onsdag 5 december 2012

Snart jul igen

Tiden rusar på och snart är det jul igen! Jag brukar inte känna så mycket julstämning inför jul, men i år dök det upp en sväng, men försvann tyvärr lika snabbt igen! Jag har ingen lust att julpyssla, pynta, baka eller ens köpa julklappar... Givetvis köper jag ändå julklappar för barnens skull! Pyntandet får barnen stå för, det tycker de är roligt. Baka, ja, det har blivit lite sådant gjort också...såklart!
På något sätt lyckas det bli jul, trots att julstämningen inte infinner sig riktigt. Jag tror ju i och för sig att det löser sig, som vanligt, när vi står där, och fixar med skinka, köttbullar och de sista klapparna den 23 december!
Det som är glädjande är att i år blir vi "många" till jul! Vi brukar fira med familjen, enbart för att slippa åka runt denna dag. Vi har däremot dörren öppen och låter alla som vi komma in på vårt firande. I år kommer min morbror, kusin och hennes dotter att komma till oss och fira. Även äldsta bonussonen kommer i år. Jätteroligt! Det betyder också att det blir lite fler barn!
I år blir det 3:e julen utan mormor. Inte för att jag har firat jul med henne varje år sedan jag flyttade från Linköping, men hon har alltid funnits där att ringa och prata med. Att planera julklapp till, att ringa på julaftonsmorgonen och önska god jul och prata lite om hur dagen kommer att bli! Kanske är det därför jularna känns lite mindre roliga numera? Min stora glädje är att julen 2008 var vi hemma hos mormor och firade jul. Jag vet att hon uppskattade det väldigt mycket, att få ha huset fullt med folk på just julafton. Det var mormors sista julafton. Jag är så tacksam för att vi valde att frångå våra principer och åkte bort denna dag. Kanske var det för att vi visste att hon inte skulle finnas kvar i evinnerlig tid?! Julen efter skulle vi också firat hos henne. Hon började planera för den redan på våren. Då frågade hon om vi skulle komma. På försommaren fixade hon min julklapp. Tyvärr fanns inte mormor kvar att kunna ge mig den. I augusti dog hon... Jag saknar henne så förbannat mycket! Nåja, julen kommer att komma i år också, även i år utan mormor, men med glädje över att hon har funnits i våra liv! Det kommer att bli en bra jul i år också!

Pussen & Kramen /Ango

söndag 11 november 2012

Att bli mamma till sin mamma

Att bli mamma till sin mamma, var titeln på en bok av Maj Fant. Den handlade om hennes liv med sin mamma, som fick Altzeimers och tappade fotfästet mer och mer. För min del handlar det inte om Altzeimers, utan om något helt annat.
När jag var 9 år dog min pappa. Mamma blev då helt förändrad! Jag fick börja ta ansvar för mig själv. Satte jag inte väckarklockan på väckning, ja, då vaknade jag helt enkelt inte i tid för att ta mig till skolan!
Ofta var mamma borta när jag vaknade. Hon hade tagit vår lilla hund och bara gett sig av... Att jag fanns var inte något hinder för henne. Hon kunde vara borta i dagar. Inte sällan hittades hon i sängen hos någon alkoholist som hon raggat upp...eller någon gammal äcklig gubbe...
När jag var i tonåren, 14-15 år, hände det inte helt sällan att jag sket i skolan för att gå och jobba åt mamma på familjeföretaget. Var hon borta behövdes det någon annan som kunde hoppa in, och varför inte jag? Jag började också åka runt i länet och leta efter henne när hon försvann. Jag minns en gång när jag hamnade i Motala eller om det var Norrköping, där hon hade hittat någon slemmig typ hon hade rymt till. Mamma skulle hem, hon skulle ta ansvar, och hon var polisanmäld den här gången. Jag hittade lägenheten de var i, hörde att de var där inne, men de kom inte och öppnade. Jag ropade i brevinkastet att jag tänkte sitta utanför dörren tills de kom ut, för det skulle de göra förr eller senare. Efter ett tag kom mamma ut, och vi åkte hem.

