Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende!
Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga det och inse att jag faktiskt är det. Att jag är en typisk medberoende som är "fröken duktig" som håller fasaden uppe, medan insidan håller på att rasa samman.
När jag ser tillbaka inser jag att jag såklart har varit medberoende i hela livet. Jag är uppväxt i ett dysfunktionellt hem, är gift med en missbrukare och har en dotter med psykisk ohälsa. Gissa om jag har sopat framför dörrar hela livet. Jag har täckt upp för alla, jag har förklarat och försvarat beteenden. Jag har ursäktat, jag har slagits för och mot mina beroendeanhöriga. Idag gick det upp för mig att det är precis såhär jag har hållit på...alltid, och fortfarande gör. Nu har jag insett att jag måste sluta med detta, för jag hjälper ingen. Jag måste ta ansvar för mitt mående, och de måste ta ansvar för sitt missbruk, med de konsekvenser det innebär. Nu är jag redo att ta tag i det.
Barndomen kan jag inte göra så mycket åt, såklart, den är passerad och mamma lever inte längre. Nu måste jag lära mig att än mer, acceptera att det blev som det blev och att det blev bra ändå i slutändan.
Dottern mår förhållandevis bra, och henne kan jag hantera idag. Jag sätter mer gränser för henne, och springer inte benen av mig för att behaga henne.
Nu är det maken istället. Han har återfallit i missbruk, något som innebär lögner och manipulation från hans sida och misstro från min sida. Nu är det dags för mig att ta mitt ansvar för mitt mående och för barnen, och han får ta konsekvenserna för sitt missbruk, oavsett hur konsekvenserna blir! Han är vuxen och vet att det han gör är fel!
Nu är det dags att sätta bollen i rullning, nu är det dags för mitt tillfrisknande att börja!
Visar inlägg med etikett Psykisk ohälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Psykisk ohälsa. Visa alla inlägg
måndag 16 juli 2018
söndag 1 april 2018
Sjukskrivningen blev oundviklig
Jag fick tid hos samordnaren hos företagshälsovården, som tyckte att jag också skulle träffa läkare för att prata mer och även ta prover för att utesluta medicinska orsaker till att jag var så galet trött.
När jag träffade läkaren sjukskrev hon mig på 25 % i tre veckor. Precis innan tröttheten slog till fick jag gå hem från jobbet. Jag fick också ta en hel del blodprover.
Efter tre veckors sjukskrivning hade jag uppföljning med läkaren, som förlängde sjukskrivningen i en månad till. Blodproverna visade på D-vitaminbrist, så jag fick D-vitamin utskrivet. Även sömnmedicin fick jag utskrivet för att få ordning på min sömn, då jag sov fruktansvärt dåligt, och vaknade varje timme för att titta på min mobiltelefon för att se om min dotter var i behov av mig.
Vid besök hos psykologen fick jag förhållningsorder gällande gränsdragning för dottern. Med eller utan diagnos behövs det regler, och då dottern närmar sig vuxen med stormsteg är det viktigt att jag hjälper henne att frigöra sig mer från mig, och får hjälp med strategier för att hantera sina känslor och sin ångest. Redan ett par dagar efter besöket hos psykologen sov jag betydligt bättre, utan sömnmedicin.
Jag började sakta med säkert hitta tillbaka till sådant jag tyckte var roligt och energin återvände sakta men säkert. Jag har fortfarande inte full energi, men jag känner mig mycket starkare idag än vad jag gjorde i slutet av förra året. Sömnen kan vara lite si och så, men det beror på många olika saker. Vi upptäckte ännu ett stort problem i familjen, som har krävt mycket energi och som har fått hjärnan att gå på högvarv igen. Det ska jag återkomma till i ett annat inlägg!
Äntligen fick vi en diagnos
Vi träffade läkare vid ett första möte, där jag lyfte mina tankar kring bipoläritet. Läkaren tyckte att jag hade rätt i mina tankar, utifrån hur dottern har mått och hur hennes känslor har pendlat. Det fanns dock en sak som talade helt emot detta, och det var att dottern hade mått mycket bättre av sina antidepressiva tabletter som hon hade fått ett år tidigare. Hade hon varit bipolär hade hon blivit mycket sämre av just den sortens medicin som hon hade, och det var ju raka motsatsen. Vi kunde alltså skriva av den diagnosen.
Efter läkarbesöket fick jag prata med en kurator och berätta om ärftlighet, graviditet, förlossning och dotterns barndom. Dottern fick träffa psykolog vid ett par tillfällen, och denne fick även den pedagogiska bedömningen som lärarna gjorde av henne i slutet av 9:an.
Så dagen innan dottern fyllde 17 år, fick vi så en diagnos! ADHD - ouppmärksamhets form löd "domen". Det är alltså det som var ADD tidigare (numera har man bara ADHD, tre olika former som diagnos). Det är ju en diagnos vi själva har haft högt upp på listan över troliga diagnoser (den mest troliga diagnosen på vår lista).
ADHD innebär också att man kan medicinera, och då dottern gärna vill få en medicin som gör att hon orkar skolan när hon åter börjar den, så skulle vi träffa läkare igen i januari för att diskutera just medicin.
I slutet av januari träffade vi åter läkaren, som satte in en av de vanligaste ADHD-medicinerna direkt, eftersom dottern på eget bevåg hade slutat med sina antidepressiva tabletter. Dottern märkte snabbt skillnad i framför allt hanteringen av sina känslor. Nu kunde hon känna en känsla i taget istället för ett enda virrvarr av känslor!
Nu har hon ätit medicinen i drygt två månader, och vi har varit på uppföljning på BUP vid flertalet tillfällen under den här tiden. Anledningen är att dottern har fått förhöjt blodtryck (undertryck på 90-95) och hög puls (110-115), vilket är väldigt vanligt vid den här typen av medicinering.
Nu har ännu en medicin satts in, då dottern trots allt har många positiva effekter av hennes medicin, så man vill inte byta. Den nya medicinen är en kombinerad ADHD och blodtrycksmedicin (kan användas till båda). Redan första dagen såg vi en skillnad i blodtrycket även om pulsen fortfarande var lika hög. Förhoppningsvis ser vi stor skillnad vid nästa mätning på BUP.
fredag 9 juni 2017
Trött
Jag är så trött! Ibland vet jag inte var tröttheten kommer ifrån, men att vara vaken en hel dag känns helt omöjligt ibland. Hypotyreosen är en orsak såklart, men kanske också det faktum att jag ständigt trippar på tå och väntar på vad som ska hända härnäst. Kan aldrig riktigt slappna av!
Häromdagen träffade jag en av våra psykologer på jobbet. Träffade som i mötte, inte att jag hade ett möte bokat med henne. Vi jobbade mycket tillsammans tidigare, men sedan jag bytte arbetsuppgifter har vi knappt ens sett varandra på kontoret. Just den dagen skulle hon sitta inne på mitt kontor och jobba, och det var jätteroligt, eftersom jag har saknat vårt samarbete.
Hon vet mycket om vad som händer hemma hos mig, eftersom vi har pratat om det tidigare. Hon frågade hur jag mådde, och jag sa "sådär"...vilket resulterade i följdfrågor. Vi pratade en stund om vad som har hänt hemma, och vad som händer, och det var så skönt att bara få ösa ur sig tankar och känslor. Jag vet ju att hon lyssnar, som kollega, inte bara som psykolog, även om de aspekterna också kommer in såklart.
När det gäller tröttheten vet jag att den beror på flera saker, men ibland känns det som att hjärnan bara håller på att koppla bort sig. I morse var ett sådant exempel. Jag hade satt på kaffebryggaren, för att göra kaffe till mig, och till maken. Efter en stund kommer jag ut i köket och ska hälla upp kaffet. Blir väldigt förvirrad när jag ser att det i kannan finns kaffe till EN kopp. Jag VET att jag hällde i vatten till två koppar! Tittar i filtret om det har stannat där, men där är bara sump... Förstår ingenting och hjärnan går för högtryck för att ta reda på vad som har hänt. Till slut bestämmer jag mig för att jag minns fel, att jag inte alls hällde i tillräckligt med vatten, så jag häller i mer vatten och brygger mer kaffe. Häller upp i två koppar och ställer den ena koppen på köksbordet till maken (som är inne i duschen) och tar med den andra koppen in i vardagsrummet...där jag ser en kopp med kaffe på bordet...vid min plats. Men! Hur hamnade den där? Vem har hällt upp det kaffet? Har maken hällt upp? Men hur har jag missat att han har gjort det? Och var är hans kopp i så fall? Han har väl knappast tagit med den in i badrummet? Förvirringen är total, men inser till slut att anledningen till att det var så lite kaffe i kannan, var för att jag redan hade hällt upp kaffe till mig (för maken hade inte gått ur sängen ännu)... Dock har jag inget som helst minne av att jag hällde upp kaffet...
