Helt sjukt

Igår var Victor på dagis, för första och enda gången den här veckan... Han får vara hemma resten av veckan. Nu är det *peppar peppar* inte Victor själv som är sjuk, utan han är hemma i förebyggande syfte. Varför? Värsta magsjukeepidemin härjar på dagis...bland personalen. När vi kom igår morse fick vi veta att tre i personalen var sjuka. Alla tre hade insjuknat kvällen innan (de tre var på en föreläsning tillsammans). Den som tog emot oss på morgonen insjuknade själv ett par timmar senare, fick jag veta när jag hämtade hem Victor igen. Då valde jag att håla Victor hemma resten av veckan. Idag skulle han visserligen vara ledig ändå eftersom vi ska till BVC och göra om hörseltestet, men på fredag får Victor vara hemma med R.

Ja, R då. Han är ju också ett kapitel för sig. Han opererade knät i tisdags, och jag är nu hans personliga assistent...
Hela operationen tog runt 2 timmar (skruvade fast ett korsband) och han fick komma hem på eftermiddagen. När han satt i rullstolen som jag lotsade runt på sjukhuset var han hemskt smärtpåverkad. Han sa flera gånger att han trodde att han skulle svimma eller kräkas av smärtan (då hade han ändå starka grejer i sig).
Hemma låg han på soffan, och lyckades ta sig upp på toa ibland. På kvällen hade han så ont (då hade dundermedicinen lämnat kroppen) att han inte visste var han skulle ta vägen. Han ringde HSU för att få råd. Han fick veta att den smärtlindring han hade kunde ökas med en tablett till. Han gjorde så och väntade. 2 timmar senare hade inte denna tablett gjort någon verkan och han började få panikångest. Han ringde HSU igen och de skickade en ambulans.
Vid det här laget är klockan nästan 3 på morgonen, och jag är tröööööötttt.
Ambulansen kom och de kunde inget göra. De fattade inte varför de skulle komma (det var ju HSU, inte vi som ringt). De konsulterade ortopedjouren och fick beskedet att R kunde ta 50 mg av smärtlindringen varje dygn, så han kunde ta en tablett till. Problemet var bara att han redan hade tagit 50 mg, på 15 timmar... Det fattade de inte först utan dillade på om att han kunde ta en tablett till.
Ja, i alla fall så fick han följa med efter ännu en konsultation med ortopedjouren (som var förvånade över vilken smärtlindring man valt till honom efter operationen). Jag fick gå och lägga mig igen...
Klockan 5:25 ringde mobilen. jag trodde det var väckning, men det var det inte. Det var R som satt i en taxi, på väg hem och ville bli insläppt.
Upp ur sängen, ner för trappen, och lite markservice innan jag fick krypa ner igen. Kl 6:30 var natten slut för min del och nästa krävande del av familjen behövde min uppassning; barnen.

Jag är så trött... Trött på alla sjukor, trött på att andra inte får vara friska, för jag har inte tid med det här. Jag lägger all energi på familjen och känner att jag inte pallar med skolan, som är väldigt krävande nu.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag ändå får vara frisk (bortsett från mitt sviktande psyke då), men jag har en känsla av att så fort jag slutar trippa runt på tå och börjar sova mer än 5-6 timmar/natt så kommer jag inte vara frisk längre. Än så länge är det bara mitt huvud som säger ifrån. Den sprängande huvudvärken som inga piller biter på (så jag bryr mig inte ens om att ta några) men som hotar att spränga huvudet varje gång jag andas, vittnar om att jag kommer känna mig allt annat än frisk så småningom.

Nu ska jag skjutsa tjejerna till skolan, sedan ska jag hem och sköta markservicen till mina killar...

Pussen & Kramen
/Ango