Jag skällde på mamma, jag förklarade hur jag kände, jag frågade hur hon tänkte osv, men jag fick aldrig några svar.
I perioder kunde hon ha en pojkvän som det fungerade mycket bra med, och som höll henne hemma, eller planerat borta. Det var när de här förhållandena tog slut som hon satte igång igen.
När jag var 16 år, och gick i 9:an kontaktade jag, med hjälp av en kompis mamma, soc för att få hjälp. Jag behövde komma bort! Två socialarbetare kom hem till mig (mamma var på vift i vanlig ordning) och ställde frågor och tittade sig omkring. De såg inget alarmerande och de menade att jag hade min mormor 20 meter bort som hjälpte mig... Ja, visst, allt var så bra så... Det var enda gången jag hade kontakt med dem! Hur kunde de tycka att min livssituation var normal? Klart att jag klarade mig, det var inte det. Herregud, människan är fantastisk på att anpassa sig efter rådande situation, vad annat kan man göra. Det betyder ju inte att man mår bra och att allt är toppen! Nej, någon hjälp från dem med annat boende behövdes inte ansåg de!

När jag blev vuxen flyttade jag ganska snart hemifrån. Jag flyttade även utomlands under en period. Under de 2 år jag bodde utomlands, hade jag i princip ingen kontakt alls med min mamma. Jag ringde hem varje måndag, till min älskade mormor, men aldrig att jag pratade med mamma. Jag hade inget att säga till henne, och jag saknade henne inte heller.

Idag har jag själv familj, med barn, och mamma har nyligen valt att utesluta oss helt ur sitt liv. Fram till i augusti ungefär, var allt bra, sedan började hon säga att vi (alla i hennes familj/släkt) var dumma i huvudet och att hon absolut inte ville ha någon kontakt med någon av oss.
Hon gifte sig i januari i år, och i juni skilde hon sig. Igår fick jag veta att hon hade gift om sig igen, med någon annan. Det är snabba puckar när hon gör något! Genom min morbror, som är hennes gode man, fick jag veta detta (han har heller ingen kontakt med henne) och att hon säger att hon ska "ge igen" på oss. För vad?, undrar vi. För alla gånger vi hämtat hem henne från tveksamma personer? För alla gånger vi hjälp henne med fan vet vad? För alla gånger vi sett till att hon har tak över huvudet och mat på bordet? Ja, jag vet inte!
Jag saknar henne inte, inte alls, faktiskt. Hon är min mamma, men bara på pappret. Hon är inte min mamma känslomässigt. Det var min mormor som var det!
Mina barn undrar såklart varför mormor inte vill träffa dem, men jag har förklarat läget, och jag tror att de förstår ganska bra. De förstår att mormor är annorlunda och att det inte är dem det är fel på.
Min mamma har en utvecklingsstörning som gör att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon har inget konsekvenstänkande alls. Det är här och nu som gäller för henne. Hon kan skriva och läsa hjälpligt. Räkna kan hon nästan inte alls. Hon var omyndigförklarad, tills detta togs bort, i lagen, på -80-talet. Hon bor idag på ett gruppboende och personalen där köper allt hon säger med hull och hår. De tror på allt hon säger, och bekräftar henne istället för att någon gång ifrågasätta vad hon säger.
Personalen tycker att vi kan vara hårda mot henne (när vi frågar om hon verkligen har tänkt igenom det hon fått för sig att göra nu), men de har inte levt med henne i alla år. De vet ingenting om vad hon kan, vill eller får för sig att göra. Hon har knappt bott där i 3 år ännu, och under 2½ av dessa år hade hon ett förhållande med en annan boende där, en som hon också gifte sig med (i januari). Ett bröllop som vi alla hjälpte till med, för att mamma skulle få en fin upplevelse. Nu tackar hon oss för det...
Jaja, jag sörjer faktiskt inte. Det känns som att mitt liv blir lite lättare att leva om jag inte behöver tänka på vad mamma gör och när hon kommer ge sig ut på rymmen igen! Hamnar hon i tråkigheter är det faktiskt hennes uppgift att lösa det själv nu!

Nu kanske ni förstår varför jag tycker titeln "Att bli mamma till sin mamma" passar så bra?!

Pussen & Kramen /Ango

måndag 1 oktober 2012

Mammas lilla badpojke

Axel älskar vatten. Det spelar ingen roll om det bara är en vattenpöl eller ett badkar, det är lika roligt ändå.


Pantene Pro-V

Jag har fått möjligheten att buzza hårvårdsprodukter från Pantene Pro-V.
Vid den här kampanjen kunde man välja vilken typ av hår man har så man fick produkter får just det håret. Jag har tjockt hår, och valde därför produkter till just det håret (protect & repair heter det). Jag fick shampoo, balsam, hårmask och spray som gör håret tåligare mot värme om man t ex använder plattång eller fön ofta.
Förutom dessa produkter (de på bilden) fick jag även shampoo som passar tunt - normalt hår och till färgat hår.