Häromdagen träffade jag en av våra psykologer på jobbet. Träffade som i mötte, inte att jag hade ett möte bokat med henne. Vi jobbade mycket tillsammans tidigare, men sedan jag bytte arbetsuppgifter har vi knappt ens sett varandra på kontoret. Just den dagen skulle hon sitta inne på mitt kontor och jobba, och det var jätteroligt, eftersom jag har saknat vårt samarbete.
Hon vet mycket om vad som händer hemma hos mig, eftersom vi har pratat om det tidigare. Hon frågade hur jag mådde, och jag sa "sådär"...vilket resulterade i följdfrågor. Vi pratade en stund om vad som har hänt hemma, och vad som händer, och det var så skönt att bara få ösa ur sig tankar och känslor. Jag vet ju att hon lyssnar, som kollega, inte bara som psykolog, även om de aspekterna också kommer in såklart.
När det gäller tröttheten vet jag att den beror på flera saker, men ibland känns det som att hjärnan bara håller på att koppla bort sig. I morse var ett sådant exempel. Jag hade satt på kaffebryggaren, för att göra kaffe till mig, och till maken. Efter en stund kommer jag ut i köket och ska hälla upp kaffet. Blir väldigt förvirrad när jag ser att det i kannan finns kaffe till EN kopp. Jag VET att jag hällde i vatten till två koppar! Tittar i filtret om det har stannat där, men där är bara sump... Förstår ingenting och hjärnan går för högtryck för att ta reda på vad som har hänt. Till slut bestämmer jag mig för att jag minns fel, att jag inte alls hällde i tillräckligt med vatten, så jag häller i mer vatten och brygger mer kaffe. Häller upp i två koppar och ställer den ena koppen på köksbordet till maken (som är inne i duschen) och tar med den andra koppen in i vardagsrummet...där jag ser en kopp med kaffe på bordet...vid min plats. Men! Hur hamnade den där? Vem har hällt upp det kaffet? Har maken hällt upp? Men hur har jag missat att han har gjort det? Och var är hans kopp i så fall? Han har väl knappast tagit med den in i badrummet? Förvirringen är total, men inser till slut att anledningen till att det var så lite kaffe i kannan, var för att jag redan hade hällt upp kaffe till mig (för maken hade inte gått ur sängen ännu)... Dock har jag inget som helst minne av att jag hällde upp kaffet...
onsdag 31 maj 2017
Ja, så är det
Överdos
Natten till i lördags vaknade jag av att min mobiltelefon ringde kl 2:30. Såg att det var dottern som för tillfället befann sig hos sin pojkvän. Hon grät och frågade om det var farligt att ta för många tabletter av hennes antidepressiva medicin. Hon hade svalt 7 tabletter, plus att hon även hade tagit sin dagliga dos knappt 12 timmar innan.
Jag svarade att jag inte visste, att jag var tvungen att kolla upp det och återkomma till henne. En snabb googling gav inget lugnande svar så jag valde att ringa 112 och få komma till giftinformationen. Där fick jag svaret att det kunde ge hjärtpåverkan och att vi skulle åka till barnakuten med henne. Fick även information om att om hennes allmäntillstånd försämrades på vägen, skulle vi ringa 112 för att bli mötta av en ambulans.
Satte mig i bilen och åkte för att hämta upp henne och sedan åka till barnakuten. Den här resan skulle normalt sett ta ca 50 minuter, men då det var mitt i natten och ingen trafik...och jag ville komma fram så fort som bara gick, så körde jag inte direkt i påvisad hastighet, utan det gick betydligt snabbare än så, så vi var framme på akuten knappt 40 minuter efter att jag hade startat bilen hemma.
Pojkvännen var också med, uppgiven och rejält orolig!
Vi fick komma in i undersökningsrum direkt, dels pga allvaret och dels för att de hade det extremt lugnt.
Paulina kopplades upp på EKG, på syreupptagningsmätning och blodtryck. Ganska snabbt började hon få muskelryckningar. Det började i höger ben. Det var som att någon slog på reflexen på knät hela tiden. Efter några minuter började ryckningarna i armarna, och till slut även i käken.
Alla prover såg bra ut, men hon fick dricka aktivt kol för att hindra kroppen från att ta upp all medicin. Att dricka kolet var allt annat än populärt, och både jag och pojkvännen fick ta emot en hel del skit från henne.
Pojkvännen gjorde hon slut med, mig hatade hon gruvligt mycket och det var mitt fel att hon mådde så dåligt. Hon skulle också flytta hemifrån, helst redan igår. Eftersom jag är ganska luttrad och så vet jag att det inte är dottern som säger det, utan hennes mående, och därför tar jag inte åt mig av det hon säger.
Efter mycket om och men drack hon kolet, men fick bara i sig en tredjedel av det hon skulle fått i sig, eftersom hon hade hällt ut resten, men det räckte med det hon fått i sig.
Vi fick stanna för observation och fick komma upp på avdelning efter lite drygt 1 timme. Paulina var såklart inte alls nöjd med att behöva stanna, hon skulle hem, men vi lyckades övertala henne (ja, hon hade egentligen inte så mycket att välja på).
Vid 10-tiden på förmiddagen kom ronden, och läkaren berättade att alla prover var bra, dottern mådde bra, och att det inte fanns några skäl att inte skicka hem henne. Innan hon fick åka hem var vi tvungna att ha en akutbedömning av BUP-akuten. Tid var redan bokad, och läkare och psykolog stod och väntade på oss utanför rummet (vilket var otroligt skönt). Först fick vi båda prata och sedan fick dottern prata själv, innan det blev sammanfattning med mig i rummet.
Läkaren (som var samma som vi träffade på vårt vanliga BUP vid senaste besöket, och som dottern kände förtroende för) och psykologen berättade att de inte kände någon oro för att det skulle hända igen, då det inte var något självmordsförsök, utan ett desperat grepp för att slippa känna oro, ångest och frustration. Dessutom ångrade hon sig direkt efter och blev rädd när hon insåg att det kanske inte var så ofarligt att ta en överdos av medicinen.
Läkaren på ronden berättade också att de var skyldiga att göra en orosanmälan till soc, vilket jag såklart inte hade några problem med. Igår ringde det en tjej från soc och vi pratade länge om dottern. Hon sa att hon inte kände någon oro alls (vilket inte heller vården gjorde enligt anmälan hon hade fått), och att vi inte kommer ha mer kontakt än det samtalet, såvida vi inte tog kontakt med dem själva. Hon var glad att höra att vi redan hade etablerad BUP-kontakt, att vi kämpade för att få till den utredning vi har väntat på i ett år nu, och som ingen har en aning om när vi kommer att få. Jag har ringt ett annat BUP i ett närliggande län och kollat hur det ser ut med deras kö, och svaret jag fick var att den är 6-12 månader, hon kunde inte svara mer exakt då hon inte hade uppgifterna framför sig. Nästa steg är att nu be vårt BUP skicka en remiss till det andra BUP också, för att vi ska stå i två olika köer. Jag fick också tipset om att kolla om det finns några privata alternativ som vi kan använda oss av för att få till en utredning snabbare.
Ibland känns livet så vansinnigt uppgivet! Tänk om jag kunde trolla med knäna så barnen alltid kunde få må bra och bara vara lyckliga barn. Inget barn eller ungdom ska må så här! Ingen ska känna att de är värdelösa, inte orkar mer!
Jag svarade att jag inte visste, att jag var tvungen att kolla upp det och återkomma till henne. En snabb googling gav inget lugnande svar så jag valde att ringa 112 och få komma till giftinformationen. Där fick jag svaret att det kunde ge hjärtpåverkan och att vi skulle åka till barnakuten med henne. Fick även information om att om hennes allmäntillstånd försämrades på vägen, skulle vi ringa 112 för att bli mötta av en ambulans.
Satte mig i bilen och åkte för att hämta upp henne och sedan åka till barnakuten. Den här resan skulle normalt sett ta ca 50 minuter, men då det var mitt i natten och ingen trafik...och jag ville komma fram så fort som bara gick, så körde jag inte direkt i påvisad hastighet, utan det gick betydligt snabbare än så, så vi var framme på akuten knappt 40 minuter efter att jag hade startat bilen hemma.
Pojkvännen var också med, uppgiven och rejält orolig!
Vi fick komma in i undersökningsrum direkt, dels pga allvaret och dels för att de hade det extremt lugnt.
