Påskhelgen är äntligen över

Annandag påsk har kommit och äntligen är denna långhelg över. Visst är det skönt att vara lite extra ledig, men det är tyvärr sällan det blir så mycket ledigt. Med en familj på 6 personer så är det inte mycket till ledighet. Storhelger är det dessutom lite extra som ska göras med just matlagning och annat.
Den här helgen har inte varit något undantag, utan det har varit matlagning till 8 personer (alltid lite bonuspersoner till maten) varje dag och så den disken som det blir av detta såklart. Förutom allt det andra...

Imorgon är det jobb igen, och just nu känns jobbet ganska bra. Det har gått väldigt mycket upp och ner den senaste tiden, men det blir mer och mer upp. Vi börjar komma i ordning i våra nya lokaler, men det har varit mycket kämpande för det, och vi får fortsätta kämpa för att alla saker ska ordnas och falla på plats. Det sköna är ju i alla fall att vi har en lugn arbetsmiljö, och det blir lite hemmakänsla, vilket är väldigt positivt. Det mest negativa på jobbet just nu är väl just att jag får lägga en hel del onödig tid på att efterlysa och fixa saker som inte jag ska behöva göra. Men men det blir förhoppningsvis ordning på det så småningom.

Barnen har påsklov och det tycker de såklart är jätteskönt, och det tycker jag också. Det betyder att jag inte behöver väcka några barn och se till att de kommer till skolan på morgonen. Jag behöver bara väcka mig själv och se till att jag och min matlåda kommer iväg till jobbet!

Dags att ta tag i bloggandet!

Det funkar ju inte att ha en blogg och göra ett inlägg per halvår. Det är alltså dags att bestämma sig för att antingen ta tag i det och börja blogga lite mer, eller lägga ner. Då mycket har hänt under det senaste halvåret, har jag bestämt mig för att ta upp bloggandet istället. Det kommer bli mer frekvent bloggande om allt möjligt inom främst kategorierna psykisk ohälsa och missbruk!

Ödmjukhet till livet

Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan!
Dotter och pojkvän var i Stockholm på dejt, och de körde hem sent på natten. Pga saker i min ryggsäck, kan jag inte sova ordentligt innan alla jag älskar är där de ska vara. Så var det även natten till igår. Genom appen Zenly kunde jag se att de var på väg hem från Stockholm, men hade nog råkat köra fel, för de var på fel motorväg. Efter en stund kunde jag se att de var på rätt igen, och att de var ca 8 mil hemifrån. Några minuter efter att jag har tittat, ringer min mobil (klockan var då 4:45), och jag ser att det är Paulina som ringer. Hon berättar att de har krockat! Jag frågar var de är, hur hon mår, hur Benjamin mår. Hon säger att ingen är skadad, och att de har kört på en älg, som låg skadad på vägen.  Jag hör Benjamin prata i telefonen i bakgrunden, och Paulina säger till honom att han ska ringa 112.
Paulina säger plötsligt att hon har ont i nacken, har svårt att stå, och jag märker att hon börjar bli chockad. Jag säger åt henne att sätta sig ner bredvid vägen, vilket hon säger att hon ska göra. Jag uppmanar henne också att följa med ambulans för kontroll. Jag avslutar samtalet och gör mig redo för att åka in till sjukhuset i Eskilstuna, då det är dit de kommer föras.
Benjamins mamma ringer också, och hon är väldigt uppriven, och vi kommer överens om att de ska avvakta hemma.
Jag åker in till Eskilstuna, och håller kontakt med Benjamin, som berättar att de ska lastas i ambulans att föras in, och hans mamma, som säger att de är på väg i alla fall, och även maken som är hemma och är orolig.
Efter en stund kommer ambulansen med blåljus, och efter avrapporteringen fick jag komma in i traumarummet och träffa dem. Paulina togs omhand av traumateamet, medan Benjamin satt bredvid på en stol och såg uppgiven ut! Jag började med att ge honom en kram och gick sedan fram till Paulina för att visa att jag var på plats.
Paulina har inga skador annat än att hon har hon i nacken. Därför väljer man att bara röntga nacken. Vi fick stanna i ca 10 timmar för observation och träff med flertalet läkare innan hon fick okej att åka hem. Röntgenbilden finns det ett litet frågetecken på. Det kan vara en liten spricka i en nackkota, men det kan också bara vara något som blivit när datorn satt ihop alla röntgenbilderna. 3 läkare hade tittat på plåten, akutläkare, kirurg och ortoped, men de kommer även ta upp bilden idag för att titta på den och bedöma den i team idag på morgonen.
Benjamin sa att han inte hade ont igår, men på kvällen kom det fram att han hade börjat få ont i nacke och ländrygg. Efter konsultation med 1177 bestämdes det att han ska åka in till akuten idag, för att kollas upp ordentligt.
Jag är så tacksam att det gick som det gick, och att Benjamin hade sinnesnärvaro att försöka få undan bilen från vägen. Annars kanske nästa bil hade kört in i dem istället för älgen.
Jag är också så förbannad på den idiot som körde på älgen först, och lämnade den skadad över vägen, inte tog sitt förbannade ansvar och rapporterade olyckan. Hade hen gjort det, kanske den här olyckan hade kunnat undvikas! Någon har orsakat stor smärta till personer jag älskar, och skulle jag få veta vem den personen är, skulle den definitivt önska att den hade kört bil på en annan planet istället för på E20, den morgonen!

