tisdag 18 juli 2017

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april. Visst, hon hade passerat 80 års ålder så det var väl inte så väldigt chockerande egentligen. I maj fick vi veta att en bekant som var gravid med första barnet, förlorade dottern i plötslig fosterdöd när hon var i v 26-27.
I juni förlorade en kollega sin son under förlossningen, och häromdagen fick vi besked om att barnens kusin som fick sin dotter, 2 månader för tidigt i juni, hade förlorat dottern. Allt har gått jättebra under tiden på neo, och en vecka efter att de hade skrivits ut och kommit hem, förlorar de dottern.
Livet är så skört, och ingenting kan tas för givet! Att min faster dog, ja, det var egentligen inte oväntat, men de tre som förlorat sina barn, där livet ryckts bort innan det ens har börjat, det är inte rätt.
Jag hoppas verkligen att det inte blir med dödsfall nu, ett i månaden räcker gott och väl!

fredag 9 juni 2017

Trött

Jag är så trött! Ibland vet jag inte var tröttheten kommer ifrån, men att vara vaken en hel dag känns helt omöjligt ibland. Hypotyreosen är en orsak såklart, men kanske också det faktum att jag ständigt trippar på tå och väntar på vad som ska hända härnäst. Kan aldrig riktigt slappna av!
Häromdagen träffade jag en av våra psykologer på jobbet. Träffade som i mötte, inte att jag hade ett möte bokat med henne. Vi jobbade mycket tillsammans tidigare, men sedan jag bytte arbetsuppgifter har vi knappt ens sett varandra på kontoret. Just den dagen skulle hon sitta inne på mitt kontor och jobba, och det var jätteroligt, eftersom jag har saknat vårt samarbete.
Hon vet mycket om vad som händer hemma hos mig, eftersom vi har pratat om det tidigare. Hon frågade hur jag mådde, och jag sa "sådär"...vilket resulterade i följdfrågor. Vi pratade en stund om vad som har hänt hemma, och vad som händer, och det var så skönt att bara få ösa ur sig tankar och känslor. Jag vet ju att hon lyssnar, som kollega, inte bara som psykolog, även om de aspekterna också kommer in såklart.

När det gäller tröttheten vet jag att den beror på flera saker, men ibland känns det som att hjärnan bara håller på att koppla bort sig. I morse var ett sådant exempel. Jag hade satt på kaffebryggaren, för att göra kaffe till mig, och till maken. Efter en stund kommer jag ut i köket och ska hälla upp kaffet. Blir väldigt förvirrad när jag ser att det i kannan finns kaffe till EN kopp. Jag VET att jag hällde i vatten till två koppar! Tittar i filtret om det har stannat där, men där är bara sump... Förstår ingenting och hjärnan går för högtryck för att ta reda på vad som har hänt. Till slut bestämmer jag mig för att jag minns fel, att jag inte alls hällde i tillräckligt med vatten, så jag häller i mer vatten och brygger mer kaffe. Häller upp i två koppar och ställer den ena koppen på köksbordet till maken (som är inne i duschen) och tar med den andra koppen in i vardagsrummet...där jag ser en kopp med kaffe på bordet...vid min plats. Men! Hur hamnade den där? Vem har hällt upp det kaffet? Har maken hällt upp? Men hur har jag missat att han har gjort det? Och var är hans kopp i så fall? Han har väl knappast tagit med den in i badrummet? Förvirringen är total, men inser till slut att anledningen till att det var så lite kaffe i kannan, var för att jag redan hade hällt upp kaffe till mig (för maken hade inte gått ur sängen ännu)... Dock har jag inget som helst minne av att jag hällde upp kaffet...

onsdag 31 maj 2017

Ja, så är det

Ja, precis så känner jag för min dotter! Trots, eller kanske tack vare, sitt mående är hon stark. Hon vågar prata om sitt mående...för den som vågar lyssna (för alla är ju inte lika starka). Hon berättade häromdagen att hon inte hade skurit sig på länge, säkert en månad...och det är stort! En månad är lång tid! Då har hon inte mått toppen, men ändå klarat av att inte skära sig!