Paulina kopplades upp på EKG, på syreupptagningsmätning och blodtryck. Ganska snabbt började hon få muskelryckningar. Det började i höger ben. Det var som att någon slog på reflexen på knät hela tiden. Efter några minuter började ryckningarna i armarna, och till slut även i käken.
Alla prover såg bra ut, men hon fick dricka aktivt kol för att hindra kroppen från att ta upp all medicin. Att dricka kolet var allt annat än populärt, och både jag och pojkvännen fick ta emot en hel del skit från henne.
Pojkvännen gjorde hon slut med, mig hatade hon gruvligt mycket och det var mitt fel att hon mådde så dåligt. Hon skulle också flytta hemifrån, helst redan igår. Eftersom jag är ganska luttrad och så vet jag att det inte är dottern som säger det, utan hennes mående, och därför tar jag inte åt mig av det hon säger.
Efter mycket om och men drack hon kolet, men fick bara i sig en tredjedel av det hon skulle fått i sig, eftersom hon hade hällt ut resten, men det räckte med det hon fått i sig.
Vi fick stanna för observation och fick komma upp på avdelning efter lite drygt 1 timme. Paulina var såklart inte alls nöjd med att behöva stanna, hon skulle hem, men vi lyckades övertala henne (ja, hon hade egentligen inte så mycket att välja på).
Vid 10-tiden på förmiddagen kom ronden, och läkaren berättade att alla prover var bra, dottern mådde bra, och att det inte fanns några skäl att inte skicka hem henne. Innan hon fick åka hem var vi tvungna att ha en akutbedömning av BUP-akuten. Tid var redan bokad, och läkare och psykolog stod och väntade på oss utanför rummet (vilket var otroligt skönt). Först fick vi båda prata och sedan fick dottern prata själv, innan det blev sammanfattning med mig i rummet.
Läkaren (som var samma som vi träffade på vårt vanliga BUP vid senaste besöket, och som dottern kände förtroende för) och psykologen berättade att de inte kände någon oro för att det skulle hända igen, då det inte var något självmordsförsök, utan ett desperat grepp för att slippa känna oro, ångest och frustration. Dessutom ångrade hon sig direkt efter och blev rädd när hon insåg att det kanske inte var så ofarligt att ta en överdos av medicinen.
Läkaren på ronden berättade också att de var skyldiga att göra en orosanmälan till soc, vilket jag såklart inte hade några problem med. Igår ringde det en tjej från soc och vi pratade länge om dottern. Hon sa att hon inte kände någon oro alls (vilket inte heller vården gjorde enligt anmälan hon hade fått), och att vi inte kommer ha mer kontakt än det samtalet, såvida vi inte tog kontakt med dem själva. Hon var glad att höra att vi redan hade etablerad BUP-kontakt, att vi kämpade för att få till den utredning vi har väntat på i ett år nu, och som ingen har en aning om när vi kommer att få. Jag har ringt ett annat BUP i ett närliggande län och kollat hur det ser ut med deras kö, och svaret jag fick var att den är 6-12 månader, hon kunde inte svara mer exakt då hon inte hade uppgifterna framför sig. Nästa steg är att nu be vårt BUP skicka en remiss till det andra BUP också, för att vi ska stå i två olika köer. Jag fick också tipset om att kolla om det finns några privata alternativ som vi kan använda oss av för att få till en utredning snabbare.
Ibland känns livet så vansinnigt uppgivet! Tänk om jag kunde trolla med knäna så barnen alltid kunde få må bra och bara vara lyckliga barn. Inget barn eller ungdom ska må så här! Ingen ska känna att de är värdelösa, inte orkar mer!
lördag 22 april 2017
30 liv i veckan
På Svt har det börjat en serie som heter "30 liv i veckan". Titeln syftar till hur många som dör pga självmord varje vecka.
Serien leds av Anne Lundberg och Sofia Helin, och de möter personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord; föräldrar som mist barn, personer som levt med självmordstankar, psykologer och terapeuter bland annat.
Jag har precis sett det första avsnittet, och det var så befriande att titta på. Anne och Sofia är mjuka och lugna och för så fina samtal med varandra och de personer de möter i programmet. Det är sakligt och sorgligt om vartannat, men på ett naturligt sätt. Det känns som att man har tänkt på varje persons integritet och kliver inte över några gränser som gör att det blir ett vältrande i andras olycka och sorg.
Att lyssna på vad som sägs kändes som något jag behövde just nu. Jag behövde få höra att jag faktiskt gör rätt som bemöter självmordstankar, att jag gör rätt som är där och "stör" i ångesten, trots att jag blir avvisad gång på gång.
Att leva mitt i psykisk ohälsa påverkar alla. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta, hur jag ska hitta styrkan, men på något obegripligt sätt kommer det krafter som gör att jag orkar ett tag till. I programmet säger de "man måste må bra själv för att orka hjälpa någon anhörig som mår dåligt", och så är det. Men det är svårt att må bra när ens barn mår så dåligt att det funderar på självmord. Hur ska man kunna må bra då? Då är det bara alla överlevnadsinstinkter som gäller och på något sätt skydda sitt barn.
Serien är i tre delar och del ett har precis sänts. Det är ett viktigt ämne som berättas och hanteras, så därför är det viktigt att så många som möjligt ser det!
Serien leds av Anne Lundberg och Sofia Helin, och de möter personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord; föräldrar som mist barn, personer som levt med självmordstankar, psykologer och terapeuter bland annat.
Jag har precis sett det första avsnittet, och det var så befriande att titta på. Anne och Sofia är mjuka och lugna och för så fina samtal med varandra och de personer de möter i programmet. Det är sakligt och sorgligt om vartannat, men på ett naturligt sätt. Det känns som att man har tänkt på varje persons integritet och kliver inte över några gränser som gör att det blir ett vältrande i andras olycka och sorg.
Att lyssna på vad som sägs kändes som något jag behövde just nu. Jag behövde få höra att jag faktiskt gör rätt som bemöter självmordstankar, att jag gör rätt som är där och "stör" i ångesten, trots att jag blir avvisad gång på gång.
Att leva mitt i psykisk ohälsa påverkar alla. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta, hur jag ska hitta styrkan, men på något obegripligt sätt kommer det krafter som gör att jag orkar ett tag till. I programmet säger de "man måste må bra själv för att orka hjälpa någon anhörig som mår dåligt", och så är det. Men det är svårt att må bra när ens barn mår så dåligt att det funderar på självmord. Hur ska man kunna må bra då? Då är det bara alla överlevnadsinstinkter som gäller och på något sätt skydda sitt barn.
Serien är i tre delar och del ett har precis sänts. Det är ett viktigt ämne som berättas och hanteras, så därför är det viktigt att så många som möjligt ser det!
söndag 26 mars 2017
Vården vs ångest
Jag är nog väldigt naiv, för jag tror på fullaste allvar att om man arbetar inom vården, är man välbekant med ångest och har en förståelse för vad det är. Jag är som sagt otroligt naiv har jag förstått!
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...
Som jag trodde
Det har varit ganska lugnt ett tag. Lugnt och ganska fridfullt...och det är då det är dags att börja vara på sin vakt.
Maken har sagt i ett par dagar att det har varit så lugnt och skönt och att han tror att det kommer fortsätta så ett bra tag. Jag har sagt att han inte fåt säga så, för det är då det smäller till och blir tio resor värre igen. Jag har knappt vågat tänka tanken att det har blivit lugnare...
Men det tog slut igår! Precis som jag har befarat!
Maken och jag skulle ha en dejt. Vi blev beordrade att gå på bio av äldsta dottern, och är det en order så är det. Vi hade fixat så barnen skulle ha mysigt hemma medan vi gick ut och åt och sedan på bio.
Det slutade med att vi fick åka hem efter halva filmen!
Yngsta dottern visade tydligt redan innan att allt inte var som det skulle med äldsta dottern när hon kom hem från jobbet. En timme in i filmen, fick jag ett snap av äldsta dottern som undrade om jag kunde komma hem. Ja, det var inte så mycket att fundera på, det var bara att åka! Hela vägen hem satt jag och snapade med båda döttrarna. Yngsta dottern var på nedervåningen och lyckligt ovetande om storasysters mående. Storasyster snapade bara att hon krävde att jag skulle ringa någonstans och få sömntabletter till henne. Hon var i affekt, och det var ingen idé att försöka förklara att det inte går att bara ringa och få sömntabletter bara sådär. Jag ringde till 1177 i alla fall när jag kom hem, och det blir det ett eget inlägg om, men fick inte något bra därifrån, så jag sa att vi skulle åka till psykakuten istället. I vårt län får man inte vara barn/ungdom och må psykiskt dåligt utanför kontorstid, för då finns bara psykakuten för vuxna, dit man helst inte vill att barn ska åka. Jag kände ändå att det var det enda alternativet just då.