Trött

Jag är så trött! Ibland vet jag inte var tröttheten kommer ifrån, men att vara vaken en hel dag känns helt omöjligt ibland. Hypotyreosen är en orsak såklart, men kanske också det faktum att jag ständigt trippar på tå och väntar på vad som ska hända härnäst. Kan aldrig riktigt slappna av!
Häromdagen träffade jag en av våra psykologer på jobbet. Träffade som i mötte, inte att jag hade ett möte bokat med henne. Vi jobbade mycket tillsammans tidigare, men sedan jag bytte arbetsuppgifter har vi knappt ens sett varandra på kontoret. Just den dagen skulle hon sitta inne på mitt kontor och jobba, och det var jätteroligt, eftersom jag har saknat vårt samarbete.
Hon vet mycket om vad som händer hemma hos mig, eftersom vi har pratat om det tidigare. Hon frågade hur jag mådde, och jag sa "sådär"...vilket resulterade i följdfrågor. Vi pratade en stund om vad som har hänt hemma, och vad som händer, och det var så skönt att bara få ösa ur sig tankar och känslor. Jag vet ju att hon lyssnar, som kollega, inte bara som psykolog, även om de aspekterna också kommer in såklart.

När det gäller tröttheten vet jag att den beror på flera saker, men ibland känns det som att hjärnan bara håller på att koppla bort sig. I morse var ett sådant exempel. Jag hade satt på kaffebryggaren, för att göra kaffe till mig, och till maken. Efter en stund kommer jag ut i köket och ska hälla upp kaffet. Blir väldigt förvirrad när jag ser att det i kannan finns kaffe till EN kopp. Jag VET att jag hällde i vatten till två koppar! Tittar i filtret om det har stannat där, men där är bara sump... Förstår ingenting och hjärnan går för högtryck för att ta reda på vad som har hänt. Till slut bestämmer jag mig för att jag minns fel, att jag inte alls hällde i tillräckligt med vatten, så jag häller i mer vatten och brygger mer kaffe. Häller upp i två koppar och ställer den ena koppen på köksbordet till maken (som är inne i duschen) och tar med den andra koppen in i vardagsrummet...där jag ser en kopp med kaffe på bordet...vid min plats. Men! Hur hamnade den där? Vem har hällt upp det kaffet? Har maken hällt upp? Men hur har jag missat att han har gjort det? Och var är hans kopp i så fall? Han har väl knappast tagit med den in i badrummet? Förvirringen är total, men inser till slut att anledningen till att det var så lite kaffe i kannan, var för att jag redan hade hällt upp kaffe till mig (för maken hade inte gått ur sängen ännu)... Dock har jag inget som helst minne av att jag hällde upp kaffet...

Dags att skaka liv i den här igen

Jag har ett tag nu, känt ett behov av att skriva, ett behov att sortera mina känslor, så därför kommer jag att skaka liv i den här bloggen igen. Förhoppningsvis ska det bli ett mer frekvent skrivande nu :)

Föreläsning

För några dagar sedan var jag på en mycket intressant föreläsning med Vladisalv Savic som har arbetat som utrikeskorrespondent på Sveriges radio, och även arbetat i FN. Temat var Syrien och de konflikter som råder i området.
Föreläsningen var otroligt intressant, men man insåg snabbt att konflikten inte är så enkel. Tidvis var det väldigt förvirrande när han förklarade eftersom det var så många konflikter runt om i mellanöstern som alla hakade i varandra.
Vet inte om jag kände mig mer upplyst eller mer förvirrad när jag gick därifrån, men otroligt intressant var det.

Loppisgrupp

Nu har jag startat en egen loppisgrupp på Facebook där jag lägger upp sådant jag vill sälja. Det mesta kan skickas, men köparen betalar portot.
Gå gärna in och bli medlem på Angos loppisgrupp.