Nu har jag använt alla produkterna flera gånger och jag är imponerad över hur pass bra de är. Jag har använt Pantene för många år sedan, men jag tyckte inte alls om dem. Nu har det definitivt förbättrats. Mitt tjocka och lockiga hår blir gärna "frizzigt" och det fick jag hjälp för i de här produkterna! Kan verkligen rekommenderas till andra med tjockt hår!


Fakta om produkterna:

Repair & Protect Schampo

  • Återfuktar och ger spänst till torrt och skadat hår från rot till topp
  • Vårdar och skyddar mot framtida stylingskador
  • Förhindrar uppkomsten av kluvna hårtoppar
Ett normalt/tjockt hår är mer styvt och absorberar lättare fukt, vilket kan leda till en frissig känsla vid fuktigt väder. Normalt/tjockt hår behöver produkter med en annan formula än fint hår – framförallt mer vårdande och återfuktande ingredienser. Pantenes formula för normalt/tjockt hår minskar risken för brutna hårstrån, stärker håret mot slitage, stänger hårets fjällskikt och minskar friss samtidigt som den återfuktar håret.


Repair & Protect Balsam

  • Återfuktar och ger spänst till torrt och skadat hår från rot till topp
  • Vårdar och skyddar mot framtida stylingskador
  • Förhindrar uppkomsten av kluvna hårtoppar
Ett normalt/tjockt hår är mer styvt och absorberar lättare fukt, vilket kan leda till en frissig känsla vid fuktigt väder. Normalt/tjockt hår behöver produkter med en annan formula än fint hår – framförallt mer vårdande och återfuktande ingredienser. Pantenes formula för normalt/tjockt hår minskar risken för brutna hårstrån, stärker håret mot slitage, stänger hårets fjällskikt och minskar friss samtidigt som den återfuktar håret.

Heat Defense Gloss Spray

  • Ger värmeskydd mot stylingverktyg
  • Kontrollerar friss och ger glans
Ett normalt/tjockt hår är mer styvt och absorberar lättare fukt, vilket kan leda till en frissig känsla vid fuktigt väder. Normalt/tjockt hår behöver produkter med en annan formula än fint hår – framförallt mer vårdande och återfuktande ingredienser. Pantenes formula för normalt/tjockt hår minskar risken för brutna hårstrån, stärker håret mot slitage, stänger hårets fjällskikt och minskar friss samtidigt som den återfuktar håret.

2 Minutes Intensive Repair Treatment

  • Ger håret elasticitet och återfuktar på djupet
  • Bevarar fukten och skyddar mot framtida stylingskador
  • Gör håret glansigt
  • Ger en hälsosam och frisk look
Ett normalt/tjockt hår är mer styvt och absorberar lättare fukt, vilket kan leda till en frissig känsla vid fuktigt väder. Normalt/tjockt hår behöver produkter med en annan formula än fint hår – framförallt mer vårdande och återfuktande ingredienser. Pantenes formula för normalt/tjockt hår minskar risken för brutna hårstrån, stärker håret mot slitage, stänger hårets fjällskikt och minskar friss samtidigt som den återfuktar håret.
Pussen & Kramen /Ango

Min stora tjej

Nu har det varit skolfotohysteri igen! Jag brukar tycka att skolfotona är så galet tråkiga med sin stålgrå bakgrund, men det verkar som att fotoföretagen har fattat att man kan göra andra bakgrunder. I år får man välja mellan mörk och ljus bakgrund, och på Paulinas bilder fanns det nog 8 olika varianter. Av dem kan man sedan välja att göra dem t ex svartvita.
Det märks att Paulina börjar bli äldre. Det är mycket fixande och trixande innan det är dags för fotografering och väldigt kritiskt granskande av foton i efterhand! Jag tror att hon trots allt blev ganska nöjd med årets bilder! Mamma blev väldigt nöjd med bilderna i alla fall!

Paulina med mörk bakgrund
 
 
Paulina med ljus bakgrund
 


Pussen & Kramen /Ango

Bilar...