Vi började åka, och jag skulle bara svänga in på McDonald's för att köpa en kaffe, när dottern säger att hon inte vill åka till sjukhuset. Visst, säger jag, vi struntar i det. Vi åkte runt och pratade istället, och hon blev lugnare sakta, sakta. Hon försökte få tag på pojkvännen, som hon var arg på, och är man tonåring och arg på någon så blockar man denne från sina sociala medier... Det gjorde hon alltså, men ångrade sig sedan och lyckades till slut få tag på honom (på det där lite stenåldersviset via SMS och sedan telefonsamtal 😏).
Det slutade med att jag lämnade av henne med pojkvännen, fick meddelande om att de skulle åka hem till honom, och jag kunde åka hem till mig och sova.
De här turerna med hennes mående, och hur det alltid kommer såna här bakslag, sliter så otroligt mycket på mig. Ibland förstår jag inte alls hur jag ska orka mer. Ständigt vara på sin vakt, kolla av alla subtila småsignaler som skickas ut, vara kittet som håller ihop styrkan med svagheten, vara mamman samtidigt som terapeuten. Kanske inte konstigt att kroppen skriker efter vila? Hjärnan skriker efter att få lämnas oanvänd några dagar!
Maken har sagt i ett par dagar att det har varit så lugnt och skönt och att han tror att det kommer fortsätta så ett bra tag. Jag har sagt att han inte fåt säga så, för det är då det smäller till och blir tio resor värre igen. Jag har knappt vågat tänka tanken att det har blivit lugnare...
Men det tog slut igår! Precis som jag har befarat!
Maken och jag skulle ha en dejt. Vi blev beordrade att gå på bio av äldsta dottern, och är det en order så är det. Vi hade fixat så barnen skulle ha mysigt hemma medan vi gick ut och åt och sedan på bio.
Det slutade med att vi fick åka hem efter halva filmen!
Yngsta dottern visade tydligt redan innan att allt inte var som det skulle med äldsta dottern när hon kom hem från jobbet. En timme in i filmen, fick jag ett snap av äldsta dottern som undrade om jag kunde komma hem. Ja, det var inte så mycket att fundera på, det var bara att åka! Hela vägen hem satt jag och snapade med båda döttrarna. Yngsta dottern var på nedervåningen och lyckligt ovetande om storasysters mående. Storasyster snapade bara att hon krävde att jag skulle ringa någonstans och få sömntabletter till henne. Hon var i affekt, och det var ingen idé att försöka förklara att det inte går att bara ringa och få sömntabletter bara sådär. Jag ringde till 1177 i alla fall när jag kom hem, och det blir det ett eget inlägg om, men fick inte något bra därifrån, så jag sa att vi skulle åka till psykakuten istället. I vårt län får man inte vara barn/ungdom och må psykiskt dåligt utanför kontorstid, för då finns bara psykakuten för vuxna, dit man helst inte vill att barn ska åka. Jag kände ändå att det var det enda alternativet just då.
Vi började åka, och jag skulle bara svänga in på McDonald's för att köpa en kaffe, när dottern säger att hon inte vill åka till sjukhuset. Visst, säger jag, vi struntar i det. Vi åkte runt och pratade istället, och hon blev lugnare sakta, sakta. Hon försökte få tag på pojkvännen, som hon var arg på, och är man tonåring och arg på någon så blockar man denne från sina sociala medier... Det gjorde hon alltså, men ångrade sig sedan och lyckades till slut få tag på honom (på det där lite stenåldersviset via SMS och sedan telefonsamtal 😏).
Det slutade med att jag lämnade av henne med pojkvännen, fick meddelande om att de skulle åka hem till honom, och jag kunde åka hem till mig och sova.
De här turerna med hennes mående, och hur det alltid kommer såna här bakslag, sliter så otroligt mycket på mig. Ibland förstår jag inte alls hur jag ska orka mer. Ständigt vara på sin vakt, kolla av alla subtila småsignaler som skickas ut, vara kittet som håller ihop styrkan med svagheten, vara mamman samtidigt som terapeuten. Kanske inte konstigt att kroppen skriker efter vila? Hjärnan skriker efter att få lämnas oanvänd några dagar!
söndag 19 mars 2017
Dör långsamt inombords
Jag har kommit in i en period då jag känner mig tom, emotionellt tom. Jag orkar inte lägga känslor i saker och händelser. Om det kommer några känslor är det mest negativa känslor, och då främst irritation. Jag blir snabbt irriterad och orkar inte ens bete mig vuxet, utan blir tyst och hummar något kort svar istället. Det blir jag också irriterad på. JAG väljer mina känslor, JAG styr mina reaktioner, JAG väljer! Ändå orkar jag inte just nu!
Varje dag är jag trött, så otroligt trött, och kämpar med att vara den goda kollegan, handläggare, mamman, vännen, frun, medmänniskan, ja, alla dessa roller vi är varje dag, och någonstans på vägen tappade jag bort Ango, MIG! Jag är inte särskilt god mot mig själv! Jag tillåter mig inte att säga ifrån till allt och alla som jag ständigt ska ställa upp på. Jag säger bara ifrån till MIG! Är det konstigt att jag känner mig trött och irriterad då?
Det är så många saker jag vill göra, men när jag tänker på vad det, rent praktiskt, innebär lägger jag ner det. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tjata på alla andra längre. Jag säger bara ja, och gör det de ber mig om.
Långsamt, långsamt dör jag inombords...
Varje dag är jag trött, så otroligt trött, och kämpar med att vara den goda kollegan, handläggare, mamman, vännen, frun, medmänniskan, ja, alla dessa roller vi är varje dag, och någonstans på vägen tappade jag bort Ango, MIG! Jag är inte särskilt god mot mig själv! Jag tillåter mig inte att säga ifrån till allt och alla som jag ständigt ska ställa upp på. Jag säger bara ifrån till MIG! Är det konstigt att jag känner mig trött och irriterad då?
Det är så många saker jag vill göra, men när jag tänker på vad det, rent praktiskt, innebär lägger jag ner det. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tjata på alla andra längre. Jag säger bara ja, och gör det de ber mig om.
Långsamt, långsamt dör jag inombords...
söndag 12 mars 2017
När har min kropp och mitt psyke fått nog?
Igår mådde båda döttrarna dåligt, och i vanlig ordning förväntades jag svinga mitt trollspö och reda ut situationen... Det fanns en stund när jag bara ville slänga telefonen i huvudet på dem och säga åt dem att kamma till sig och inse att universum inte kretsar kring dem...men det gör man såklart inte när någon mår dåligt (ja, man slänger inte telefonen i huvudet på någon såklart). En person som mår dåligt kan inte sätta sig in i hur den uppfattas av sin omgivning.
Äldsta dottern var sur på pojkvännen, och han fick ta mycket av hennes dåliga mående. Förstår inte hur han orkar! Men jag är otroligt tacksam över att han är den lugna och stabila person som han är. Alla tjejer skulle behöva en kille som honom!
Yngsta dottern mådde dåligt för att jag tvingade henne att möta sina rädslor och sitt kontrollbehov, vilket gjorde att jag var en ond människa...såklart.
Jag försökte sitta och dricka kaffe i lugn och ro med en älskad vän, men det gick inte riktigt, och jag satt mer och svarade på Snapchat från båda döttrarna än fokuserade på vår konversation. Till slut frågade min vän och jag verkligen var tvungen att svara på meddelandena...och ja, det var jag. Hade jag ignorerat tjejerna hade jag fått lida mer för det efteråt.
Efter en kväll som igår känner jag en enorm tomhet i hela kroppen. Jag känner mig så otroligt känslomässigt dränerad, och funderar på när min kropp och mitt psyke kommer att packa ihop. Man orkar det man måste orka, men hur länge? Hur länge orkar man hålla skenet uppe? Hur länge orkar man medla? Hur länge orkar man vara den starke och stöttande? Hur länge orkar man befinna sig i orkanens öga?
Äldsta dottern var sur på pojkvännen, och han fick ta mycket av hennes dåliga mående. Förstår inte hur han orkar! Men jag är otroligt tacksam över att han är den lugna och stabila person som han är. Alla tjejer skulle behöva en kille som honom!
Yngsta dottern mådde dåligt för att jag tvingade henne att möta sina rädslor och sitt kontrollbehov, vilket gjorde att jag var en ond människa...såklart.
