Skickat från min HTC
måndagen den 6:e februari 2012
Bad och bus
Skickat från min HTC
söndagen den 5:e februari 2012
Det skrivs dåligt!
Oj, oj, oj, jag har inte skrivit ett enda inlägg i bloggen, i år! Jag skyller på att jag jobbar heltid, har fullt upp med att sätta mig in i jobbet (fortfarande) och har fullt upp när jag kommer hem. Jag bara undrar hur alla hinner!? När jag pluggade tyckte alla att jag var så duktig som hann med allt. Det var väl inga problem. Att jobba heltid, det är tufft, det. Jag fattar inte hur man ska hinna med allt som barn och mat och tvätt och hem och...ja, allt det där andra när man kommer hem! Jag jobbar 8-16:30, men försöker jobba 7:30-16 istället för att Axel ska få sluta tidigare på dagis. Kommer vanligtvis hem vid 17-tiden (efter hämtning och handling) och ställer mig och fixar mat medan jag går igenom posten. Vid 19-tiden brukar jag ha fått sätta mig och pusta ut en stund. Då kommer allt det där andra som läxor, be barnen packa väskor till dagen efter osv. Vid 22-tiden är jag färdig som människa och stupar i säng. Har jag tur orkar jag läsa något kapitel i en bok innan jag somnar...
Ja, ja, det är bara att bita ihop. Jag har världens roligaste (oftast) jobb som jag trivs med och som är väldigt fritt, trots sin hårda styrning. Reglerna är som de är, men jag har en enorm frihet att lägga upp mitt arbete. Möjligheterna att vidareutveckla sig är också stora och jag var iväg på kurs igen förra veckan. Bara en 2-dagarskurs i Solna (där vi såg Thomas Bodström) den här gången, men i maj ska jag iväg på 2 kurser (veckorna efter varandra). Den ena kursen är 3 dagar och den andra är 4. Passar fint på försommaren när Stockholm börjar bli väldigt vackert!
Nu har det blivit en del beklagande, men jag måste säga att jag beundrar alla som heltidsarbetar och far runt som skållade råttor hela kvällen. Imponerande!
Pussen & Kramen /Ango
Ja, ja, det är bara att bita ihop. Jag har världens roligaste (oftast) jobb som jag trivs med och som är väldigt fritt, trots sin hårda styrning. Reglerna är som de är, men jag har en enorm frihet att lägga upp mitt arbete. Möjligheterna att vidareutveckla sig är också stora och jag var iväg på kurs igen förra veckan. Bara en 2-dagarskurs i Solna (där vi såg Thomas Bodström) den här gången, men i maj ska jag iväg på 2 kurser (veckorna efter varandra). Den ena kursen är 3 dagar och den andra är 4. Passar fint på försommaren när Stockholm börjar bli väldigt vackert!
Nu har det blivit en del beklagande, men jag måste säga att jag beundrar alla som heltidsarbetar och far runt som skållade råttor hela kvällen. Imponerande!
Pussen & Kramen /Ango
torsdagen den 29:e december 2011
Lik mig?
Jag har funderat på det där med "truliga" människor. Ni vet, såna där som finns runt omkring oss och som inte pratar med oss, inte verkar märka att vi finns, och som vi själva därför inte heller uppmärksammar riktigt. Det finns ett par såna på jobbet. Det är män, båda två. Den ena är 30+ år och den andra är 60+ år. De har verkar trumpna, svåra och har knappt ägnat mig en blick...har det känts som. Själv har jag ju heller inte engagerat mig nämnvärt i dem.
Nu har jag upptäckt att de är inte alls trumpna, truliga eller svåra. De verkar bara vara precis som mig! Jag pratar sällan med nya människor om jag inte blir tilltalad först. Det är först när jag etablerat kontakt som jag är mer social och öppen (vilket är det jag beskrivs som, men själv tycker jag att jag är introvert och blyg). Där här båda männen har jag spenderat lite mer tid med, just för att försöka komma närmare dem (inte för att det egentligen behövs, utan bara för att se om de verkligen är så som jag först uppfattat dem). Det började med den yngre av de två. Bara jag visat intresse för att skapa en kontakt med honom, har han öppnat sig och är mot mig som mot alla andra kollegor. När jag insåg det här gjorde jag detsamma med den äldre, och det är samma sak där. När jag tog initiativ till att skapa en kontakt har de visat sig vara väldigt villiga till att ha denne kontakt. De var alltså precis som jag brukar vara. Vill bli inbjuden till kontakt innan jag tar den (oftast i alla fall). Kanske är det likadant med såna här personer i din närhet? Testa att börja prata med dem varje dag. Fråga hur de mår osv, och se om de "blommar ut" de också!
