Medberoende

Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende!
Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga det och inse att jag faktiskt är det. Att jag är en typisk medberoende som är "fröken duktig" som håller fasaden uppe, medan insidan håller på att rasa samman.
När jag ser tillbaka inser jag att jag såklart har varit medberoende i hela livet. Jag är uppväxt i ett dysfunktionellt hem, är gift med en missbrukare och har en dotter med psykisk ohälsa. Gissa om jag har sopat framför dörrar hela livet. Jag har täckt upp för alla, jag har förklarat och försvarat beteenden. Jag har ursäktat, jag har slagits för och mot mina beroendeanhöriga. Idag gick det upp för mig att det är precis såhär jag har hållit på...alltid, och fortfarande gör. Nu har jag insett att jag måste sluta med detta, för jag hjälper ingen. Jag måste ta ansvar för mitt mående, och de måste ta ansvar för sitt missbruk, med de konsekvenser det innebär. Nu är jag redo att ta tag i det.
Barndomen kan jag inte göra så mycket åt, såklart, den är passerad och mamma lever inte längre. Nu måste jag lära mig att än mer, acceptera att det blev som det blev och att det blev bra ändå i slutändan. 
Dottern mår förhållandevis bra, och henne kan jag hantera idag. Jag sätter mer gränser för henne, och springer inte benen av mig för att behaga henne.
Nu är det maken istället. Han har återfallit i missbruk, något som innebär lögner och manipulation från hans sida och misstro från min sida. Nu är det dags för mig att ta mitt ansvar för mitt mående och för barnen, och han får ta konsekvenserna för sitt missbruk, oavsett hur konsekvenserna blir! Han är vuxen och vet att det han gör är fel!
Nu är det dags att sätta bollen i rullning, nu är det dags för mitt tillfrisknande att börja!

Missbruk

Hur gör man när någon man älskar använder lite för mycket av sådant som får den personen att "slappna av"? Konfronterar? Ja, såklart, men när personen säger att den har slutat, men man VET att personen inte har gjort det? Man ser tecken som tyder på att missbruket fortfarande finns, men är bara något lindrigare. Vad gör man då? Konfronterar igen? Javisst, men om inget händer ändå? Om ett missbruk förnekas? Ska man lita på orden, eller ska man lita på sin egna magkänsla?
Jag vet vad man "ska" göra, det vet alla med någon som är missbrukare i sin närhet, men det är så förbannat svårt. Det är så djävla svårt när missbruket inte syns, när ingen annan märker det, det är bara man själv. Man märker de där små, små skillnaderna i språket, rörelserna och beteendet. Man känner hur det tär på en själv och man känner hur man själv sakta, sakta bryts ner rent psykiskt. Man mår själv skitdåligt, men ingen annan kan förstå varför. Jag är en medberoende och det är djävligt jobbigt! Jag har varit en medberoende i hela mitt förbannade liv. Redan som barn var jag det, och livet rullar sin gilla gång så jag fortsätter i samma spår som vuxen.
Jag vill inte släppa taget, jag vill kämpa, men jag kan ju inte ändra någon annan, bara mig själv, men jag kan aldrig någonsin acceptera ett missbruk, alltså kan jag inte ändra mig själv heller.
Någonstans någon gång tar det stopp! Frågan är bara var och när?!

Pussen & Kramen
/Ango