För en tid sedan bestämde jag mig för att sälja min rymliga Ford Mondeo, bensinslukaren, för att köpa en billigare bil som lämpar sig bättre för pendling.
Min Mondeo var visserligen väldigt rymlig, och hade inga problem att få plats med 4 ungar, vagn och storhandling, men eftersom den drog 1,2 liter/mil och jag använder bilen en hel del i jobbet, blev det såklart ohållbart med den bilen.
Vid letandet efter bil, konstaterade jag att det var dags för en liten bil, en asiat helst. Jag har länge varit svag för Hyundai, och valet föll för en sån här:

Hyundai Atos (bild lånad från cargurus)

 
Hittade en liten Hyundai Atos -99 till bra pris, och slog till och köpte min lilla rullande konservburk!
Det här är en bil helt utan lyx, flärd och lull-lull. Den här bilen saknar allt vad servo heter, flashiga knappar och vred och inte ens ett centrallås eller en fönsterhiss finns! Detta trots att det ändå är en årsmodell -99...
Det var det här jag gillade med bilen. Ju mindre elektriskt som finns, desto bättre är det. Går något sönder blir det ju mycket enklare att laga...som tur är.

Två dagar efter att jag hade köpt bilen tyckte bilen att vi skulle köra känguruhopp till dagis och skola, för att slutligen ge upp i en korsning när jag skulle bege mig till jobbet! Jag försökte få igång bilen, men det var omöjligt, den vägrade starta. Jag tänkte att det kanske var fel på soppamätaren så det var slut på bensinen trots att bensinmätaren visade att det fortfarande fanns bensin i tanken. Jag tog en promenad till macken och köpte en dunk, som jag fyllde med 5 liter bensin. Promenerade tillbaka till bilen och fyllde på detta, men nej, det hjälpte inte. Bilen ville inte ta mig till jobbet den dagen.
Maken fick bogsera bilen och den hamnade på verkstad för felsökning. I över 1 vecka stod min bil stilla innan maken lokaliserade felet till en kabel som nästan hade gått av. Nu har kabeln fixats och bilen rullar glatt igen! Ingen är gladare än jag för det! Det bästa är att maken har lärt sig hur bilen ser ut under huven rejält, så nästa fel som blir kan han enkelt fixa på min lilla rullande konservburk!

Pussen & Kramen /Ango

torsdag 13 september 2012

Tänkvärt

Jag läste texten nedanför på Facebook. Den fick mig att tänka på hur viktigt det är att bara finnas till för andra människor, att bara lyssna och bekräfta deras känslor. I mitt arbete möter jag ofta människoöden som är fruktansvärda, och som verkligen berör mig. Ibland blir inte våra möten vad jag har menat med våra möten, utan de blir en stund där den andra personen får prata, prata och prata. Jag lyssnar, ställer frågor och bekräftar. Det är det som är så underbart med mitt jobb! Det är också där jag vet att jag kan göra skillnad i en annan människas liv! Att bara vara en medmänniska är så otroligt viktigt!

The Cab Ride I'll Never Forget

There was a time in my life twenty years ago when I was driving a cab for a living. It was a cowboy's life, a gambler's life, a life for someone who wanted no boss, constant movement and the thrill of a dice roll every time a new passenger got into the cab.

What I didn't count on when I took the job was that it was also a ministry. Because I drove the night shift, my cab became a rolling confessional. Passengers would climb in, sit behind me in total anonymity and tell me of their lives.

We were like strangers on a train, the passengers and I, hurtling through the night, revealing intimacies we would never have dreamed of sharing during the brighter light of day. I encountered people whose lives amazed me, ennobled me, made me laugh and made me weep. And none of those lives touched me more than that of a woman I picked up late on a warm August night.

I was responding to a call from a small brick fourplex in a quiet part of town. I assumed I was being sent to pick up some partiers, or someone who had just had a fight with a lover, or someone going off to an early shift at some factory for the industrial part of town.
When I arrived at the address, the building was dark except for a single light in a ground-floor window. Under these circumstances, many drivers would just honk once or twice, wait a short minute, then drive away. Too many bad possibilities awaited a driver who went up to a darkened building at 2:30 in the morning.

But I had seen too many people trapped in a life of poverty who depended on the cab as their only means of transportation. Unless a situation had a real whiff of danger, I always went to the door to find the passenger. It might, I reasoned, be someone who needs my assistance. Would I not want a driver to do the same if my mother or father had called for a cab?

So I walked to the door and knocked.

"Just a minute," answered a frail and elderly voice. I could hear the sound of something being dragged across the floor. After a long pause, the door opened. A small woman somewhere in her 80s stood before me. She was wearing a print dress and a pillbox hat with a veil pinned on it, like you might see in a costume shop or a Goodwill store or in a 1940s movie. By her side was a small nylon suitcase. The sound had been her dragging it across the floor.
The apartment looked as if no one had lived in it for years. All the furniture was covered with sheets. There were no clocks on the walls, no knickknacks or utensils on the counters. In the corner was a cardboard box filled with photos and glassware.