Pussen & Kramen /Ango
Nu har jag upptäckt att de är inte alls trumpna, truliga eller svåra. De verkar bara vara precis som mig! Jag pratar sällan med nya människor om jag inte blir tilltalad först. Det är först när jag etablerat kontakt som jag är mer social och öppen (vilket är det jag beskrivs som, men själv tycker jag att jag är introvert och blyg). Där här båda männen har jag spenderat lite mer tid med, just för att försöka komma närmare dem (inte för att det egentligen behövs, utan bara för att se om de verkligen är så som jag först uppfattat dem). Det började med den yngre av de två. Bara jag visat intresse för att skapa en kontakt med honom, har han öppnat sig och är mot mig som mot alla andra kollegor. När jag insåg det här gjorde jag detsamma med den äldre, och det är samma sak där. När jag tog initiativ till att skapa en kontakt har de visat sig vara väldigt villiga till att ha denne kontakt. De var alltså precis som jag brukar vara. Vill bli inbjuden till kontakt innan jag tar den (oftast i alla fall). Kanske är det likadant med såna här personer i din närhet? Testa att börja prata med dem varje dag. Fråga hur de mår osv, och se om de "blommar ut" de också!
Pussen & Kramen /Ango
lördagen den 24:e december 2011
God jul
Jag önskar er alla en underbar jul!
Skickat från min HTC
torsdagen den 15:e december 2011
Det viktigaste överst
Skickat från min HTC
söndagen den 11:e december 2011
IQ-test
Vill du göra testet kan du hitta det här: IQ-test
Pussen & Kramen /Ango
lördagen den 26:e november 2011
Buzzar IGEN!
Nu kom den här kampanjen i repris och den här gången valde jag att hoppa på, och det ångrar jag verkligen inte. Alla produkterna är mina nya favoriter i köket. Man behöver inget extra fett för att steka, det går jättelätt att hälla av kokvatten när man har kokat något, och kniven är så vass att jag inte ens kände att jag skar mig rejält en dag (ja, vad fingret gjorde vid eggen det vet jag inte, men jag vet att det var förbaskat klantigt).
De kastruller jag har är den på 3 liter och den mindre på 1,5 liter. Kockkniven är den mindre i serien, den som är 15 cm. Jag kommer definitivt att köpa större kniv och större kastrull så snart som möjligt!
Pussen & Kramen /Ango
lördagen den 5:e november 2011
Buzzar tapas
Bjöd på lite härom kvällen, och det blev succé.
Gjorde gurkbitar med Tapas spice mix och Tostaditos med kallrökt skinka och Mango mojo. Båda anrättningarna blev succé men jag utfärdar en liten varning för Mango mojon: gillar man inte hetta ska man vara väldigt försiktig med den för den är rejält het (men det känns inte förrän i eftersmaken).
Vi har även använt Quesedilla-bröden och fyllt med feta- och goudaost, kallrökt skinka och en liten gnutta honung. Dem blev mycket omtyckta av alla, även barn, som ratat det andra då de tyckte att det var lite för starkt!
Jag kommer köpa många fler produkter ur denna serie för att bjuda på, då det känns omväxlande till tacosen...
Skickat från min HTC
onsdagen den 2:e november 2011
Mysbad
Skickat från min HTC
lördagen den 29:e oktober 2011
Buzzardags igen!
4 olika produkter har jag fått förmånen att testa, och de är väl lite skiftande i kvalitet, funktion och vad vi tyckte om dem.
Jag väljer att gå efter bilden och börjar med spikmattan:
"OBH Nordica Kimaya Body & Soul spikmatta ökar ditt välbefinnande. Mattan är utrustad med 250 akupressurzoner med totalt 7250 verksamma akupressurpiggar som hjälper dig att slappna av och motverkar även stress.
När du ligger på mattan frigörs det endorfiner som ger kroppen bra återhämtning och vila. Du får även mer energi och spikmattan stimulerar blodcirkulationen samt kroppens syreupptagningsförmåga. Kan användas på hela kroppen och handtvättas i 30ºC".
Den här använder hela familjen och alla njuter av att ligga på den. Den lättar på spänningar och man känner sig skönt avslappnad efteråt.
Minimassagern;
"En härlig liten massagekompis för en behaglig massage. Är enkel att använda och lätt att ta med".
Den här är praktisk eftersom den är liten och man kan koncentrera sig på en punkt. Den stora nackdelen med den här är att den inte går att starta så den håller igång tills man väljer att stänga av den, utan man måste trycka mot överdelen så länge som man vill att den ska vibrera. Det blir lite svårt om man försöker använda den på vissa delar av ryggen...
En fördel är att den kan användas även i duschen då man kan få med värme från vattnet i kombination med massagen.