Överdos

Natten till i lördags vaknade jag av att min mobiltelefon ringde kl 2:30. Såg att det var dottern som för tillfället befann sig hos sin pojkvän. Hon grät och frågade om det var farligt att ta för många tabletter av hennes antidepressiva medicin. Hon hade svalt 7 tabletter, plus att hon även hade tagit sin dagliga dos knappt 12 timmar innan.
Jag svarade att jag inte visste, att jag var tvungen att kolla upp det och återkomma till henne. En snabb googling gav inget lugnande svar så jag valde att ringa 112 och få komma till giftinformationen. Där fick jag svaret att det kunde ge hjärtpåverkan och att vi skulle åka till barnakuten med henne. Fick även information om att om hennes allmäntillstånd försämrades på vägen, skulle vi ringa 112 för att bli mötta av en ambulans.
Satte mig i bilen och åkte för att hämta upp henne och sedan åka till barnakuten. Den här resan skulle normalt sett ta ca 50 minuter, men då det var mitt i natten och ingen trafik...och jag ville komma fram så fort som bara gick, så körde jag inte direkt i påvisad hastighet, utan det gick betydligt snabbare än så, så vi var framme på akuten knappt 40 minuter efter att jag hade startat bilen hemma.
Pojkvännen var också med, uppgiven och rejält orolig!
Vi fick komma in i undersökningsrum direkt, dels pga allvaret och dels för att de hade det extremt lugnt.
Paulina kopplades upp på EKG, på syreupptagningsmätning och blodtryck. Ganska snabbt började hon få muskelryckningar. Det började i höger ben. Det var som att någon slog på reflexen på knät hela tiden. Efter några minuter började ryckningarna i armarna, och till slut även i käken.
Alla prover såg bra ut, men hon fick dricka aktivt kol för att hindra kroppen från att ta upp all medicin. Att dricka kolet var allt annat än populärt, och både jag och pojkvännen fick ta emot en hel del skit från henne.
Pojkvännen gjorde hon slut med, mig hatade hon gruvligt mycket och det var mitt fel att hon mådde så dåligt. Hon skulle också flytta hemifrån, helst redan igår. Eftersom jag är ganska luttrad och så vet jag att det inte är dottern som säger det, utan hennes mående, och därför tar jag inte åt mig av det hon säger.
Efter mycket om och men drack hon kolet, men fick bara i sig en tredjedel av det hon skulle fått i sig, eftersom hon hade hällt ut resten, men det räckte med det hon fått i sig.
Vi fick stanna för observation och fick komma upp på avdelning efter lite drygt 1 timme. Paulina var såklart inte alls nöjd med att behöva stanna, hon skulle hem, men vi lyckades övertala henne (ja, hon hade egentligen inte så mycket att välja på).
Vid 10-tiden på förmiddagen kom ronden, och läkaren berättade att alla prover var bra, dottern mådde bra, och att det inte fanns några skäl att inte skicka hem henne. Innan hon fick åka hem var vi tvungna att ha en akutbedömning av BUP-akuten. Tid var redan bokad, och läkare och psykolog stod och väntade på oss utanför rummet (vilket var otroligt skönt). Först fick vi båda prata och sedan fick dottern prata själv, innan det blev sammanfattning med mig i rummet.
Läkaren (som var samma som vi träffade på vårt vanliga BUP vid senaste besöket, och som dottern kände förtroende för) och psykologen berättade att de inte kände någon oro för att det skulle hända igen, då det inte var något självmordsförsök, utan ett desperat grepp för att slippa känna oro, ångest och frustration. Dessutom ångrade hon sig direkt efter och blev rädd när hon insåg att det kanske inte var så ofarligt att ta en överdos av medicinen.
Läkaren på ronden berättade också att de var skyldiga att göra en orosanmälan till soc, vilket jag såklart inte hade några problem med. Igår ringde det en tjej från soc och vi pratade länge om dottern. Hon sa att hon inte kände någon oro alls (vilket inte heller vården gjorde enligt anmälan hon hade fått), och att vi inte kommer ha mer kontakt än det samtalet, såvida vi inte tog kontakt med dem själva. Hon var glad att höra att vi redan hade etablerad BUP-kontakt, att vi kämpade för att få till den utredning vi har väntat på i ett år nu, och som ingen har en aning om när vi kommer att få.  Jag har ringt ett annat BUP i ett närliggande län och kollat hur det ser ut med deras kö, och svaret jag fick var att den är 6-12 månader, hon kunde inte svara mer exakt då hon inte hade uppgifterna framför sig. Nästa steg är att nu be vårt BUP skicka en remiss till det andra BUP också, för att vi ska stå i två olika köer. Jag fick också tipset om att kolla om det finns några privata alternativ som vi kan använda oss av för att få till en utredning snabbare.