Jag försökte sitta och dricka kaffe i lugn och ro med en älskad vän, men det gick inte riktigt, och jag satt mer och svarade på Snapchat från båda döttrarna än fokuserade på vår konversation. Till slut frågade min vän och jag verkligen var tvungen att svara på meddelandena...och ja, det var jag. Hade jag ignorerat tjejerna hade jag fått lida mer för det efteråt.
Efter en kväll som igår känner jag en enorm tomhet i hela kroppen. Jag känner mig så otroligt känslomässigt dränerad, och funderar på när min kropp och mitt psyke kommer att packa ihop. Man orkar det man måste orka, men hur länge? Hur länge orkar man hålla skenet uppe? Hur länge orkar man medla? Hur länge orkar man vara den starke och stöttande? Hur länge orkar man befinna sig i orkanens öga?
måndag 20 februari 2017
Trött, tröttare, Ango?
Jag har varit trött så länge att jag inte ens minns när jag kände mig pigg och utvilad senast. Det är bara olika grad av trötthet hela tiden. Att ständigt ha oro och trippa på tå, väntandes på att något ska hända, det tar verkligen på krafterna. Jag hoppades att jag skulle kunna sova hela nätter, utan att vakna stup i ett, när dottern spenderade nätter hemma hos pojkvännen och hans familj, men usch så fel jag hade! Jag vaknar minst varannan timme och kollar mobilen. Inte för att se om någon har publicerat något kul på Facebook, utan för att se så jag inte har missat ett meddelande från dottern, där hon meddelar att hon mår dåligt och vill bli hämtad! Pojkvännen är en fantastisk person! Det han har gjort under deras korta tid tillsammans har satt spår i mitt hjärta, och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag vet att han gör allt för att dottern ska må bra, och jag lita fullständigt på honom. Jag litar fullständigt på deras kärlek till varandra. Jag lita fullständigt på att dottern inte skulle göra något dumt när han är med. Ändå kan jag inte sova utan att vakna och titta på mobilen!
Jag är så trött, så jag skulle bara vilja sova en vecka, ostört...men vet att jag skulle vakna efter kort tid och ha dåligt samvete för att jag sover så länge...för det är ett annat "problem" jag har. Sover jag till kl 8 en morgon när jag är ledig, mår jag rent dåligt över att jag har sovit så länge... Det spelar ingen roll att ingen annan är vaken, eller att jag inte gör något annat än sitter i soffan och fånglor på TV, jag mår rent dåligt av att spendera mer tid i sängen. Gissa om jag har lite att jobba med!
Den senaste tiden har det varit lite jobbigare än vanligt. Dottern har varit lugnare och mer harmonisk än på väldigt länge...tills igår då ångesten slog till igen.
Tyvärr kan ju inte lugnet bara vara, utan då har andra dottern (lillasyster, 14 år) mått väldigt dåligt. Hon har dödsångest...och livsångest. Hon är rädd för att dö, och rädd för att leva som hon beskriver det själv. Mycket bottnar i allt vi har gått igenom med storasyster, då lillasyster alltid försökt vara den som ser efter och tar hand om storasyster och har mått extremt dåligt när storasyster har mått dåligt. Vi har sökt hjälp för detta, och kommer ha en första samtalskontakt om två veckor.
Nu har yngsta dottern mått dåligt och jag har inte orkat spendera tid med henne. Jag har låtit henne vara själv på sitt rum. Inte okej alls, men jag känner bara att jag inte orkar ge mer av mig själv. Jag klarar inte mer, jag är på väg att gå under. Jag är så himla trött, mentalt och kroppsligt!
Idag fick jag bara en känsla av ensamhet som välde över mig på jobbet. Jag har underbara kollegor, jag har en underbar familj, jag har underbara vänner...men jag kände mig så ensam! Det är tröttheten som pratar! När jag är så här trött så kommer saknaden efter min älskade mormor! Det är 7½ år sedan hon dog, men saknaden är så total!
Trots trötthet finns det såklart saker som jag är innerligt tacksam för:
- våren är på väg! Fåglarna kvittrar och det är plusgrader
- mina kollegor, som alltid ställer upp när jag har lite extra jobbigt hemma
- Vänner som alltid finns där! Särskilt en vän! Där behövs inga ord!
- Min familj! Mina barn som jag är så sjukt stolt över!
- dotterns pojkvän som är en riktig ängel!
Jag är så trött, så jag skulle bara vilja sova en vecka, ostört...men vet att jag skulle vakna efter kort tid och ha dåligt samvete för att jag sover så länge...för det är ett annat "problem" jag har. Sover jag till kl 8 en morgon när jag är ledig, mår jag rent dåligt över att jag har sovit så länge... Det spelar ingen roll att ingen annan är vaken, eller att jag inte gör något annat än sitter i soffan och fånglor på TV, jag mår rent dåligt av att spendera mer tid i sängen. Gissa om jag har lite att jobba med!
Den senaste tiden har det varit lite jobbigare än vanligt. Dottern har varit lugnare och mer harmonisk än på väldigt länge...tills igår då ångesten slog till igen.
Tyvärr kan ju inte lugnet bara vara, utan då har andra dottern (lillasyster, 14 år) mått väldigt dåligt. Hon har dödsångest...och livsångest. Hon är rädd för att dö, och rädd för att leva som hon beskriver det själv. Mycket bottnar i allt vi har gått igenom med storasyster, då lillasyster alltid försökt vara den som ser efter och tar hand om storasyster och har mått extremt dåligt när storasyster har mått dåligt. Vi har sökt hjälp för detta, och kommer ha en första samtalskontakt om två veckor.
Nu har yngsta dottern mått dåligt och jag har inte orkat spendera tid med henne. Jag har låtit henne vara själv på sitt rum. Inte okej alls, men jag känner bara att jag inte orkar ge mer av mig själv. Jag klarar inte mer, jag är på väg att gå under. Jag är så himla trött, mentalt och kroppsligt!
Idag fick jag bara en känsla av ensamhet som välde över mig på jobbet. Jag har underbara kollegor, jag har en underbar familj, jag har underbara vänner...men jag kände mig så ensam! Det är tröttheten som pratar! När jag är så här trött så kommer saknaden efter min älskade mormor! Det är 7½ år sedan hon dog, men saknaden är så total!
Trots trötthet finns det såklart saker som jag är innerligt tacksam för:
- våren är på väg! Fåglarna kvittrar och det är plusgrader
- mina kollegor, som alltid ställer upp när jag har lite extra jobbigt hemma
- Vänner som alltid finns där! Särskilt en vän! Där behövs inga ord!
- Min familj! Mina barn som jag är så sjukt stolt över!
- dotterns pojkvän som är en riktig ängel!
torsdag 9 februari 2017
Nattliga promenader
Ångest kan komma vilken tid på dygnet som helst, men den kommer vanligtvis sent på kvällarna, när lugnet har lagt sig, när det är dags att sova. Då slår ångesten till med full kraft, får mig att känna mig ännu mindre, ännu mer orkeslös. När man nästan är i mål med den dagen, tippas man omkull och hamnar farligt nära ruinens kant. Ibland kan det räcka att åka ut i bilen en sväng, men bilturerna blir alltmer verkningslösa och oönskade. Nu vill dottern gå iväg själv, ut i natten. Vi bor på en väldigt liten ort där alla känner alla, vilket gör att jag vågar släppa ut henne. Blir hon lugnare av att gå ut och gå, så får hon gärna göra det. Tyvärr innebär det att jag inte kan koppla av förrän hon är hemma igen. Hon brukar vara väldigt duktig och svara på SMS eller Snapchat om man skickar meddelande och undrar var hon är, men ibland mår hon så dåligt (och då är allt vårt fel, och vi ska straffas) att hon inte vill svara. De kvällarna/nätterna är inte roliga! Jag kommer dessutom från en dysfunktionell familj, där min mamma kunde "rymma" och plötsligt bara låta bli att komma hem på kvällen/natten, vilket skapade en oro när jag inte visste var hon befann sig. Det här sitter i, och jag kan såklart inte sova när inte hela min "flock" är hemma. Nätterna blir därför bara sämre och sämre, rent sömnmässigt! Inte ens när dottern sover hos sin pojkvän kan jag känna mig helt trygg och sova lugnt, utan vaknar och måste kolla mobilen flera gånger varje natt. Det kan ju ha kommit ett meddelande där hon berättar att hon mår dåligt.
Jag oroar mig mycket för framtiden. Hur kommer den bli? Hur kommer hon må? Min oro är ändå inte ens i närheten av hur stark hennes oro är.