SPA light:
"Gör din egentid i badet ännu mysigare med en LED-lampa som ger ett behagligt och härligt sken i badet, eller bara som mysbeslysning i badrummet."
Den här lampan ger ett mysigt blått sken som skapar stämning vid badet. Tyvärr känner jag att en lampa är för lite, så nu måste jag köpa fler eftersom det här blev uppskattat!
Shiatsu massage:
"Kroppsmassage som är idealisk att använda hemma eller på kontoret. Ger behaglig och avslappnandeage där du kan välja mellan tre shiatsu program för ländrygg, övre rygg eller hela ryggen. Uppvärmningsfunktionen ger extra avkoppling för ryggen."
Det här blev den stora favoritprodukten! Den ger underbar massage och man kan välja till värme om man vill. Man kan välja att få massage över hela ryggen, bara övre eller bara undre ryggen om man vill. Den knådar underbart skönt och man slappnar av ordentligt.
Den här får bli julklappen till maken (hade bestämt mig för att köpa en massagedyna till honom några dagar innan det här Buzzadorerbjudandet dök upp) så han har inte fått testa den här.
Pussen & Kramen /Ango
måndagen den 24:e oktober 2011
Magsjuka...
Magsjukan härjar för fullt här hemma! Det var ju inte åksjuka Axek drabbats av i lördags, utan magsjuka. En dagiskompis till honom insjuknade också på lördagen (även han under en middag) så vi misstänker att smittan kommer från dagis från början.
Igår spydde Simone hela dagen. Inatt började maken och idag är det Victor och Paulina som spyr. Det är bara jag kvar då... Jag brukar faktiskt klara mig, även om alla andra i familjen är sjuka, så jag hoppas det blir så den här gången också. Eftersom maken blev sjuk fick jag vara hemma och vabba idag (för första gången i mitt liv). Även imorgon blir jag hemma och vabbar eftersom Axel inte får gå till dagis förrän på onsdag. Han är inte helt pigg heller. Eller jo, pigg är han. Han är sitt vanliga busiga igen, men han äter och dricker inget. Dricker lite, men inte mycket och har väl fått i sig sammanlagt 2 flaskor välling sedan i fredags (ingen mat).
Pussen & Kramen /Ango
Igår spydde Simone hela dagen. Inatt började maken och idag är det Victor och Paulina som spyr. Det är bara jag kvar då... Jag brukar faktiskt klara mig, även om alla andra i familjen är sjuka, så jag hoppas det blir så den här gången också. Eftersom maken blev sjuk fick jag vara hemma och vabba idag (för första gången i mitt liv). Även imorgon blir jag hemma och vabbar eftersom Axel inte får gå till dagis förrän på onsdag. Han är inte helt pigg heller. Eller jo, pigg är han. Han är sitt vanliga busiga igen, men han äter och dricker inget. Dricker lite, men inte mycket och har väl fått i sig sammanlagt 2 flaskor välling sedan i fredags (ingen mat).
Pussen & Kramen /Ango
söndagen den 23:e oktober 2011
Vilket dygn...
Det började redan natten till lördag, när maken jobbade natt. Jag skickade ett SMS till honom där jag skrev att det fanns en halv pizza i kylen om han ville ha när han kom hem (han brukar vara hemma vid 3-tiden). En halvtimme senare skickade jag ett nytt SMS där jag skrev att jag sett att hans hemmanyckel låg kvar hemma, men att jag hade lagt extranycklar där vi brukar lägga extranyckel.
När jag gick och la mig vid 23-tiden tyckte jag att det var konstigt att jag inte hade fått svar på mina SMS. Även om det inte fanns så mycket att svara på så brukar vi alltid bekräfta att vi fått meddelandena i alla fall, men inget hade jag hört. Jaja, han hade väl mycket och tittade väl inte på mobilen, tänkte jag.
Vaknade vid 2-tiden och konstaterade att maken inte hade kommit hem. Somnade om och vaknade igen vid 4:50 och konstaterade att maken fortfarande inte hade kommit hem. Det gjorde mig lite orolig eftersom han brukar vara hemma så dags. En timme senare knackade det på ytterdörren. Då var det maken som kom hem. Jag konstaterade att han inte hade läst SMS:en eftersom han inte använde extranyckeln.
När jag släppte in honom berättade han att han hade tappat sin mobil, vilken han måste ha då det är hans firmamobil också. Detta hade han gjort strax innan jag hade skickat mitt första SMS. Han hade råkat glömma den på ett ställe och när han kom tillbaka var den borta... En mobil han haft i 4 månader ungefär...
