt mycket, det tär på psyket. Hans kommentar på det var att han inte märkt så mycket av det eftersom han legat på sjukhus osv. Nej, just det, det är ju det jag säger! Jag får sköta precis allt, och jag hinner inte med mig själv. Jag har tappat bort mig själv.
Hur som helst:
När vi väl kom till Västerås, kl 17:03, eftersom han hade andra saker att göra innan vi kom iväg (det var ju bara bråttom när jag höll på med annat), visade det sig att de som skulle öppna på stället vi skulle till, inte hade kommit, och inte kom förrän klockan 17:30 *suck*). Vi fick alltså sitta i bilen och vänta i 25 minuter.

Jag hoppas verkligen att han tänker lite mer. Imorgon är sista dagen jag skjutsar. Jag har lovat att följa med på en fest i Västerås. Efter det tänker jag faktiskt tänka väldigt mycket på mig själv ett tag, och framför allt tänker jag plugga en hel del!

Pussen & Kramen
/Ango