Pga den psykiska ohälsan ligger hon i farozonen för missbruk och självmord. Det är inget jag vill tänka på, men de tankarna kommer oftare och oftare när hon berättar om sitt mående. Idag finns jag och kan hjälpa till att lyfta upp henne för stunden, men vad händer om jag inte finns längre? Inte för att förstora mina insatser, men idag är det oftast jag som får ta hand om det dåliga måendet. Jag får stå i skottlinjen för hennes ilska, mest för att jag är den stabila tryggheten. Hon kan vara utåtagerande mot mig, jag försvinner inte!
Ibland blir jag så frustrerad att jag bara skulle vilja ta tag i henne och skaka henne och fråga varför hon är så självisk. Varför skulle hennes mående vara så mycket viktigare än alla andras? Och varför ser hon inte hur hennes mående påverkar alla andra runt henne? Men vad skulle det hjälpa? Absolut ingenting! Det är hennes ångest och psykiska ohälsa som talar när hon mår dåligt, inte hon själv. De bra stunderna är hon världens underbaraste person! Hon har fantastisk humor och är väldigt klarsynt...och jag älskar henne över allt annat på jorden. Det är därför den här frustrationen hos mig kommer. Jag vill att hon ska få vara den här fantastiska personen som hon är, alltid, och bli uppskattad för den hon är. Sedd för den hon är. Inte bli sedd som psykisk ohälsa!
Jag oroar mig mycket för framtiden. Hur kommer den bli? Hur kommer hon må? Min oro är ändå inte ens i närheten av hur stark hennes oro är.
Pga den psykiska ohälsan ligger hon i farozonen för missbruk och självmord. Det är inget jag vill tänka på, men de tankarna kommer oftare och oftare när hon berättar om sitt mående. Idag finns jag och kan hjälpa till att lyfta upp henne för stunden, men vad händer om jag inte finns längre? Inte för att förstora mina insatser, men idag är det oftast jag som får ta hand om det dåliga måendet. Jag får stå i skottlinjen för hennes ilska, mest för att jag är den stabila tryggheten. Hon kan vara utåtagerande mot mig, jag försvinner inte!
Ibland blir jag så frustrerad att jag bara skulle vilja ta tag i henne och skaka henne och fråga varför hon är så självisk. Varför skulle hennes mående vara så mycket viktigare än alla andras? Och varför ser hon inte hur hennes mående påverkar alla andra runt henne? Men vad skulle det hjälpa? Absolut ingenting! Det är hennes ångest och psykiska ohälsa som talar när hon mår dåligt, inte hon själv. De bra stunderna är hon världens underbaraste person! Hon har fantastisk humor och är väldigt klarsynt...och jag älskar henne över allt annat på jorden. Det är därför den här frustrationen hos mig kommer. Jag vill att hon ska få vara den här fantastiska personen som hon är, alltid, och bli uppskattad för den hon är. Sedd för den hon är. Inte bli sedd som psykisk ohälsa!
tisdag 7 februari 2017
Psykisk ohälsa
Jag har tidigare skrivit om dotterns psykiska ohälsa, och konsekvenserna av det.
Ohälsan finns med oss hela tiden, ibland mer och ibland mindre. Just nu känns det som mer, eftersom jag själv är så trött, så orkeslös. Förstår ibland inte hur jag ska orka mer. Hur jag ska orka vara mamma till alla barnen, orka vara fru, orka vara vän, orka arbeta, orka finnas.
Vi väntar på en utredning, som skulle varit i höstas, sedan i januari/februari och nu är det nya budet "om några månader". Utredningen är otroligt viktig för att se vad det är för problem i botten. De antideprissiva fungerar inte längre. Hon vill inte ha KBT-behandling, vill inte ta ångestdämpande för att de tar för lång tid att verka, vill inte justera antidepressiva. Vad finns kvar? Önskar jag kunde svinga med ett trollspö för att ta bort allt.
Hon är 16 år. Tillsammans med en fantastisk kille, går på gymnasiet. Borde ha den lyckligaste tiden i sitt liv nu. Så är det inte. Och jag kan inte ändra på det!
Alla föräldrar vill sina barns absolut bästa. Att stå bredvid och inte ha någon makt att göra något, är så fruktansvärt. Att alltid vara på spänn för hur måendet är idag, är jättejobbigt. Att aldrig våga planera något för att dagens mående kan slå ut allt, är hemskt. Att alltid väga sina ord på guldvåg, tär på egna psyket. Att ofta få höra "jag har inget att se fram emot", "jag orkar inte må så här" och "jag vill inte leva längre" kan få vilken förälder som helst att gå under.
Igår fick jag veta att hon skär sig igen. Det har varit uppehåll under en period, men nu är det tillbaka igen. Hon skär sig i armar och ben, och det var lillasyster som upptäckte det. Jag står som handfallen inför den vetskapen. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Jag försöker att finnas, ge uppmärksamhet, bryta ensamhet, men det räcker inte. Hon får skrika på mig, hon får hata mig, hon får göra vad hon vill, jag ger mig inte, jag finns alltid vid hennes sida. Hur trött jag än är, hur ledsen jag än är, hur nära jag än är att bara falla ihop, så hittar kroppen alltid den där lilla extra energin som behövs för att orka lite, lite till.
Vi var i London i fyra dagar, jag och dottern. Inte ens där fick hon må bra, inte ens i fyra jävla dagar. Ångesten slog till med full kraft en kväll. Hon skulle dra iväg, på egen hand ut i Londonnatten. Det kunde jag självklart inte tillåta. Trots att fötterna värkte, trots att kroppen och huvudet skrek nej, var det bara att dra på sig jackan och skorna och ge sig iväg och promenera. Promenera bort ångesten. Promenera bort de jobbiga tankarna. Det gick...till slut. Det negativa byttes till något positivt. Eller i alla fall till något så positivt som gick just där och då.
Jag saknar ett nätverk för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Ett nätverk där man kan dela med sig av tankar och känslor, få tips, råd och stöttning. Har sökt på nätet, men inte hittat något, men det kan ju inte stämma? Det måste ju finnas sådana nätverk. Det finns hur många ungdomar som helst med psykisk ohälsa, och jag kan ju inte vara den enda föräldern med behov av att tala med andra föräldrar. Jag hittar hur många olika forum som helst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, men inte det omvända. Känner du till något forum, får du gärna tipsa mig!
Ohälsan finns med oss hela tiden, ibland mer och ibland mindre. Just nu känns det som mer, eftersom jag själv är så trött, så orkeslös. Förstår ibland inte hur jag ska orka mer. Hur jag ska orka vara mamma till alla barnen, orka vara fru, orka vara vän, orka arbeta, orka finnas.
Vi väntar på en utredning, som skulle varit i höstas, sedan i januari/februari och nu är det nya budet "om några månader". Utredningen är otroligt viktig för att se vad det är för problem i botten. De antideprissiva fungerar inte längre. Hon vill inte ha KBT-behandling, vill inte ta ångestdämpande för att de tar för lång tid att verka, vill inte justera antidepressiva. Vad finns kvar? Önskar jag kunde svinga med ett trollspö för att ta bort allt.
Hon är 16 år. Tillsammans med en fantastisk kille, går på gymnasiet. Borde ha den lyckligaste tiden i sitt liv nu. Så är det inte. Och jag kan inte ändra på det!
Alla föräldrar vill sina barns absolut bästa. Att stå bredvid och inte ha någon makt att göra något, är så fruktansvärt. Att alltid vara på spänn för hur måendet är idag, är jättejobbigt. Att aldrig våga planera något för att dagens mående kan slå ut allt, är hemskt. Att alltid väga sina ord på guldvåg, tär på egna psyket. Att ofta få höra "jag har inget att se fram emot", "jag orkar inte må så här" och "jag vill inte leva längre" kan få vilken förälder som helst att gå under.
Igår fick jag veta att hon skär sig igen. Det har varit uppehåll under en period, men nu är det tillbaka igen. Hon skär sig i armar och ben, och det var lillasyster som upptäckte det. Jag står som handfallen inför den vetskapen. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Jag försöker att finnas, ge uppmärksamhet, bryta ensamhet, men det räcker inte. Hon får skrika på mig, hon får hata mig, hon får göra vad hon vill, jag ger mig inte, jag finns alltid vid hennes sida. Hur trött jag än är, hur ledsen jag än är, hur nära jag än är att bara falla ihop, så hittar kroppen alltid den där lilla extra energin som behövs för att orka lite, lite till.