Kemi lärare

Igår kom det ett mail från en av Paulinas lärare. Jag höll på att bli tokig när jag läste det. Det var inte innehållet som jag reagerade på, utan på hur det var skrivet. Ingen hälsningsfras, vilket i min värld är "common sense", konstiga meningar, särskrivning och ingen avskedsfras.
Jag kräver faktiskt mer av en lärare och dennes språkkunskaper. De ska ändå lära barnen språk, även om man inte är språklärare.

Ryggskott

För drygt två veckor sedan drabbades jag av mitt livs första, och förhoppningsvis enda, ryggskott! Trodde jag skulle svimma av smärta när det hände, och förstår fortfarande inte riktigt hur jag lyckades ta mig ut ur badrummet efteråt.
Nu är jag tillbaka på jobbet igen, efter två veckor hemma, och det känns att ryggen  inte är återställd ännu. Gissar att det är perfekt tillfälle att ta tag i den däringa träningen igen nu!

När människor blir fanatiska...

Jag tycker det är så fascinerande att se hur människor förändras när de hittar just din "religion". Ett typexempel är i en facebookgrupp som jag är med i. Den handlar om LCHF, och jag gick med för att få lite tips och recept helt enkelt.
Vissa personer i gruppen är helt rabiata och ondgör sig ofta över andras levnadsval när det gäller just kosten. Människor som väljer att räkna kalorier är "mindre vetande" och borde inte få gå lösa, och andra som äter enligt LCHF, men som kanske tar en cola zero ibland, eller (hemska tanke) något med kolhydrater i, de är minsann inga "LCHF-are".
Varför blir man så här? Jag äter LCHF för att det funkar bra för mig. Min kropp funkar inget vidare med kolhydrater, men allas kroppar är inte så. En del kroppar funkar utmärkt med kolhydrater, men inte med kalorier i större utsträckning. Kan man inte bara konstatera att det som funkar bra för mig kanske inte funkar för någon annan?
Jag har testat mycket i viktminskningssyfte, och kost som är låg på kolhydrater är det enda som fungerar för mig. Det betyder inte att jag utesluter minsta kolhydrat. Jag äter inte ris, pasta, bröd (mjölprodukter), eller rotfrukter. Jag kan däremot ta en liten kaka någon gång, eller rent av en liten tårtbit. Inget jag får dåligt samvete för! Inte heller bryr jag mig om vad någon annan äter. Vad andra äter är inget som påverkar mig, så varför skulle jag lägga mig i. Och varför skulle någon annan lägga sig i vad jag äter...och varför?!
I nämnda grupp har flera berättat att de tycker att det är så svårt att förklara för omgivningen att de äter LCHF. Varför har jag aldrig riktigt förstått. Kanske för att jag aldrig råkat ut för problemet själv?!
Jag har mest konstaterat att jag äter LCHF, och folk har varit nöjda med det svaret. Kanske är det för att jag inte gör någon sak av det? Kanske för att omgivningen inte kunde bry sig mindre över vad jag väljer att stoppa i munnen?
En annan sak som jag märkt i den här gruppen (med många fanatiker) är att man gärna ondgör sig över andra "mindre vetande" människor. Någon skrev att den hade fått en fråga om vad LCHF var för något. Detta vållade en diskussion som i det stora hela gick ut på att de som inte visste vad LCHF var för något, de var ju inte speciellt bildade.
Om människor blir så här fanatiska över mat, är det inte konstigt att de blir rejält fanatiska när det gäller makt/religion!


Pussen & Kramen /Ango

Det börjar ju bli lite tjatigt nu...

För lite mer än 1 månad sedan var jag och hela familjen på en hamburgerrestaurang och handlade mat som vi valde att ta med hem. När vi kom hem upptäckte vi att det fattades en del saker som vi hade beställt. Eftersom det är 1,5 mil till restaurangen valde vi att inte åka tillbaka för att be om det de hade missat att stoppa ner, utan jag mailade till deras kundsupport (som vi brukar göra). Efter några dagar fick jag brev från den lokala restaurangen, där de bad om ursäkt och skickade kompensation. Jag tyckte att det var lite konstigt att jag inte fick svar på mitt mail, men de skickade ju kompensation så jag visste att de hade läst det.
Lite mer än 1 månad senare fick jag ett svar på mitt mail! Det var den lokala restaurangen som svarade på mailet och bad om ursäkt...och skickade kompensation! Det här var i fredags eller lördags.
Igår fick jag ett nytt svar på mitt mail...nu från kundsupporten på huvudkontoret. De bad om ursäkt och skulle skicka kompensation...
Det känns som att vi har blivit kompenserade nu! Kanske ska jag maila och "klaga" på att de kompenserar för mycket...för att få ännu mer kompensation ;).
Undrar om de har bytt datasystem, eller vad som hänt eftersom mitt mail hängt med från den 9 februari och svaras på nu, från två ställen! Funderar på om massor av mail har kommit in nyligen i deras brevlåda igen, så det är därför det svaras igen!