Vid 12:30 ungefär hade vi fixat i ordning oss för att åka på kalas i Linköping, mamma fyllde år. Vi åkte i 2 olika bilar eftersom vi nyss sålde minibussen. Maken skulle tanka och hämta en nyckel innan han påbörjade resan mot Linköping, medan jag åkte direkt! När jag kommit till Katrineholm slog det mig att vi hade glömt presenten hemma. Åtminstone misstänkte jag att ingen tagit med den. Simone fick ringa maken (som lånat Simones mobil tillfälligt) för att kolla att ingen tagit med sig presenten. Nej då, det var som jag misstänkte. Eftersom jag åkt 5 mil och vi var i tidsnöd ville jag inte vända.
Jag svängde in på Överskottsbolaget i Katrineholm och slängde ihop en ny present, liknande den vi hade köpt innan. Medan jag är inne och handlar ringer maken på min mobil, som Simone har kvar i bilen och säger att de vänder och åker och hämtar presenten eftersom de bara åkt ca 1½ mil. Detta får jag veta när jag kommer ut i bilen igen. Jaja, då får vi väl ha den nya presenten som julklapp, då...
Kommer ner till Linköping utan större missöden och kommer hem till mamma. Hinner vara där i 10 minuter innan Axel spyr ner sig och mig fullständigt. Självklart hde vi inga extrakläder med oss till nån av oss. Ringer maken igen för att se hur långt han har kommit, om han kan springa in i en affär och handla något till Axel, jag kunde saneras hjälpligt. Ja, han var ju redan framme så då tänkte jag att vi fick vänta med det, då.
Axel fortsatte spy och jag konstaterar efter någon timme att vi får nog ta och åka hem. Vi tackar för oss och lindar in Axel (som bara har blöja på sig) i min jacka och går till bilen. Vet att vi har 1,75 timmar i bil framför oss, där Axel förmodligen kommer kräkas fler gånger.
Jag har lovat att vi ska stanna på McDonald's i Klinga (Norrköping) och äta på hemvägen. Precis innan konstaterar jag att jag har glömt min mobil hemma hos mamma. Eftersom Axel åker i min bil och han spyr var 10:e minut, väljer maken att vända och hämta min mobil (3-4 mil tillbaka).
Jag stannar på McDonald's och handlar till oss i bilen. Vi försöker få Axel intresserad av hamburgare och pommes, men han vill inte alls ha.
Simone sitter bak med Axel och käkar mat och torkar spyor om vartannat. Gissa om hon var guld värd!
Väl hemma fortsätter Axel att kräkas, och slutade först vid 2-tiden inatt. Kl 7:30 vaknade han igen och var pigg och ville gå upp...
Idag är det visst Simones tur att må dåligt...
Pussen & Kramen /Ango
När jag gick och la mig vid 23-tiden tyckte jag att det var konstigt att jag inte hade fått svar på mina SMS. Även om det inte fanns så mycket att svara på så brukar vi alltid bekräfta att vi fått meddelandena i alla fall, men inget hade jag hört. Jaja, han hade väl mycket och tittade väl inte på mobilen, tänkte jag.
Vaknade vid 2-tiden och konstaterade att maken inte hade kommit hem. Somnade om och vaknade igen vid 4:50 och konstaterade att maken fortfarande inte hade kommit hem. Det gjorde mig lite orolig eftersom han brukar vara hemma så dags. En timme senare knackade det på ytterdörren. Då var det maken som kom hem. Jag konstaterade att han inte hade läst SMS:en eftersom han inte använde extranyckeln.
När jag släppte in honom berättade han att han hade tappat sin mobil, vilken han måste ha då det är hans firmamobil också. Detta hade han gjort strax innan jag hade skickat mitt första SMS. Han hade råkat glömma den på ett ställe och när han kom tillbaka var den borta... En mobil han haft i 4 månader ungefär...
Vid 12:30 ungefär hade vi fixat i ordning oss för att åka på kalas i Linköping, mamma fyllde år. Vi åkte i 2 olika bilar eftersom vi nyss sålde minibussen. Maken skulle tanka och hämta en nyckel innan han påbörjade resan mot Linköping, medan jag åkte direkt! När jag kommit till Katrineholm slog det mig att vi hade glömt presenten hemma. Åtminstone misstänkte jag att ingen tagit med den. Simone fick ringa maken (som lånat Simones mobil tillfälligt) för att kolla att ingen tagit med sig presenten. Nej då, det var som jag misstänkte. Eftersom jag åkt 5 mil och vi var i tidsnöd ville jag inte vända.
Jag svängde in på Överskottsbolaget i Katrineholm och slängde ihop en ny present, liknande den vi hade köpt innan. Medan jag är inne och handlar ringer maken på min mobil, som Simone har kvar i bilen och säger att de vänder och åker och hämtar presenten eftersom de bara åkt ca 1½ mil. Detta får jag veta när jag kommer ut i bilen igen. Jaja, då får vi väl ha den nya presenten som julklapp, då...