"Would you carry my bag out to the car?" she said. "I'd like a few moments alone. Then, if you could come back and help me? I'm not very strong."

I took the suitcase to the cab, then returned to assist the woman. She took my arm, and we walked slowly toward the curb. She kept thanking me for my kindness.

"It's nothing," I told her. "I just try to treat my passengers the way I would want my mother treated."

"Oh, you're such a good boy," she said. Her praise and appreciation were almost embarrassing.
When we got in the cab, she gave me an address, then asked, "Could you drive through downtown?"

"It's not the shortest way," I answered.

"Oh, I don't mind," she said. "I'm in no hurry. I'm on my way to a hospice."

I looked in the rearview mirror. Her eyes were glistening. "I don't have any family left," she continued. "The doctor says I should go there. He says I don't have very long."

I quietly reached over and shut off the meter. "What route would you like me to go?" I asked.
For the next two hours we drove through the city. She showed me the building where she had once worked as an elevator operator. We drove through the neighborhood where she and her husband had lived when they had first been married. She had me pull up in front of a furniture warehouse that had once been a ballroom where she had gone dancing as a girl. Sometimes she would have me slow in front of a particular building or corner and would sit staring into the darkness, saying nothing.

As the first hint of sun was creasing the horizon, she suddenly said, "I'm tired. Let's go now."
We drove in silence to the address she had given me. It was a low building, like a small convalescent home, with a driveway that passed under a portico. Two orderlies came out to the cab as soon as we pulled up. Without waiting for me, they opened the door and began assisting the woman. They were solicitous and intent, watching her every move. They must have been expecting her; perhaps she had phoned them right before we left.

I opened the trunk and took the small suitcase up to the door. The woman was already seated in a wheelchair.

"How much do I owe you?" she asked, reaching into her purse.

"Nothing," I said.

"You have to make a living," she answered.

"There are other passengers," I responded.

Almost without thinking, I bent and gave her a hug. She held on to me tightly. "You gave an old woman a little moment of joy," she said. "Thank you."

There was nothing more to say. I squeezed her hand once, then walked out into the dim morning light. Behind me, I could hear the door shut. It was the sound of the closing of a life.

I did not pick up any more passengers that shift. I drove aimlessly, lost in thought. For the remainder of that day, I could hardly talk. What if that woman had gotten an angry driver, or one who was impatient to end his shift? What if I had refused to take the run, or had honked once, then driven away? What if I had been in a foul mood and had refused to engage the woman in conversation? How many other moments like that had I missed or failed to grasp?
We are so conditioned to think that our lives revolve around great moments. But great moments often catch us unawares. When that woman hugged me and said that I had brought her a moment of joy, it was possible to believe that I had been placed on earth for the sole purpose of providing her with that last ride.

I do not think that I have ever done anything in my life that was any more important.


Pussen & Kramen /Ango

söndag 9 september 2012

Den krympande sonen

Idag åkte vi till Parken Zoo för ett av säsongens sista besök. Syftet var såklart att åka karuseller.
Victor har längtat hela sommaren efter att bli 130 cm lång så han fick åka radiobilarna och Piratfallet utan en vuxen. Lyckan var stor när han mättes vid radiobilarna och han var precis 130 cm lång! Han fick åka själv!
Samma procedur vid Piratfallet. Även där fick han åka själv.
Efter en glass- och spelpaus gick maken och Victor till radiobilarna för att åka. Victor mättes igen, men nu blev det stopp! Nu var han bara 129,5 cm, enligt den som mätte... Han måste ha krympt helt enkelt. Det blev inget mer åka själv. Nästa sommar, då får han definitivt åka själv!

måndag 13 augusti 2012

Ombyte förnöjer

Igår låg Axel i min famn, och jag försökte få honom att förstå att det var dags att sova. Maken jobbade och skulle komma hem vid 22-tiden.
Axel låg och lät ynklig och så; Pappa komma, MIN pappa, Axels pappa. Om och om igen upprepade han det här. Hela tiden sa jag; Pappa jobbar, han kommer senare.
Plötsligt öppnades ytterdörren och maken kom hem. Jag sa till Axel; Titta, nu kom pappa hem. Nu kan du sitta och gosa med honom istället.
Då blev det annat ljud i skällan; Min mamma, bara Axels mamma, blev det då.
Tur att han inte är sämre än att han kan ändra sig ;).

