Jag har en dröm som återkommer med jämna mellanrum, och har så gjort i 2 år eller så. Drömmen är inte alltid exakt likadan, men själva innebörden är densamma.
I drömmen/drömmarna är min allra första kärlek, M, huvudpersonen (vi var tillsammans för 20 år sedan). Jag drömmer att vi är tillsammans, och att han är pappa till Paulina och Simone. En dag försvinner han. Han bestämmer sig för att familjelivet inte passar honom längre, så han drar. Han svarar inte på mobilen och jag har inte en blekaste aning om var han är.
Hela drömmen handlar egentligen om ilska, min ilska. Jag är aldrig ledsen för att han försvinner, känner liksom ingen sorg över det, utan bara en enorm ilska över att han väljer att lämna sina barn. Hur han har mage att bara sådär sluta vara delaktig i sina barns liv.
Varför jag drömmer den här drömmen ofta är väl för att jag någon gång gjort det, och jag har hakat upp mig på drömmen (kanske för att M inte är pappa till mina döttrar ;)), vilket gjort att den blivit ett stående inslag.
Det jag känner när jag vaknar ur drömmen är ilskan, och tomhet, innan jag inser att det återigen bara var en dröm. Då brukar jag tänka på alla de barn och föräldrar som lever i den här verkligheten. Verkligheten då den ena partern bestämmer sig för att plötsligt vara fri som fågeln, och bara radera sitt/sina barn ur sitt minne (en av mina närmsta vänner lever i den verkligheten idag). Hur kan man? Hur kan man förneka sina avkommor? Självklart finns det dagar då jag också skulle vilja skita i allt och bara leva singelliv, men jag skulle aldrig kunna förverkliga det. Jag har ansvar för mina barn.
Kanske känner jag så starkt för detta för att jag själv saknade (och fortfarande saknar) min egna pappa. Nu dog han, så han valde ju inte själv att utebli från mitt liv, men jag har ändå alltid levt med saknaden efter honom.
Hur som helst så är det så irriterande att uppleva den här känslan "i onödan" på nätterna, eftersom känslan sitter i så länge (ofta flera dagar).
Har ni några återkommande drömmar? Vet ni varför de återkommer?
Pussen & Kramen
/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Den 4 april 2003 sade jag att jag skulle älska min man i nöd och lust. Mycket nöd och lust har det blivit genom åren, och som i alla förhå... -
Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende! Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga ...
2 kommentarer:
Ja, visst kan jag känna igen mig i den där känslan av att ibland vore det bra skönt att bara dra... Men, det kommer ju aldrig att hända - för att man är någorlunda vettig ändå.
Hur man kan göra så, är för mig fullständigt obegripligt. Många gånger skyller man på en ny partner, men vad är man då för "mähä" om man inte kan hävda sina barns rätt till sin förälder? Sin rätt till sina barn?
Jag lider med dem som blir bortvalda av någon av sina föräldrar. Det ultimata sveket.
Fast, å andra sidan, när jag har mina svartaste och sämsta mamma-dagar då tänker jag allt tanken att barnen nog skulle ha det bättre utan den här hemska mamman!
Mamma J:
Jag tror att alla föräldrar känner någon gång att de skulle vilja lämna allt. Alla har vi dagar som känns helt hopplösa, men de allra, allra flesta av oss vet att det blir en bättre dag imorgon. Vi vet att våra liv inte blir bättre av att radera det vi har; våra barn! Ändå finns det en liten klick män och kvinnor som bara kan "glömma" sin barn. Hur är det ens möjligt?
En av mina bästa vänner går just nu igenom det med sin son. Pappan har ny tjej (de separerade i augusti) som är gravid med deras barn. Hon har en son innan på knappt 3 år som bor med dem ibland. Han får göra allt möjligt, men pappans egna son, 4½ år, får vara glad om pappan ens ringer någon gång i månaden. Sonen sjäv säger att hans pappa inte älskar honom längre och undrar vad han har gjort för fel. Det är fruktansvärt!
Det gör mig så arg att veta att människor är så fruktansvärt egoistiska att de väljer bort barnen ur sina liv!
Kram
/Ango
Skicka en kommentar