Kommer ner till Linköping utan större missöden och kommer hem till mamma. Hinner vara där i 10 minuter innan Axel spyr ner sig och mig fullständigt. Självklart hde vi inga extrakläder med oss till nån av oss. Ringer maken igen för att se hur långt han har kommit, om han kan springa in i en affär och handla något till Axel, jag kunde saneras hjälpligt. Ja, han var ju redan framme så då tänkte jag att vi fick vänta med det, då.
Axel fortsatte spy och jag konstaterar efter någon timme att vi får nog ta och åka hem. Vi tackar för oss och lindar in Axel (som bara har blöja på sig) i min jacka och går till bilen. Vet att vi har 1,75 timmar i bil framför oss, där Axel förmodligen kommer kräkas fler gånger.
Jag har lovat att vi ska stanna på McDonald's i Klinga (Norrköping) och äta på hemvägen. Precis innan konstaterar jag att jag har glömt min mobil hemma hos mamma. Eftersom Axel åker i min bil och han spyr var 10:e minut, väljer maken att vända och hämta min mobil (3-4 mil tillbaka).
Jag stannar på McDonald's och handlar till oss i bilen. Vi försöker få Axel intresserad av hamburgare och pommes, men han vill inte alls ha.
Simone sitter bak med Axel och käkar mat och torkar spyor om vartannat. Gissa om hon var guld värd!
Väl hemma fortsätter Axel att kräkas, och slutade först vid 2-tiden inatt. Kl 7:30 vaknade han igen och var pigg och ville gå upp...
Idag är det visst Simones tur att må dåligt...
Pussen & Kramen /Ango
måndagen den 3:e oktober 2011
Första dagen på jobbet
Nu har jag klarat av den första dagen på jobbet. Jisses, vad det går runt i huvudet på mig. Det har varit så otroligt mycket information så jag minns inte ens hälften längre. Jag har fått en dator, en telefon, nycklar, tagg till dörrar osv, och jag vet knappt vad jag ska göra med hälften av det känns det som.
Redan idag fick jag veta att jag har en hel del kul att se fram emot. På torsdag ska jag med på ett studiebesök på Hästens sängar, nästa vecka är det en inspirationsträff/kväll med mat och gott och den 28 november är det julbord med uppträdanden av bl a Linda Bengtzing inplanerat. Himla skoj att det finns mycket tid även till roliga saker!
Pussen & Kramen /Ango
Redan idag fick jag veta att jag har en hel del kul att se fram emot. På torsdag ska jag med på ett studiebesök på Hästens sängar, nästa vecka är det en inspirationsträff/kväll med mat och gott och den 28 november är det julbord med uppträdanden av bl a Linda Bengtzing inplanerat. Himla skoj att det finns mycket tid även till roliga saker!
Pussen & Kramen /Ango
söndagen den 2:e oktober 2011
Att få missfall
En varning: Är du gravid och rädd för missfall så ber jag dig att inte läsa, då det tidvis är väldigt detaljerat.
Under min första graviditet fanns det aldrig någon direkt rädsla för ett missfall. Visst, jag visste att risken fanns, men jag kände det som att det inte skulle vara någon fara. Det som hände det hände, och missfall fick man ju av en anledning, så var det ju...
Mitt första missfall
När jag var gravid för tredje gången, efter mina två döttrar fötts, så hade rädslan för missfall kommit att bli betydligt starkare. Rädslan blev starkare för varje gång jag var gravid. Kanske för att jag visste vad det var jag förlorade vid ett missfall...
Den här tredje gången började jag få bruna flytningar i v 5. Jag sökte på nätet och frågade vänner på nätet om det betydde missfall. Självklart kunde ingen säga varken bu eller bä. Det som var positivt var att det var bruna flytningar, inte färskt blod, och att jag inte hade ont.
Efter ett par veckor med de bruna flytningarna kontaktade jag min barnmorska som tyckte att jag skulle ringa gyn för att bli undersökt. Jag fick en tid ett par timmar tidigare.
Gynläkaren gjorde ett vaginalt ultraljud och kunde inte så något hjärta, inte ens ett embryo. Han kunde se en graviditet, men inte så långt framskriden som den skulle varit i så fall. Jag var i v 6+5, men läkaren sa att det kunde varit så att jag räknat fel, men det var inte troligt eftersom jag hade testat positivt i v 3+3...
Ett återbesök en vecka senare visade att livmodern sjunkit ihop lite och en missed abortion var ett faktum.
Den 15 september 2003 skrapades jag.
Sjukvårdens bemötande
Jag hade en enorm tur, och fick en underbar behandling av personalen på sjukhuset. De månade verkligen om mig och mitt välbefinnande.