Spikmatta light

Axel vill också ligga på spikmattan, men det gör ju ont. Bäst blir det såklart att vända mattan och ha spikarna neråt, men ibland är han modig värre och har spikarna uppåt ;).


tisdag 7 augusti 2012

Oriflame

För en tid sedan övertalade Paulina mig att börja sälja Orfilame igen. Detta är något jag gjorde för några år sedan, men lade ner och gick över på Partylite istället. Nu har jag väl mer eller mindre lagt ner Partylite och gått tillbaka till Oriflame. Detta för att man inte behöver boka upp sig på visningar, utan enkelt kan ta in beställningar med hjälp av katalogerna och diverse produktprover istället.

Att sälja för Oriflame innebär inte att man förbinder sig för något. Man måste inte handla upp en massa visningsprodukter och man behöver inte hålla visningar som sagt. Allt är upp till dig själv hur mycket/lite du vill anstränga dig.
Förtjänsten är 20% på försäljningen så lite extrapengar kan det faktiskt ge såklart.

Är du intresserad av att börja sälja själv, eller bara vill beställa produkter från oriflames hemsidan kan du göra det här:
Oriflame registrering Länken öppnas i ett pop up-fönster.

Pussen & Kramen /Ango

lördag 14 juli 2012

Platespotting

Nu var det rätt länge sedan jag uppdaterade på det här med platespotting. För er som inte vet vad platespotting är så är är det "en lek" där man helt enkelt ska hitta nummerplåtar på fordon från 001 till 999. Man måste såklart hitta dem i rätt ordning så man måste hitta 001 innan man kan räkna med 002 osv. Det räcker inte med att hitta numret och bara pricka av dem på en lista, utan RÄTT ordning (annars blir det ju busenkelt). Nu har jag och maken hållt på sedan sommaren 2009 om jag inte minns helt fel, och eftersom han kör mer bil än vad jag gör så går det snabbare för honom. Han ska nu hitta 268 medan jag ska hitta 192. Det tar sin lilla tid att hitta numren alltså!


Pussen & Kramen /Ango

onsdag 11 juli 2012

Premiärbowlat

Idag har Axel bowlat för första gången. Han tyckte det var jätteroligt. Han försökte också springa efter klotet, men stoppades av halkan på banan...
För första gången var det jag som vann bowlingen. Jag gjorde stroke för första...och andra...och tredje gången i mitt liv. Heja mig!


tisdag 10 juli 2012

På besök i Norge

Då vi varit så nära norska gränsen åkte vi över till Trysil igår. Fjällvärlden är fantastiskt vacker, liksom Trysil som ort.
Vi kunde konstatera att Norge är vansinnigt dyrt numera. Det enda som vi såg som var billigt var blöjor... Köpte ett maxipack Pampers blöjor för halva priset av vad det kostar i Sverige. I övrigt verkade allt annat vara nästan dubbelt så dyrt.


söndag 8 juli 2012

I Sälen

I fredags bestämde vi att vi skulle åka till Sälen, Lindvallen på en liten minisemester. Igår bokade vi hotell och idag är vi här. Barnen är lyriska över stället (Ski Lodge) och vill helst stanna länge här.
Imorgon står äventyrsbad i Experium på agendan på dan, och på kvällen är det bestämt att vi ska bowla.
På tisdag är det meningen att vi ska styra kosan hemåt, men det kan bli en tur till Norge, bara för att, innan vi åker söderöver igen!


onsdag 4 juli 2012

Axel med nallen

Axel fick en nalle i doppresent av sin mormor och då och då kommer den fram och ska gosas med.


måndag 2 juli 2012

Stor kille

Axel har nu blivit "stor" och plötsligt har Victors sparade kläder kommit fram. När man ser Axel i dessa kläder är det svårt att tänka sig att Victor har varit så liten.

söndag 1 juli 2012

lördag 30 juni 2012

Simmar själv!

Victor har gått på simskola (som via kommunen erbjuds alla barn när de slutar 1:an) de första 3 veckorna av sommarlovet. Det har varit 50 minuter varje vardag, och Victor har nu lärt sig att simma. Han var så stolt när han kom hem näst sista dagen och berättade att han hade tagit 5 märken. Bra jobbat!

Skickat från min HTC

En dag i Parken Zoo

Ännu en dag har spenderats i Parken Zoo. Lyckades få med alla barnen på samma foto, där de faktiskt inte ser supersura ut!