Pussen & Kramen /Ango

Sammanträffanden

Ibland förundras jag över saker och hur man kan hitta likheter i sånt som hände förr!
Igår skulle jag bada min 4-åring, och när jag klev in i badrummet på övervåningen, ser jag ett handskrivet brev ligga på golvet. Brevet har min pappa skrivit till mamma för många år sedan! Jag frågade hur det hade hamnat där, men fick bara till svar att det var inte Axel som hade rört det... När jag skulle lägga undan det såg jag några saker som jag inte tänkt på förut, kanske för att jag tidigare sett det som något "nytt". Jag fick det här kort efter att mormor gick bort i augusti 2009, och var då så glad att jag fått något mer konkret som pappa haft (han dog 1981, när jag var 9 år).
Brevet är skrivet av pappa, på en av hans jobbresor. Han var resemontör och arbetade borta hela veckorna. Ofta skrev han brev eller kort till mamma från de ställen han var på.
Just det här brevet är skrivet på "Hotel Rogge". Det var det första jag reagerade på. Rogge är  inte sällan ett smeknamn på någon som heter Roger...just vad min man heter. Hotel Rogge låg väl i Strängnäs, eftersom det är det pappa skrivit. Numera bor jag inte långt från Strängnäs (7 mil ungefär), och åker igenom orten många gånger varje år. Datumet det skrevs var 4/3-71 (1 år och 5 dagar innan jag föddes). Just 4/3 var det första datumet som vi pratade om att förlova oss. Nu ändrade vi till 4/4 istället.
Ibland känns det som att allt/livet går i cirklar och att cirklarna möts/går ihop ibland!

Jag var tvungen att Googla på Hotel Rogge och såg att det fanns kvar! Det är ett hotell i Best Western-kedjan idag, men det heter fortfarande Hotel Rogge!

Pussen & Kramen /Ango

Här och nu

I takt med att jobbet har blivit stressigare och det blir mer och mer att göra hemma i och med att barnen blir större och vill iväg och göra saker (vad enkelt det var när sandlådan var dagens mål), har jag insett hur viktigt det är att jag prioriterar MIG i MITT liv. Som heltidsarbetande, gift (med make som är heltidsarbetande lärare OCH egenföretagare) och fyrabarnsmor har JAG inte riktigt haft huvudrollen i mitt liv de senaste åren. Jag har inte känts så viktig för mig! Under det här året har jag (äntligen) insett att jag är den som måste leva med mig resten av mitt liv (har inte så mycket val, vilket alla andra har) och då är det lika bra att jag lever med ett mig som jag trivs med! Låter det flummigt? Jaja, det får det göra!
Folk tycker jag är lite knäpp som sticker ut på en Powerwalk klockan 22 en vardagskväll eller sticker till gymmet vid 6 en helgmorgon! Ja, det kanske jag är, men det är då, just då, som jag får vara bara mig, ingen annan. Då får jag ta ALL plats i mitt liv!  Ja, det får jag väl annars också, men just de här stunderna behöver jag inte få dåligt samvete för att jag inte gör något annat, jag kan slå bort det väldigt enkelt och fokusera på MIG! Riktig egotid helt enkelt! Jag trivs jättebra med att aktivera mig sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Det är jag och ingen annan i hela världen, känns det som! Helt underbart!
Nu när det är så mörkt ute på min egotid, känns det extra härligt när man kliver ut från gymmet, ser hur solen kämpar och kämpar med att ta sig upp och man ser hur världen sakta, sakta vaknar. Det är vackert, tyst, stilla, men ändå så hoppingivande. Man ser en och annan hundägare som har letat sig ut för morgonkisset, ja hunden ska kissa alltså, inte ägaren hoppas jag.
När jag sitter i bilen på väg hem från gymmet och upplever det här känns livet så bra. Kroppen är lagom trött efter ett pass och man upplever den här stillheten när allt vaknar till en ny dag; då känner jag att jag skulle kunna ge mig ut på en powerwalk direkt bara för att få vara nära den här stillheten!
Men, när jag kommer hem har även mitt hus börjat vakna. De vaknar i åldersordning, med den yngsta först, så det blir att ligga i soffan och mysa och titta på barnprogram istället...men det är också helt ok sätt att bara vara i nuet på!