En av de saker som gjorde störst intryck på mig var när jag var på det första läkarbesöket var när jag satt inne hos en sköterska (de skulle ta prover och sånt) och det knackade på dörren. Sköterskan ursäktade sig, och in kom en kvinna som bad om ursäkt att hon störde. Hon presenterade sig som kuratorn på avdelningen. Vi småpratade lite om allt och inget innan hon gick ut ur rummet (och jag hade fått hennes visitkort).
Det fantastiska med det här var att jag förstod aldrig att kuratorn hade kontaktats av personalen. Hon "råkade" inte bara komma förbi, men det var precis så det kändes. Allt kändes så naturligt och proffsigt.
Min historia, har jag lärt mig, är ganska unik. Vi är väldigt få som har fått positiva bemötanden inom vården vid ett missfall, eller vid misstanke om missfall!
En ny graviditet
Den 14 december 2003 testade jag på nytt positivt. Återigen fick jag bruna flytningar i v 5. Jag kände hur mattan rycktes undan under mina fötter.
Jag kontaktade gyn på nytt...och återigen blev jag lika positivt behandlad på samma gynavdelning.
Jag hade försökt i ett par dagars tid att komma fram på deras teltid, men det var konstant upptaget. Eftersom jag skulle till samma sjukhus med äldsta dottern gick jag till gynavdelningen för att prata med dem och försöka beställa en tid.
Jag förklarade mitt ärende och vips trollade de fram en tid. Den läkare som skrapat mig sa att hon kunde undersöka mig innan hon gick på lunch, om jag kunde vänta tills hon var klar med patienterna hon hade innan. Såklart jag kunde vänta de 40 minuter det skulle ta!
Den här gången var jag i v 7+1 när jag gjorde det vaginala ultraljudet, och blödningarna hade slutat efter ca 2 veckor. Läkaren visade mig på skärmen och vi såg ett embryo som var perfekt i storleken och ett litet hjärta som pickade. Den här gången såg allt perfekt ut.
Graviditeten fortskred och det gick bra den gången. Rädlsan under hela graviditeten var enorm. Jag var livrädd varje gång jag gick på toaletten. Jag var så rädd att jag skulle ha börjat blöda igen. Inte blev det bättre av att sonen var väldigt (för att inte säga extremt) lugn i magen. Det kunde gå flera dagar utan att jag knappt märkte av honom!
Ja, nu blev det en son den gången.
Mitt andra missfall
I april 2006 testade jag positivt igen. Jag mådde riktigt uselt och kände mig jättegravid.
Jag var orolig varje dag och bara väntade på att jag skulle få blödningar. För varje dag blödningarna uteblev vågade jag hoppas. Jag hade passerat v 5+0 utan blödningar. Jag hade passerat v 6+0 utan blödningar. Ett litet hopp började gro. Så kom v 6+6 och då kom det. Färskt, klarrött blod och molvärk i ryggen. Jag förstod direkt vad som skulle hända.
Kl 6 på morgonen den 8 juli 2006 var jag på toaletten och då kände jag hur embryot rann ur mig och rakt ner i toaletten med ett plums...
Testade positivt igen i mitten av november 2006. Nu kände jag att nu MÅSTE det väl ändå gå vägen. Det kändes som om det fanns mycket som talade till min fördel. Det var ett sommarbarn (båda tidigare missfallen var vårbarn, och sommarbarn hade jag ju redan två av), vår katt hade fått missfall samma dag som mig i juli, nu var hon dräktig och skulle föda vilken dag som helst igen. Dessutom hade jag redan haft två missfall så nu var väl ändå oddsen på min sida.
Mitt tredje missfall
Den 28 november, när jag var i v 5+3, började jag blöda igen och missfallet var ett faktum.
Den här gången hade jag bara vetat om graviditeten i 1½ vecka och jag började känna mig ganska luttrad, tyvärr.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle bli gravid igen. Jag är inte säker på att jag skulle våga utsätta mig för det en gång till!
Vad säger omgivningen?
När man får ett missfall, oavsett hur tidigt eller hur sent det är, så är det ett trauma. Sjukvården har en tendens att bara försöka släta över, att komma med biologiska förklaringar (fel på ägg/spermier/celldelning etc), och visst är det så. Det är ofta naturens sätt att ta bort det som inte skulle vara livsdugligt, men det spelar ingen roll för kvinnan (och inte sällan reagerar mannen likadant). För oss är det inte ett embryo eller ett foster. För oss är det ett barn, vårt osynliga barn!
I våra tankar, drömmar och funderingar har embryot redan blivit ett barn. Vi har börjat fundera på vad det ska heta, vilket kön det blir, vem det blir likt, hur vi ska spendera föräldraledigheten med vårt nya underverk osv.