Skickat från min HTC

torsdag 28 juni 2012

Gungsnurr

Axel älskar att gunga. Att snurra gungan verkar vara minst lika roligt.

Skickat från min HTC

måndag 25 juni 2012

Nya favoritglassen

Hallon med saltlakrits mmmmmm....

Skickat från min HTC

Första riktiga dagen på semestern!

Det blåser storm och ösregnar och det påminner mer om november än juni. Vad passar bättre än en stor mugg varm choklad då?

Skickat från min HTC

lördag 23 juni 2012

Chokladkärlek

Idag blev det lite extra kärlek i chokladmuggen.

Skickat från min HTC

söndag 10 juni 2012

Axels favoriter - surikaterna!

Idag stod vi länge och tittade på Axels älskade "kater". Idag låg de i högar och busade i solen....ända tills den som höll vakt varnade när ett flygplan började höras i skyn. Då blev det fart på hela flocken som for ner i sina bon under en stor sten. Underbart att se dem så enade! Passade på att se mätningen av dem också. Larver smakade mums tyckte de, liksom små kycklingar och rått hästkött... Allätare var de, ja!

Skickat från min HTC

söndag 27 maj 2012

Axel ute och raggar


Axel satt och "körde" den här bilen när en liten tjej i samma ålder kom och hängde in i bilen. Axel flyttade sig åt sidan och klappade på sätet och sa "sitt här". Tjejen gick i bilen och Axel såg ut att vara i himmelriket!
Det är uppenbart att en cab drar till sig brudar!


lördag 26 maj 2012

Blötdjur

Lyckan är ju när man äntligen får ta fram poolen och bada!

Skickat från min HTC

måndag 14 maj 2012

Tråkig bok?

Var det så tråkig bok....eller var det en trött fröken ikväll kanske?


söndag 13 maj 2012

Dags för Parken Zoo igen

Förra helgen var årets premiär på Parken Zoo. Nu kommer vi väl att bo där varje söndag ett tag framöver. Axel har vuxit till sig och kan nu åka de flesta karusellerna...till hans stora lycka.
Axel älskar apor och surikater, så idag har vi också gått 2 timmar i djurparken, till Axels stora lycka. Efter det blev det karuseller i 2 timmar till. En av de nya karusellerna för i år är gungan. Axel äääälskar att gunga, så han gillade verkligen den här. En kul stund som delades med brorsan!

Skickat från min HTC

måndag 7 maj 2012

Årets premiär i Parken Zoo

Axel var i himmelriket när han såg alla djuren. Favoriterna var givetvis surikaterna och aporna...och alla karusellerna.


onsdag 25 april 2012

Gratis är gott!


De här dessertskålarna hämtade jag ut på Posten idag. De har jag fått alldeles gratis från Campadre. Det är bara 3 på bilden, men det är 6 st sammanlagt.
Gratis är alltid gott!

söndag 11 mars 2012

Fikadags?

Dagarna innan jag fyllde år kom jag med i en ny kampanj på Buzzador där det var detta som skulle buzzas:

Oreo-kakor! Det skulle väl passa alldeles ypperligt att buzza detta på mitt födelsedagskalas.
Ungefär samtidigt fick jag veta att jag skulle få testa en produkt via Smartson också. Nämligen det här:
Gevalias nya snabbkaffe, Millicano, som är lite fylligare i smaken!
Kaffe och kakor, kan det bli mer perfekt?






Oreo-kakorna hade jag faktikst aldrig smakat tidigare. De är väl helt ok i smaken. Jag gillar att det är mörk choklad i kexen, men krämen är ganska mesig i smaken måste jag säga. Den med chokladkräm mellan var betydligt mycket godare än originalet.

Kaffet var en hit! Jag gillar lite smakrikare kaffe, och brukar dricka ganska starkt kaffe. Normalt sett dricker vi alltid Gevalia hemma (antingen bryggkaffe, eller snabbkaffe, eller i kapslar i Tassimon). I Tassimon brukar jag dricka mörkrost, och med snabbkaffet brukar det bli ett par skedar extra av kaffepulver.
Millicano smakar precis som vanligt, men med mer smak. Helt perfekt för mig! Den stora nackdelen med Millicano är att förpackningarna är endast 95 gram och kostar ca 45:-. 95 g kaffe är INGENTING i den här familjen! Det blir inget kaffe man kan dricka mycket av alltså, utan det får bli "finkaffet"!

Pussen & Kramen /Ango

Sådär, då...