Pussen & Kramen /Ango

Jag är stum!

Igår fick jag ett telefonsamtal från min morbror. Det var alldeles för länge sedan jag pratade med honom nu!
Han berättade att mamma förmodligen har gift sig igen... Ja, det blir bara 3:e gången på 1½ år! Bra jobbat! Vet inte om hon försöker slå något rekord...
Den hon är gift med nu är en för oss okänd man, och ingen av oss är intresserad av att lära känna honom heller (hon kommer ändå vara skild från honom innan året är slut). Min morbror berättade att mammas gode man hade ringt till honom och sagt att mamma ville få alla pengar hon hade på sitt bankkonto, för nu skulle de köpa villa. Eh, VA?
Jag fick också veta att mamma hade sagt till sin förra man (ja, vad han nu hette, det vet jag inte, för jag känner bara hennes första man), att de skulle bilda familj, och skaffa barn. Men herregud, människan är för fan 63 år i oktober! Skaffa barn? Mannen måste ha haft ungefär samma förstånd som min så kallade mamma! Ja, några barn blev det inte den gången (och knappast senare heller, eller tidigare då mamma är steriliserad också, som om åldern inte var besked nog), utan en skilsmässa, och det är det väl snart här också!
Hon är fortfarande inte intresserad av att ha någon kontakt med oss, och jag sörjer det verkligen inte. När jag hör om alla hennes upptåg är jag glad att jag inte har något med henne att göra...för jag har fullt upp med mitt liv, och skulle duka under om jag skulle behöva hålla koll på henne också!
Ja, ni kanske kan förstå varför jag är stum?

Pussen & Kramen /Ango

Lekte den kurragömma?

Idag var det skolavslutning och nu är det officiellt sommarlov för den stora trion.

Vi skulle ha åkt till Parken Zoo efter avslutningarna för att mysa lite, men planerna ändrades i sista stund och vi valde att åka till McDonald's och luncha istället...något jag ångrade lite efteråt...

Först skulle vi äta i restaurangen, men så bestämde Paulina att hon skulle iväg och rida med ett par kompisar så då blev det lite bråttom. Vi valde att handla i DT:n och åka hem och äta. Paulina började äta i bilen för att hinna, och då ville såklart Axel också äta i bilen, vilket han också fick. Han hade fått ett Happy Meal med cheeseburgare och åt glatt (för en gångs skull). Så börjar Victor och Paulina skrika i baksätet att Axel har en skalbagge i hamburgaren... Ungen plockar ut en stor äcklig (död) skalbagge! Jag hittar ruskigt snabbt en ficka att stanna vid på vägen, och får fram hamburgaren. Tittar på skalbaggen och konstaterar att buken på den är full med smält ost, vilket tyder på att den inte hamnade där precis innan jag stannade! Jag valde såklart att fotografera den i flera olika vinklar, innan jag kastade ut eländet. Axel tyckte det var lite äckligt, men var mest ledsen för att han inte fick äta upp sin burgare. Vi andra blev genast mindre hungriga!

När vi kom hem och skulle äta vägrade Victor och ta en tugga av hamburgaren innan han noga hade tittat igenom sin burgare!

 

Jag VET att sånt här händer. Jag har själv jobbat på McDonald's i många år (allt från medarbetare till restaurangchef) och vet att det är vanligt att det händer på sommaren. Det kan ju lika gärna hända hemma...MEN ÄNDÅ! Det är ju sååååå äckligt!

Min hamburgare hade rå lök, som knastrade... Gissa om jag blev osäker på vad det var när det knastrade när jag tuggade...

 

 

 

Proteintillskott!

 

PS!
Lite komiskt i sammanhanget är ju Happy Meal-temat just nu:
"Upptäck naturen med Happy Meal!
Äntligen drar varma sommarvindar in över landet och vi kan njuta av att vara utomhus. Leka hemma i trädgården, eller gå på upptäcktsfärd i skogen. I varje Happy Meal-box gömmer sig en av åtta fantastiska leksaker, som hjälper barn att lära sig mer om insekter, växter eller djur. Till exempel ett litet växthus med riktiga frön så barnen kan odla själva, ett teleskop som man kan spana in spännande djur med och en fågelflöjt för att härma fågelsång med. Ett somrigt Happy Meal helt enkelt som du hittar på McDonald's mellan den 24 maj – 27 juni. Välkommen in mellan utomhuslekarna!"