Vi var i London i fyra dagar, jag och dottern. Inte ens där fick hon må bra, inte ens i fyra jävla dagar. Ångesten slog till med full kraft en kväll. Hon skulle dra iväg, på egen hand ut i Londonnatten. Det kunde jag självklart inte tillåta. Trots att fötterna värkte, trots att kroppen och huvudet skrek nej, var det bara att dra på sig jackan och skorna och ge sig iväg och promenera. Promenera bort ångesten. Promenera bort de jobbiga tankarna. Det gick...till slut. Det negativa byttes till något positivt. Eller i alla fall till något så positivt som gick just där och då.
Jag saknar ett nätverk för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Ett nätverk där man kan dela med sig av tankar och känslor, få tips, råd och stöttning. Har sökt på nätet, men inte hittat något, men det kan ju inte stämma? Det måste ju finnas sådana nätverk. Det finns hur många ungdomar som helst med psykisk ohälsa, och jag kan ju inte vara den enda föräldern med behov av att tala med andra föräldrar. Jag hittar hur många olika forum som helst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, men inte det omvända. Känner du till något forum, får du gärna tipsa mig!
lördag 16 juli 2016
Semester
Första semesterveckan är gjord, och jag måste säga att det inte har varit mycket till en njutbar semester så långt! För mycket negativt har hänt!
Redan första dagen, fick jag ett telefonsamtal från min morbror att min moster, den äldsta, hade dött under natten.
Hon var utvecklingsstörd och bodde på ett gruppboende, dit vi ska idag för att städa ur hennes rum. Ett par dagar senare fick jag veta att en person som är nära familjen mått så dåligt att hen skurit sig själv. En händelse som påverkat familjen väldigt mycket, på olika sätt!
Psykisk ohälsa är hemsk, vidrig, och går inte att se eller förutspå. Jag lever mitt bland den dagligen, vilket påverkar min egen psykiska hälsa såklart!
Jag har aldrig varit så nära den där berömda väggen som jag varit under våren. Då hade jag knappt näsan över vattenytan, men har nu fått den över vattnet, men det är inte så mycket mer. Jag märker att min hjärna inte är kapabel att göra fler saker samtidigt. Tidigare har jag inte haft några problem med att hålla en konversation samtidigt som jag läser t ex. Det klarar jag definitivt inte av idag. Läser jag, stängs öronen och jag har inte en aning om vad någon har sagt. Jag har blivit som min man!
Det har ju hänt en del positivt också. Min äldsta dotter har kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet och hon har fått sommarjobb på McDonald's. Jag brukar ju säga att hon har ketchup i blodet och därför trivs bra där (vilket hon gör). Hon är schemalagd i princip 2 dagar/vecka, men de 2 veckor som har gått sedan hon fick sin köksutbildning, har hon jobbat 6 dagar/vecka, eftersom de har ringt eller att hon själv har tagit extrapass. Det är oftast korta pass, runt 4 timmar, men de gör henne gott! Hon blir tröttare i kroppen och hinner inte tänka så mycket, vilket gör att ångesten håller sig nere! Inte enbart negativa saker som händer alltså!
Pussen & Kramen /Ango
Redan första dagen, fick jag ett telefonsamtal från min morbror att min moster, den äldsta, hade dött under natten.
Hon var utvecklingsstörd och bodde på ett gruppboende, dit vi ska idag för att städa ur hennes rum. Ett par dagar senare fick jag veta att en person som är nära familjen mått så dåligt att hen skurit sig själv. En händelse som påverkat familjen väldigt mycket, på olika sätt!
Psykisk ohälsa är hemsk, vidrig, och går inte att se eller förutspå. Jag lever mitt bland den dagligen, vilket påverkar min egen psykiska hälsa såklart!
Jag har aldrig varit så nära den där berömda väggen som jag varit under våren. Då hade jag knappt näsan över vattenytan, men har nu fått den över vattnet, men det är inte så mycket mer. Jag märker att min hjärna inte är kapabel att göra fler saker samtidigt. Tidigare har jag inte haft några problem med att hålla en konversation samtidigt som jag läser t ex. Det klarar jag definitivt inte av idag. Läser jag, stängs öronen och jag har inte en aning om vad någon har sagt. Jag har blivit som min man!
Det har ju hänt en del positivt också. Min äldsta dotter har kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet och hon har fått sommarjobb på McDonald's. Jag brukar ju säga att hon har ketchup i blodet och därför trivs bra där (vilket hon gör). Hon är schemalagd i princip 2 dagar/vecka, men de 2 veckor som har gått sedan hon fick sin köksutbildning, har hon jobbat 6 dagar/vecka, eftersom de har ringt eller att hon själv har tagit extrapass. Det är oftast korta pass, runt 4 timmar, men de gör henne gott! Hon blir tröttare i kroppen och hinner inte tänka så mycket, vilket gör att ångesten håller sig nere! Inte enbart negativa saker som händer alltså!
Pussen & Kramen /Ango
tisdag 17 november 2015
Länge sedan sist
Livet rullar på i 180 och det saktar aldrig ner. Vissa saker får stryka på foten, och bloggen är väl det första som ryker...
Livet med psykisk ohälsa fortsätter. Det är bättre, men långt ifrån bra. Mediciner har gjort mirakel och vi har har fått en öppnare och självständigare tjej. Den har inte hjälpt hela vägen, utan ångesten finns kvar och skolan är det som blir lidande. Den här terminen skulle hon gå i skolan 3 dagar/vecka, men inte ens det har hjälpt! Ny konferens imorgon för att titta på vad vi ska göra. Vilka ämnen som ska tas bort!
För drygt 1 vecka sedan fick jag veta att min mamma ligger på sjukhus. Troligen cancer på eller i urinblåsan och njurar som inte fungerade efter operationen. Riktigt dålig var hon då. Min första tanke var att åka och hälsa på henne, men så tänkte jag på hur hon har valt bort mig, oss. Valde att inte åka. Pratade länge med hennes gode man och fick en del svar på sjukdomsbilden. Valde att avvakta. Under hela tiden har det bara funnits en tanke; Vilket beslut kan jag leva med om hon dör imorgon? Att jag har svalt stoltheten och åkt? Att jag var fortsatt stolt och inte åkte? Det handlar helt och hållet om mig själv, inte om mamma. För någon som inte känner mig, låter det nog fruktansvärt, men hade ni växt upp med henne så hade ni med största sannolikhet tänkt likadant!
För att skydda mig själv, antar jag, har jag knappt ägnat henne en tanke de senaste 2 åren. Jag vet inte var hon bor, vet inte vem hon är gift med, har inte ens skickat ett grattiskort till henne på hennes födelsedag! Orkar inte ta in henne i mitt liv igen!
Mitt i allt det här, kämpar min egna kropp. Stressymptomen blir bara fler. Jobbet är ju heller ingen dans på rosor! Diffusa smärtor i armar och axlar är bara en del. Kronisk trötthet, trögtänkthet och en mage som skriker ut symptom på stressmage är andra. Måste stanna upp, lyssna inåt snart...NU! Väntar bara på semestern som väntar om 1 månad! Lång härlig semester, som ett jullov ungefär! Då ska jag bara vara...hoppas jag!
Pussen & Kramen /Ango
Livet med psykisk ohälsa fortsätter. Det är bättre, men långt ifrån bra. Mediciner har gjort mirakel och vi har har fått en öppnare och självständigare tjej. Den har inte hjälpt hela vägen, utan ångesten finns kvar och skolan är det som blir lidande. Den här terminen skulle hon gå i skolan 3 dagar/vecka, men inte ens det har hjälpt! Ny konferens imorgon för att titta på vad vi ska göra. Vilka ämnen som ska tas bort!
För drygt 1 vecka sedan fick jag veta att min mamma ligger på sjukhus. Troligen cancer på eller i urinblåsan och njurar som inte fungerade efter operationen. Riktigt dålig var hon då. Min första tanke var att åka och hälsa på henne, men så tänkte jag på hur hon har valt bort mig, oss. Valde att inte åka. Pratade länge med hennes gode man och fick en del svar på sjukdomsbilden. Valde att avvakta. Under hela tiden har det bara funnits en tanke; Vilket beslut kan jag leva med om hon dör imorgon? Att jag har svalt stoltheten och åkt? Att jag var fortsatt stolt och inte åkte? Det handlar helt och hållet om mig själv, inte om mamma. För någon som inte känner mig, låter det nog fruktansvärt, men hade ni växt upp med henne så hade ni med största sannolikhet tänkt likadant!
För att skydda mig själv, antar jag, har jag knappt ägnat henne en tanke de senaste 2 åren. Jag vet inte var hon bor, vet inte vem hon är gift med, har inte ens skickat ett grattiskort till henne på hennes födelsedag! Orkar inte ta in henne i mitt liv igen!
