söndag 26 mars 2017

Vården vs ångest

Jag är nog väldigt naiv, för jag tror på fullaste allvar att om man arbetar inom vården, är man välbekant med ångest och har en förståelse för vad det är. Jag är som sagt otroligt naiv har jag förstått!
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...

Som jag trodde

Det har varit ganska lugnt ett tag. Lugnt och ganska fridfullt...och det är då det är dags att börja vara på sin vakt.
Maken har sagt i ett par dagar att det har varit så lugnt och skönt och att han tror att det kommer fortsätta så ett bra tag. Jag har sagt att han inte fåt säga så, för det är då det smäller till och blir tio resor värre igen. Jag har knappt vågat tänka tanken att det har blivit lugnare...
Men det tog slut igår! Precis som jag har befarat!
Maken och jag skulle ha en dejt. Vi blev beordrade att gå på bio av äldsta dottern, och är det en order så är det. Vi hade fixat så barnen skulle ha mysigt hemma medan vi gick ut och åt och sedan på bio.
Det slutade med att vi fick åka hem efter halva filmen!
Yngsta dottern visade tydligt redan innan att allt inte var som det skulle med äldsta dottern när hon kom hem från jobbet. En timme in i filmen, fick jag ett snap av äldsta dottern som undrade om jag kunde komma hem. Ja, det var inte så mycket att fundera på, det var bara att åka! Hela vägen hem satt jag och snapade med båda döttrarna. Yngsta dottern var på nedervåningen och lyckligt ovetande om storasysters mående. Storasyster snapade bara att hon krävde att jag skulle ringa någonstans och få sömntabletter till henne. Hon var i affekt, och det var ingen idé att försöka förklara att det inte går att bara ringa och få sömntabletter bara sådär. Jag ringde till 1177 i alla fall när jag kom hem, och det blir det ett eget inlägg om, men fick inte något bra därifrån, så jag sa att vi skulle åka till psykakuten istället. I vårt län får man inte vara barn/ungdom och må psykiskt dåligt utanför kontorstid, för då finns bara psykakuten för vuxna, dit man helst inte vill att barn ska åka. Jag kände ändå att det var det enda alternativet just då.
Vi började åka, och jag skulle bara svänga in på McDonald's för att köpa en kaffe, när dottern säger att hon inte vill åka till sjukhuset. Visst, säger jag, vi struntar i det. Vi åkte runt och pratade istället, och hon blev lugnare sakta, sakta. Hon försökte få tag på pojkvännen, som hon var arg på, och är man tonåring och arg på någon så blockar man denne från sina sociala medier... Det gjorde hon alltså, men ångrade sig sedan och lyckades till slut få tag på honom (på det där lite stenåldersviset via SMS och sedan telefonsamtal 😏).
Det slutade med att jag lämnade av henne med pojkvännen, fick meddelande om att de skulle åka hem till honom, och jag kunde åka hem till mig och sova.
De här turerna med hennes mående, och hur det alltid kommer såna här bakslag, sliter så otroligt mycket på mig. Ibland förstår jag inte alls hur jag ska orka mer. Ständigt vara på sin vakt, kolla av alla subtila småsignaler som skickas ut, vara kittet som håller ihop styrkan med svagheten, vara mamman samtidigt som terapeuten. Kanske inte konstigt att kroppen skriker efter vila? Hjärnan skriker efter att få lämnas oanvänd några dagar!

söndag 19 mars 2017

Ny allergiker

Vi har misstänkt att Axel är allergisk mot kaninerna, och var iväg till familjeläkaren för att få något svar. Man tog blodprov, och ska påbörja en astmautredning också.
Häromdagen kom svaret på blodprovet...han är allergisk, och specifikt mot katter. Han kommer få kallelse till pricktest för att se om det finns fler allergier, vilket vi misstänker. Nu måste hans kanin säljas, och så får vi ta ställning till de andra kaninernas existens också. Kanske kan de bli utekaniner istället.
Nu är vi bara två i familjen som inte har någon allergi...