Ibland känns livet så vansinnigt uppgivet! Tänk om jag kunde trolla med knäna så barnen alltid kunde få må bra och bara vara lyckliga barn. Inget barn eller ungdom ska må så här! Ingen ska känna att de är värdelösa, inte orkar mer!

lördag 22 april 2017

30 liv i veckan

På Svt har det börjat en serie som heter "30 liv i veckan". Titeln syftar till hur många som dör pga självmord varje vecka.
Serien leds av Anne Lundberg och Sofia Helin, och de möter personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord; föräldrar som mist barn, personer som levt med självmordstankar, psykologer och terapeuter bland annat.
Jag har precis sett det första avsnittet, och det var så befriande att titta på. Anne och Sofia är mjuka och lugna och för så fina samtal med varandra och de personer de möter i programmet. Det är sakligt och sorgligt om vartannat, men på ett naturligt sätt. Det känns som att man har tänkt på varje persons integritet och kliver inte över några gränser som gör att det blir ett vältrande i andras olycka och sorg.
Att lyssna på vad som sägs kändes som något jag behövde just nu. Jag behövde få höra att jag faktiskt gör rätt som bemöter självmordstankar, att jag gör rätt som är där och "stör" i ångesten, trots att jag blir avvisad gång på gång.
Att leva mitt i psykisk ohälsa påverkar alla. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta, hur jag ska hitta styrkan, men på något obegripligt sätt kommer det krafter som gör att jag orkar ett tag till. I programmet säger de "man måste må bra själv för att orka hjälpa någon anhörig som mår dåligt", och så är det. Men det är svårt att må bra när ens barn mår så dåligt att det funderar på självmord. Hur ska man kunna må bra då? Då är det bara alla överlevnadsinstinkter som gäller och på något sätt skydda sitt barn.

Serien är i tre delar och del ett har precis sänts. Det är ett viktigt ämne som berättas och hanteras, så därför är det viktigt att så många som möjligt ser det!

fredag 7 april 2017

I nöden prövas vännen

Ja, man brukar ju säga så; i nöden prövas vännen, och det är väl precis det som hänt i Sverige idag! En förmodad terrorhandling i centrala Stockholm, mitt under bästa shoppingtid en fredagseftermiddag. Fruktansvärt det som har hänt och mina tankar går till de drabbade. Även jag känner personer som indirekt är drabbade, då de befann sig nära händelsen. Ändå är de inte skadade och de kunde ta sig därifrån.
Civilsamhället började omedelbart visa sin styrka efter händelsen och människor började visa vilka som var vänner. Många, många har ställt upp på olika sätt för människor de aldrig har träffat tidigare. Det är så fantastiskt att se hur alla dessa människor ställer upp för andra, på de sätt de kan. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något, och det är helt klart bevisat idag!

söndag 26 mars 2017

Vården vs ångest

Jag är nog väldigt naiv, för jag tror på fullaste allvar att om man arbetar inom vården, är man välbekant med ångest och har en förståelse för vad det är. Jag är som sagt otroligt naiv har jag förstått!
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....