Sådär, då, då har jag också trätt in i "den nya epoken" av mitt liv. Kan numera titulera mig "tju-tjugo" år.
Jag blev riktigt firad med jättefina saker. Det var presentkort på kläder, parfym, smycken, fina saker till hemmet och en massa annat. Tur att jag inte fyller jämnt förrän om ännu ett decennium, med tanke på att jag inte gillar att fira...

Pussen & Kramen /Ango

söndag 4 mars 2012

Snart vardag igen!

Imorgon är det vardag igen, och barnens sportlov är slut. Jag har haft semester onsdag till fredag för att vara med barnen.
Snö har det inte funnits, istället har vi haft 10 grader varmt och strålande sol. Det har blivit lite trädgårdspyssel under de härliga dagarna. Himla härligt! Mindre härligt var att se all rimfrost på träden när jag gick upp imorse. Dom tur är har solen lyst och smält all frost.

tisdag 28 februari 2012

Hej och hå vad tiden går!

Ja, det är bara att konstatera att tiden riktigt springer iväg. På torsdag har jag jobbat i 5 månader. Det både känns som en större evighet samtidigt som det känns som att det bara har varit ett par veckor.
Jag har idag en fast kundgrupp som jag jobbar med. En grupp som jag själv har valt att ha och som ger så otroligt mycket glädje, men som också innebär en rejäl utmaning i mångt och mycket.
Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att gå till jobbet varje morgon och träffa alla dessa olika människor som finns representerade. Jag har också fått bevis på uppskattning, genom att det kom in en kille och lämnade en bukett blommor till mig i fredags. Detta var ändå en kille som jag av olika anledningar tyvärr inte kunde hjälpa i dagsläget. Det känns ändå fantastiskt roligt att han kände att jag betydde något för honom.


Pussen & Kramen /Ango

Smartsons bloggnätverk

Vill du, liksom jag, vara med i Smartsons bloggnätverk? Anmäl dig i så fall här:

Smartsons bloggnätverk

De första 500 som anmäler sig får dessutom testa Gevalia Millicano alldeles gratis. Bra va? Bara att anmäla sig!






Testa Gevalia Millicano - Powered by Smartson







Pussen & Kramen /Ango

måndag 6 februari 2012

Bad och bus

Vi trotsade alla förkylningsbakterier och åkte till badhuset. Axel är en riktig blötfisk och enda sättet att få upp honom på land en stund, var att locka med glass.
Skickat från min HTC

söndag 5 februari 2012

Det skrivs dåligt!

Oj, oj, oj, jag har inte skrivit ett enda inlägg i bloggen, i år! Jag skyller på att jag jobbar heltid, har fullt upp med att sätta mig in i jobbet (fortfarande) och har fullt upp när jag kommer hem. Jag bara undrar hur alla hinner!? När jag pluggade tyckte alla att jag var så duktig som hann med allt. Det var väl inga problem. Att jobba heltid, det är tufft, det. Jag fattar inte hur man ska hinna med allt som barn och mat och tvätt och hem och...ja, allt det där andra när man kommer hem! Jag jobbar 8-16:30, men försöker jobba 7:30-16 istället för att Axel ska få sluta tidigare på dagis. Kommer vanligtvis hem vid 17-tiden (efter hämtning och handling) och ställer mig och fixar mat medan jag går igenom posten. Vid 19-tiden brukar jag ha fått sätta mig och pusta ut en stund. Då kommer allt det där andra som läxor, be barnen packa väskor till dagen efter osv. Vid 22-tiden är jag färdig som människa och stupar i säng. Har jag tur orkar jag läsa något kapitel i en bok innan jag somnar...

Ja, ja, det är bara att bita ihop. Jag har världens roligaste (oftast) jobb som jag trivs med och som är väldigt fritt, trots sin hårda styrning. Reglerna är som de är, men jag har en enorm frihet att lägga upp mitt arbete. Möjligheterna att vidareutveckla sig är också stora och jag var iväg på kurs igen förra veckan. Bara en 2-dagarskurs i Solna (där vi såg Thomas Bodström) den här gången, men i maj ska jag iväg på 2 kurser (veckorna efter varandra). Den ena kursen är 3 dagar och den andra är 4. Passar fint på försommaren när Stockholm börjar bli väldigt vackert!

Nu har det blivit en del beklagande, men jag måste säga att jag beundrar alla som heltidsarbetar och far runt som skållade råttor hela kvällen. Imponerande!

Pussen & Kramen /Ango

Ödmjukhet till livet

Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan! Dotter och pojkvän var ...