Dör långsamt inombords

Jag har kommit in i en period då jag känner mig tom, emotionellt tom. Jag orkar inte lägga känslor i saker och händelser. Om det kommer några känslor är det mest negativa känslor, och då främst irritation. Jag blir snabbt irriterad och orkar inte ens bete mig vuxet, utan blir tyst och hummar något kort svar istället. Det blir jag också irriterad på. JAG väljer mina känslor, JAG styr mina reaktioner, JAG väljer! Ändå orkar jag inte just nu!
Varje dag är jag trött, så otroligt trött, och kämpar med att vara den goda kollegan, handläggare, mamman, vännen, frun, medmänniskan, ja, alla dessa roller vi är varje dag, och någonstans på vägen tappade jag bort Ango, MIG! Jag är inte särskilt god mot mig själv! Jag tillåter mig inte att säga ifrån till allt och alla som jag ständigt ska ställa upp på. Jag säger bara ifrån till MIG! Är det konstigt att jag känner mig trött och irriterad då?
Det är så många saker jag vill göra, men när jag tänker på vad det, rent praktiskt, innebär lägger jag ner det. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tjata på alla andra längre. Jag säger bara ja, och gör det de ber mig om.
Långsamt, långsamt dör jag inombords...

söndag 12 mars 2017

När har min kropp och mitt psyke fått nog?

Igår mådde båda döttrarna dåligt, och i vanlig ordning förväntades jag svinga mitt trollspö och reda ut situationen... Det fanns en stund när jag bara ville slänga telefonen i huvudet på dem och säga åt dem att kamma till sig och inse att universum inte kretsar kring dem...men det gör man såklart inte när någon mår dåligt (ja, man slänger inte telefonen i huvudet på någon såklart). En person som mår dåligt kan inte sätta sig in i hur den uppfattas av sin omgivning.
Äldsta dottern var sur på pojkvännen, och han fick ta mycket av hennes dåliga mående. Förstår inte hur han orkar! Men jag är otroligt tacksam över att han är den lugna och stabila person som han är. Alla tjejer skulle behöva en kille som honom!
Yngsta dottern mådde dåligt för att jag tvingade henne att möta sina rädslor och sitt kontrollbehov, vilket gjorde att jag var en ond människa...såklart.
Jag försökte sitta och dricka kaffe i lugn och ro med en älskad vän, men det gick inte riktigt, och jag satt mer och svarade på Snapchat från båda döttrarna än fokuserade på vår konversation. Till slut frågade min vän och jag verkligen var tvungen att svara på meddelandena...och ja, det var jag. Hade jag ignorerat tjejerna hade jag fått lida mer för det efteråt.
Efter en kväll som igår känner jag en enorm tomhet i hela kroppen. Jag känner mig så otroligt känslomässigt dränerad, och funderar på när min kropp och mitt psyke kommer att packa ihop. Man orkar det man måste orka, men hur länge? Hur länge orkar man hålla skenet uppe? Hur länge orkar man medla? Hur länge orkar man vara den starke och stöttande? Hur länge orkar man befinna sig i orkanens öga?

Dejt med maken

I fredags var det dags att inkassera min julklapp från min man, en kväll med Jonas Gardells show.
Showen var en underbar blandning av Gardells shower genom hans 30 år, och allvar om homofobi, rasism och näthat. Tårar och skratt i en salig blandning, och jag är tacksam att jag fick vara med och ta del av showen!

Leva från Pågen

Det här är ett skivat bröd som är lite grövre och har solrosfrön, vilket bidrar till att brödet blir saftigare.
De vuxna i familjen uppskattade det här brödet, både som rostat och orostat, medan de yngre inte har uppskattat det lika mycket.
Kommer absolut att köpa det här fler gånger.

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....