Pussen & Kramen /Ango

En vecka med kristaller på vift

Natten till söndag förra veckan vaknade jag när jag vände mig om i sängen, och fick en rejäl gratisfylla! Rummet snurrade och blicken gick inte att fixera! Jag kan lugnt säga att hjärtat for upp i halsgropen och jag undrade vad sjutton det var som hände!
Vände mig åt andra hållet i sängen, och fick en ny fylla! Mina tankar for runt och det var "Vad fan händer?" ena sekunden och "Måste upp" den andra. Tankar på hjärnblödning, hjärtattack och tumör kom såklart till den "ickekatastroftänkande" Ango (tänk att människan är så finurligt lagd så den inte förutser det värsta... *suck*)! Började fundera på om jag behövde ringa en ambulans, eller om jag kunde ta mig upp till badrummet först!
Lyckades sätta mig upp utan att rummet snurrade för mycket och vinglade, med mobiltelefonen i handen, till badrummet. Som den förnuftiga individ jag är, tänkte jag använda Google och ta reda på diagnos innan jag ringde ambulans, för att läkarna snabbt skulle kunna bota mig. Kanske skulle jag hinna hem innan frukost igen då (så ingen märkte att jag hade varit borta, typ)!
Google svarade mig i träff efter träff att det var Kristallsjukan jag hade drabbats av! Jamen, det hade jag ju hört talas om! Läste på 1177:s hemsida att det var "godartad lägesyrsel". Jaha, var det det! Läste lite mer och insåg att ambulans inte skulle behövas, och att det bara var att lägga sig och fortsätta få fjortisfyllorna!
På tisdagen ringde jag min läkare (ville inte ringa och behöva få åka flera mil till läkare för att få höra att man inte kan göra så mycket, på söndagen, och på måndagen hann jag inte) och förklarade att jag misstänkte Kristallsjuka. Hon bekräftade mina misstankar när jag beskrev mina symptom. Hon bad mig ringa sjukgymnast direkt. Jag ringde de två vi har i hålan, och fick svar hos den ena. Han hade en tid några timmar senare.
Nu har jag haft två besök hos sjukgymnasten och ska tillbaka på måndag igen. Det blev aningens bättre efter besöken, men mest på nätterna. Idag har det slagit till med full kraft igen! Världen gungar mer än den har gjort på hela veckan och ett tag i natt ville inte världen stanna alls (annars brukar det lugna ner sig efter 10-15 sekunder). Det var grymt irriterande. Vinglade värre än vanligt och blev rejält åksjuk i sängen!
Nu är jag så galet trött på det här. Jag vågar inte åka iväg någonstans för det blir så jobbigt när allt gungar och man går som värsta fyllebulten! Idag skulle ju jag och två av barnen åka och shoppa avslutningskläder, men det blir nog inte så mycket med det!
Nåja, förhoppningsvis hittar de där jäkla kristallerna sitta rätta platser snart så jag slipper märka av att de gått vilse!

Pussen & Kramen /Ango

Lite uppdateringar på mammafronten...

Ja, min mamma har jag fortfarande inte haft någon kontakt med. Däremot får jag vissa rapporter från andra släktingar i Linköping, som inte heller har kontakt med henne, bara med det gruppboendet hon bor på.
Mamma gifte sig ju i januari förra året, och hade skiljt sig några månader senare. I augusti, tror jag det var, hade hon tydligen gift sig igen!!! Men säg den lycka som varar...numera är hon skild igen!!! Tydligen finns det, återigen, en ny man i hennes liv...så ja, hon är väl snart gift igen. Funderar på om hon försöker sätta något slags rekord eller nåt!
Jag trodde att hon skulle försöka smyga sig tillbaka och kontakta mig när hon hade skiljt sig igen, men det har hon inte gjort. Inte bryr jag mig om det heller. Jag tycker bara att det är så förbannat trist att efter allt som jag gått igenom genom åren, pga henne, ska behöva bli bortvald av min egen mamma. Nej, man kan inte välja sina släktingar, men man kan såklart välja bort dem. Ändå förstår jag inte hur man kan vara så avtrubbad att man väljer bort sitt egna, och enda, barn. Då är man verkligen inte intresserad! Inte för att hon var mer intresserad när jag var ett barn, men ändå.
Jag vet egentligen inte vilket som är värst...att ha henne i mitt liv, eller att inte ha henne i mitt liv. Har jag henne i mitt liv har jag dåligt samvete för att jag inte har kontakt med henne tillräckligt ofta (hon själv har aldrig varit duktig på att hålla kontakt). Nu när hon inte finns i mitt liv är jag arg på henne för att hon beter sig som hon gör! Båda sakerna är destruktiva känslor, som bara påverkar mig själv, och därför har jag en tendens att bara glömma bort att hon finns. Det är enklast så, men ibland kommer känslorna fram och jag blir heligt skitförbannad på henne!