Mitt i allt det här, kämpar min egna kropp. Stressymptomen blir bara fler. Jobbet är ju heller ingen dans på rosor! Diffusa smärtor i armar och axlar är bara en del. Kronisk trötthet, trögtänkthet och en mage som skriker ut symptom på stressmage är andra. Måste stanna upp, lyssna inåt snart...NU! Väntar bara på semestern som väntar om 1 månad! Lång härlig semester, som ett jullov ungefär! Då ska jag bara vara...hoppas jag!
Pussen & Kramen /Ango
lördag 1 augusti 2015
Dags för bakslag igeb
Efter en lugn och harmonisk semester, med bland annat en vecka på västkusten med hela familjen och svärföräldrarna, börjar vardagen närma sig igen. Bar 2 veckor kvar av sommarlovet, och nu börjar skolångesten komma! Igår fick vi ett rejält bakslag, det första på länge.
Hen fick antidepressiv medicin som har gjort stor nytta. Det har varit ett helt annat barn här hemma. Konflikterna har varit väldigt få, ångesten väldigt låg och det har varit lugnt och harmoniskt en tid. Men nu börjar allt igen!
Hen vill inte gå till skolan. Har ångest över allt som rör vänner (säger att hon inte har några, och att de hon hade nu inte bryr sig om hen längre). Har ångest över alla krav som skolan innebär. Vill helst bli hemskolad en tid. Jag har lovat att kolla upp vilka möjligheter som finns för detta, och även prata med BUP om detta. Vi ska ha ett möte med skolan och BUP för att se hur vi alla kan stötta och hjälpa. Vi måste se till möjligheten till en anpassad studiegång.
fredag 10 juli 2015
Ljusare dagar
Första veckan på semestern har gått och den har gått ganska bra, förvånansvärt bra faktiskt.
Vi har varit på ett nytt besök på BUP, och träffade en läkare den här gången. Hen fick en ny ångestdämpande medicin utskriven. En medicin som inte har samma hangover-effekt som den tidigare. Hen fick även en depressionsdämpande medicin som ska ätas varje dag. Hen har ätit en halv tablett i 3 dagar (ska bli 1 tablett efter 1 vecka, och kan komma att bli 2 innan styrkan är anpassad). Vi märker redan skillnad. Hen är med på dagarna, gör saker, kommunicerar med oss. Tidigare stängde hen in sig på sitt rum, inte de här dagarna.
Hen och jag har varit ute på 10 mils långa åkturer på kvällarna för att hen ska komma till ro och somna. Vi har vår rutt, som blir 11,5 - 12 mil, men igår tog vi en ny rutt som säkert blev närmare 17 mil. Tröttsamt att köra, framför allt sent på kvällen, men är det det som krävs för att hen ska må lite bättre så är det det vi får göra. Lite härligt med egentid är det ju såklart också!
Nästa vecka ska hen träffa psykologen för samtal och då märker vi lite mer hur medicinen har fungerat. Jag hoppas innerligt att det bara blir bättre nu!
söndag 5 juli 2015
Att må dåligt när andra mår dåligt
Idag är en av två dagar på året som jag alltid mår dåligt. Jag blir orolig i kroppen flera dagar i förväg, och så kommer nedstämdheten som ett brev på posten den 5:e juli varje år. Jag vill bara vara själv, bara vara! Att detta skulle hända i en familj med 4 barn, är såklart omöjligt så jag försöker varje år att klara dagen så bra det bara går. Ibland går det lite bättre än andra år. I år går det lite sämre. Mycket beror på att jag har en "hen" som mår psykiskt dåligt, och som anser sig ha patent på dåligt mående. Hen vill gärna styra alla semesterplaner utifrån eget intresse. Att andra skulle ha andra åsikter är inte intressant, för hen mår ju dåligt...
Idag klarar jag inte av att hantera något av det här. Redan vid lunch fick jag nog av att bli ropad på. Jag försökte hålla mig undan familjen. På eftermiddagen tyckte hen att ingen brydde sig om hen, och gick upp på sitt rum och titta i taket. Jag blev ombedd, som vanligt, att gå upp och prata med hen. Jag försökte en stund, men kände bara ilska mot hen, och gick därför ner igen. Ingen idé att försöka prata när jag känner att jag inte kan ta det på en bra nivå.
För en gångs skull gick maken upp och pratade med hen. Hen sa att hen reagerade på att jag hade blivit irriterad på förmiddagen och sagt att jag inte ville ha semester längre. Han menade att det inte var ok. Jag kan förstå hur han menar, men jag vill inte riktigt ha semester. Att hela tiden gå på tå, för att hen inte ska flippa ur, det är ingen semester, varken för mig eller för de andra barnen. Idag känns dessutom allt som en börda. En dag då jag inte ens orkar med mig själv, utan bara vill lägga mig och sova, och vakna om nån vecka igen!
Nu har hen barrikarderat sig på sitt rum, och jag orkar inte riktigt ens bry mig om det!
En skitdag fortsätter...
fredag 3 juli 2015
Semesterdags
Äntligen är den här! Sista arbetsdagen innan semestern! Att den bara är halv är ett extra plus!
Det ska bli jätteskönt med semester, men samtidigt känner jag lite ångest inför det. Med allt som varit med psykisk ohälsa den senaste tiden, och ett nytt utbrott igår, där allt var nej och semesterplaner inte dög om de inte gick till t ex Spanien, vilket inte är något alternativ. Det känns inte kul att gå på semester och känna att man är "tvungen" att ha varje dag planerad med spännande aktiviteter för att hålla det ena barnet nöjt. Semester för mig är att inte ha några planer, att ta dagen som den kommer, att bara vara, rekreation. Att ha en massa planer och inrutade scheman är bara stressande för mig, och jag känner ångest inför hela semestern redan innan den ens har börjat.
Nästa vecka är ett möte på BUP inbokat, med läkare den här gången för att diskutera medicinering. Hoppas att de kan presentera ett mirakelpiller...
Jag och barnet åkte ut vår vanliga runda igår kväll. Vi pratade mycket, och vi kom in på hens ovilja till att vårdpersonal ska vara män. Hen vill under inga omständigheter träffa manliga läkare/psykologer/sjuksköterskor etc. Hen vill helst inte ens ha manliga lärare i skolan. Vi pratade om vad detta kunde bero på, speciellt som jag märker så tydligt att hen får taggarna utåt när hens pappa kommer hem. Hen berättade att hen hade svårt även med sina småbröder. Hen kunde inte svara på varför, och självklart kan man inte låta bli att fundera på vad detta kan bero på. Var kommer aggen mot män ifrån? Hen bedyrade att det aldrig har hänt något som kan vara orsaken, och jag får väl lita på det. Jag bad hen prata om det på BUP, och helst redan nästa gång det är en samtalskontakt. Ännu en sak som hen behöver hjälp med!
Pussen & Kramen /Ango
Det ska bli jätteskönt med semester, men samtidigt känner jag lite ångest inför det. Med allt som varit med psykisk ohälsa den senaste tiden, och ett nytt utbrott igår, där allt var nej och semesterplaner inte dög om de inte gick till t ex Spanien, vilket inte är något alternativ. Det känns inte kul att gå på semester och känna att man är "tvungen" att ha varje dag planerad med spännande aktiviteter för att hålla det ena barnet nöjt. Semester för mig är att inte ha några planer, att ta dagen som den kommer, att bara vara, rekreation. Att ha en massa planer och inrutade scheman är bara stressande för mig, och jag känner ångest inför hela semestern redan innan den ens har börjat.
Nästa vecka är ett möte på BUP inbokat, med läkare den här gången för att diskutera medicinering. Hoppas att de kan presentera ett mirakelpiller...
Jag och barnet åkte ut vår vanliga runda igår kväll. Vi pratade mycket, och vi kom in på hens ovilja till att vårdpersonal ska vara män. Hen vill under inga omständigheter träffa manliga läkare/psykologer/sjuksköterskor etc. Hen vill helst inte ens ha manliga lärare i skolan. Vi pratade om vad detta kunde bero på, speciellt som jag märker så tydligt att hen får taggarna utåt när hens pappa kommer hem. Hen berättade att hen hade svårt även med sina småbröder. Hen kunde inte svara på varför, och självklart kan man inte låta bli att fundera på vad detta kan bero på. Var kommer aggen mot män ifrån? Hen bedyrade att det aldrig har hänt något som kan vara orsaken, och jag får väl lita på det. Jag bad hen prata om det på BUP, och helst redan nästa gång det är en samtalskontakt. Ännu en sak som hen behöver hjälp med!
Pussen & Kramen /Ango
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)