Att ständigt få höra "Det var bäst det som skedde", "Men det var ju så tidigt", "Nu vet ni ju att ni kan BLI gravida i alla fall" och alla andra fraser man får serverade känns som ett slag i magen. Det som skedde var INTE det bästa, att det var tidigt spelar ingen roll, i mina tankar var barnet redan fött, och ja, vi VET att vi kan bli gravida, men vad spelar det för roll om jag bara får missfall?
Ingen som inte fått missfall, kan förstå hur det känns.
Hur ska man som utomstående agera då? Personligen (och jag kan såklart bara utgå ifrån mig själv) vill jag bli bemött med respekt och utan tanklöshet. Jag vill inte höra någon av de fraser som jag skrev ovan. Jag är i sorg, och jag vill att andra ska respektera det. Fråga hur jag mår, och låt mig få älta. Låt mig få sörja mitt osynliga barn!
Vårdpersonalen
Sjukvården har långt kvar att gå för att komma till en human behandling av kvinnor och män som kommer in med missfall. Man måste sluta bagatellisera och tillåta paret få sörja.
Som jag skrev har jag haft tur att bli väldigt bra bemött inom vården. Jag har inte träffat många, jag kan räkna dem på mina båda händer, som har samma erfarenheter. Däremot har jag träffat många, alldeles för många, som fått ett dåligt (för att inte säga horribelt) bemötande.
Vårdpersonal behöver sätta sig in i hur det är för de som kommer med oro och sorg och får veta att deras barn inte längre finns. Att allt som de trodde och hoppades på plötsligt har försvunnit.
Här behöver man träna på etik och empati...
Männen, då?
Männen glöms ofta bort helt när man pratar om missfall. Man fokuserar på kvinnan, eftersom det är hennes kropp.
Många män sörjer precis lika mycket som kvinnan. De var ju trots allt två om att skapa ett liv, och två om att förlora det också. Mannen kanske också har gått och drömt, längtat och hoppats, och nu fått denna kalldusch.
Jag har märkt att det inte alls är ovanligt att mannen plötsligt inte alls vill ha barn längre, medan kvinnan känner att hon vill bli gravid så fort om möjligt igen för att fylla det tomrum hon känner.
En spricka uppstår (tillfälligt) inte sällan i förhållandet.
De jag har pratat med, där denna spricka uppstått, har ett par månader efter missfallet börja tala om barn och graviditet igen. Mannen har plötsligt börjat våga tro på ett barn igen, men han behövde lite tid att komma över det som hände.
Mitt råd är att man pratar med varandra och accepterar varandras känslor. Ge det lite tid (jag vet att det är enormt svårt) och fortsätt kommunicera om era känslor.
Under min första graviditet fanns det aldrig någon direkt rädsla för ett missfall. Visst, jag visste att risken fanns, men jag kände det som att det inte skulle vara någon fara. Det som hände det hände, och missfall fick man ju av en anledning, så var det ju...
Mitt första missfall
När jag var gravid för tredje gången, efter mina två döttrar fötts, så hade rädslan för missfall kommit att bli betydligt starkare. Rädslan blev starkare för varje gång jag var gravid. Kanske för att jag visste vad det var jag förlorade vid ett missfall...
Den här tredje gången började jag få bruna flytningar i v 5. Jag sökte på nätet och frågade vänner på nätet om det betydde missfall. Självklart kunde ingen säga varken bu eller bä. Det som var positivt var att det var bruna flytningar, inte färskt blod, och att jag inte hade ont.
Efter ett par veckor med de bruna flytningarna kontaktade jag min barnmorska som tyckte att jag skulle ringa gyn för att bli undersökt. Jag fick en tid ett par timmar tidigare.
Gynläkaren gjorde ett vaginalt ultraljud och kunde inte så något hjärta, inte ens ett embryo. Han kunde se en graviditet, men inte så långt framskriden som den skulle varit i så fall. Jag var i v 6+5, men läkaren sa att det kunde varit så att jag räknat fel, men det var inte troligt eftersom jag hade testat positivt i v 3+3...
Ett återbesök en vecka senare visade att livmodern sjunkit ihop lite och en missed abortion var ett faktum.
Den 15 september 2003 skrapades jag.
Sjukvårdens bemötande
Jag hade en enorm tur, och fick en underbar behandling av personalen på sjukhuset. De månade verkligen om mig och mitt välbefinnande.
En av de saker som gjorde störst intryck på mig var när jag var på det första läkarbesöket var när jag satt inne hos en sköterska (de skulle ta prover och sånt) och det knackade på dörren. Sköterskan ursäktade sig, och in kom en kvinna som bad om ursäkt att hon störde. Hon presenterade sig som kuratorn på avdelningen. Vi småpratade lite om allt och inget innan hon gick ut ur rummet (och jag hade fått hennes visitkort).