Pussen & Kramen /Ango

Bilar...

För en tid sedan bestämde jag mig för att sälja min rymliga Ford Mondeo, bensinslukaren, för att köpa en billigare bil som lämpar sig bättre för pendling.
Min Mondeo var visserligen väldigt rymlig, och hade inga problem att få plats med 4 ungar, vagn och storhandling, men eftersom den drog 1,2 liter/mil och jag använder bilen en hel del i jobbet, blev det såklart ohållbart med den bilen.
Vid letandet efter bil, konstaterade jag att det var dags för en liten bil, en asiat helst. Jag har länge varit svag för Hyundai, och valet föll för en sån här:


Hyundai Atos (bild lånad från cargurus)

 

Hittade en liten Hyundai Atos -99 till bra pris, och slog till och köpte min lilla rullande konservburk!
Det här är en bil helt utan lyx, flärd och lull-lull. Den här bilen saknar allt vad servo heter, flashiga knappar och vred och inte ens ett centrallås eller en fönsterhiss finns! Detta trots att det ändå är en årsmodell -99...
Det var det här jag gillade med bilen. Ju mindre elektriskt som finns, desto bättre är det. Går något sönder blir det ju mycket enklare att laga...som tur är.

Två dagar efter att jag hade köpt bilen tyckte bilen att vi skulle köra känguruhopp till dagis och skola, för att slutligen ge upp i en korsning när jag skulle bege mig till jobbet! Jag försökte få igång bilen, men det var omöjligt, den vägrade starta. Jag tänkte att det kanske var fel på soppamätaren så det var slut på bensinen trots att bensinmätaren visade att det fortfarande fanns bensin i tanken. Jag tog en promenad till macken och köpte en dunk, som jag fyllde med 5 liter bensin. Promenerade tillbaka till bilen och fyllde på detta, men nej, det hjälpte inte. Bilen ville inte ta mig till jobbet den dagen.
Maken fick bogsera bilen och den hamnade på verkstad för felsökning. I över 1 vecka stod min bil stilla innan maken lokaliserade felet till en kabel som nästan hade gått av. Nu har kabeln fixats och bilen rullar glatt igen! Ingen är gladare än jag för det! Det bästa är att maken har lärt sig hur bilen ser ut under huven rejält, så nästa fel som blir kan han enkelt fixa på min lilla rullande konservburk!

Pussen & Kramen /Ango

Tänkvärt

Jag läste texten nedanför på Facebook. Den fick mig att tänka på hur viktigt det är att bara finnas till för andra människor, att bara lyssna och bekräfta deras känslor. I mitt arbete möter jag ofta människoöden som är fruktansvärda, och som verkligen berör mig. Ibland blir inte våra möten vad jag har menat med våra möten, utan de blir en stund där den andra personen får prata, prata och prata. Jag lyssnar, ställer frågor och bekräftar. Det är det som är så underbart med mitt jobb! Det är också där jag vet att jag kan göra skillnad i en annan människas liv! Att bara vara en medmänniska är så otroligt viktigt!

The Cab Ride I'll Never Forget

There was a time in my life twenty years ago when I was driving a cab for a living. It was a cowboy's life, a gambler's life, a life for someone who wanted no boss, constant movement and the thrill of a dice roll every time a new passenger got into the cab.

What I didn't count on when I took the job was that it was also a ministry. Because I drove the night shift, my cab became a rolling confessional. Passengers would climb in, sit behind me in total anonymity and tell me of their lives.

We were like strangers on a train, the passengers and I, hurtling through the night, revealing intimacies we would never have dreamed of sharing during the brighter light of day. I encountered people whose lives amazed me, ennobled me, made me laugh and made me weep. And none of those lives touched me more than that of a woman I picked up late on a warm August night.

I was responding to a call from a small brick fourplex in a quiet part of town. I assumed I was being sent to pick up some partiers, or someone who had just had a fight with a lover, or someone going off to an early shift at some factory for the industrial part of town.
When I arrived at the address, the building was dark except for a single light in a ground-floor window. Under these circumstances, many drivers would just honk once or twice, wait a short minute, then drive away. Too many bad possibilities awaited a driver who went up to a darkened building at 2:30 in the morning.

But I had seen too many people trapped in a life of poverty who depended on the cab as their only means of transportation. Unless a situation had a real whiff of danger, I always went to the door to find the passenger. It might, I reasoned, be someone who needs my assistance. Would I not want a driver to do the same if my mother or father had called for a cab?

So I walked to the door and knocked.

"Just a minute," answered a frail and elderly voice. I could hear the sound of something being dragged across the floor. After a long pause, the door opened. A small woman somewhere in her 80s stood before me. She was wearing a print dress and a pillbox hat with a veil pinned on it, like you might see in a costume shop or a Goodwill store or in a 1940s movie. By her side was a small nylon suitcase. The sound had been her dragging it across the floor.
The apartment looked as if no one had lived in it for years. All the furniture was covered with sheets. There were no clocks on the walls, no knickknacks or utensils on the counters. In the corner was a cardboard box filled with photos and glassware.

"Would you carry my bag out to the car?" she said. "I'd like a few moments alone. Then, if you could come back and help me? I'm not very strong."

I took the suitcase to the cab, then returned to assist the woman. She took my arm, and we walked slowly toward the curb. She kept thanking me for my kindness.

"It's nothing," I told her. "I just try to treat my passengers the way I would want my mother treated."

"Oh, you're such a good boy," she said. Her praise and appreciation were almost embarrassing.
When we got in the cab, she gave me an address, then asked, "Could you drive through downtown?"

"It's not the shortest way," I answered.

"Oh, I don't mind," she said. "I'm in no hurry. I'm on my way to a hospice."

I looked in the rearview mirror. Her eyes were glistening. "I don't have any family left," she continued. "The doctor says I should go there. He says I don't have very long."

I quietly reached over and shut off the meter. "What route would you like me to go?" I asked.
For the next two hours we drove through the city. She showed me the building where she had once worked as an elevator operator. We drove through the neighborhood where she and her husband had lived when they had first been married. She had me pull up in front of a furniture warehouse that had once been a ballroom where she had gone dancing as a girl. Sometimes she would have me slow in front of a particular building or corner and would sit staring into the darkness, saying nothing.

As the first hint of sun was creasing the horizon, she suddenly said, "I'm tired. Let's go now."
We drove in silence to the address she had given me. It was a low building, like a small convalescent home, with a driveway that passed under a portico. Two orderlies came out to the cab as soon as we pulled up. Without waiting for me, they opened the door and began assisting the woman. They were solicitous and intent, watching her every move. They must have been expecting her; perhaps she had phoned them right before we left.

I opened the trunk and took the small suitcase up to the door. The woman was already seated in a wheelchair.

"How much do I owe you?" she asked, reaching into her purse.

"Nothing," I said.

"You have to make a living," she answered.

"There are other passengers," I responded.

Almost without thinking, I bent and gave her a hug. She held on to me tightly. "You gave an old woman a little moment of joy," she said. "Thank you."

There was nothing more to say. I squeezed her hand once, then walked out into the dim morning light. Behind me, I could hear the door shut. It was the sound of the closing of a life.

I did not pick up any more passengers that shift. I drove aimlessly, lost in thought. For the remainder of that day, I could hardly talk. What if that woman had gotten an angry driver, or one who was impatient to end his shift? What if I had refused to take the run, or had honked once, then driven away? What if I had been in a foul mood and had refused to engage the woman in conversation? How many other moments like that had I missed or failed to grasp?
We are so conditioned to think that our lives revolve around great moments. But great moments often catch us unawares. When that woman hugged me and said that I had brought her a moment of joy, it was possible to believe that I had been placed on earth for the sole purpose of providing her with that last ride.

I do not think that I have ever done anything in my life that was any more important.

Pussen & Kramen /Ango

Oriflame

För en tid sedan övertalade Paulina mig att börja sälja Orfilame igen. Detta är något jag gjorde för några år sedan, men lade ner och gick över på Partylite istället. Nu har jag väl mer eller mindre lagt ner Partylite och gått tillbaka till Oriflame. Detta för att man inte behöver boka upp sig på visningar, utan enkelt kan ta in beställningar med hjälp av katalogerna och diverse produktprover istället.

Att sälja för Oriflame innebär inte att man förbinder sig för något. Man måste inte handla upp en massa visningsprodukter och man behöver inte hålla visningar som sagt. Allt är upp till dig själv hur mycket/lite du vill anstränga dig.
Förtjänsten är 20% på försäljningen så lite extrapengar kan det faktiskt ge såklart.

Är du intresserad av att börja sälja själv, eller bara vill beställa produkter från oriflames hemsidan kan du göra det här:
Oriflame registrering Länken öppnas i ett pop up-fönster.

Pussen & Kramen /Ango