Det fantastiska med det här var att jag förstod aldrig att kuratorn hade kontaktats av personalen. Hon "råkade" inte bara komma förbi, men det var precis så det kändes. Allt kändes så naturligt och proffsigt.
Min historia, har jag lärt mig, är ganska unik. Vi är väldigt få som har fått positiva bemötanden inom vården vid ett missfall, eller vid misstanke om missfall!
En ny graviditet
Den 14 december 2003 testade jag på nytt positivt. Återigen fick jag bruna flytningar i v 5. Jag kände hur mattan rycktes undan under mina fötter.
Jag kontaktade gyn på nytt...och återigen blev jag lika positivt behandlad på samma gynavdelning.
Jag hade försökt i ett par dagars tid att komma fram på deras teltid, men det var konstant upptaget. Eftersom jag skulle till samma sjukhus med äldsta dottern gick jag till gynavdelningen för att prata med dem och försöka beställa en tid.
Jag förklarade mitt ärende och vips trollade de fram en tid. Den läkare som skrapat mig sa att hon kunde undersöka mig innan hon gick på lunch, om jag kunde vänta tills hon var klar med patienterna hon hade innan. Såklart jag kunde vänta de 40 minuter det skulle ta!
Den här gången var jag i v 7+1 när jag gjorde det vaginala ultraljudet, och blödningarna hade slutat efter ca 2 veckor. Läkaren visade mig på skärmen och vi såg ett embryo som var perfekt i storleken och ett litet hjärta som pickade. Den här gången såg allt perfekt ut.
Graviditeten fortskred och det gick bra den gången. Rädlsan under hela graviditeten var enorm. Jag var livrädd varje gång jag gick på toaletten. Jag var så rädd att jag skulle ha börjat blöda igen. Inte blev det bättre av att sonen var väldigt (för att inte säga extremt) lugn i magen. Det kunde gå flera dagar utan att jag knappt märkte av honom!
Ja, nu blev det en son den gången.
Mitt andra missfall
I april 2006 testade jag positivt igen. Jag mådde riktigt uselt och kände mig jättegravid.
Jag var orolig varje dag och bara väntade på att jag skulle få blödningar. För varje dag blödningarna uteblev vågade jag hoppas. Jag hade passerat v 5+0 utan blödningar. Jag hade passerat v 6+0 utan blödningar. Ett litet hopp började gro. Så kom v 6+6 och då kom det. Färskt, klarrött blod och molvärk i ryggen. Jag förstod direkt vad som skulle hända.
Kl 6 på morgonen den 8 juli 2006 var jag på toaletten och då kände jag hur embryot rann ur mig och rakt ner i toaletten med ett plums...
Testade positivt igen i mitten av november 2006. Nu kände jag att nu MÅSTE det väl ändå gå vägen. Det kändes som om det fanns mycket som talade till min fördel. Det var ett sommarbarn (båda tidigare missfallen var vårbarn, och sommarbarn hade jag ju redan två av), vår katt hade fått missfall samma dag som mig i juli, nu var hon dräktig och skulle föda vilken dag som helst igen. Dessutom hade jag redan haft två missfall så nu var väl ändå oddsen på min sida.
Mitt tredje missfall
Den 28 november, när jag var i v 5+3, började jag blöda igen och missfallet var ett faktum.
Den här gången hade jag bara vetat om graviditeten i 1½ vecka och jag började känna mig ganska luttrad, tyvärr.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle bli gravid igen. Jag är inte säker på att jag skulle våga utsätta mig för det en gång till!
Vad säger omgivningen?
När man får ett missfall, oavsett hur tidigt eller hur sent det är, så är det ett trauma. Sjukvården har en tendens att bara försöka släta över, att komma med biologiska förklaringar (fel på ägg/spermier/celldelning etc), och visst är det så. Det är ofta naturens sätt att ta bort det som inte skulle vara livsdugligt, men det spelar ingen roll för kvinnan (och inte sällan reagerar mannen likadant). För oss är det inte ett embryo eller ett foster. För oss är det ett barn, vårt osynliga barn!
I våra tankar, drömmar och funderingar har embryot redan blivit ett barn. Vi har börjat fundera på vad det ska heta, vilket kön det blir, vem det blir likt, hur vi ska spendera föräldraledigheten med vårt nya underverk osv.
Att ständigt få höra "Det var bäst det som skedde", "Men det var ju så tidigt", "Nu vet ni ju att ni kan BLI gravida i alla fall" och alla andra fraser man får serverade känns som ett slag i magen. Det som skedde var INTE det bästa, att det var tidigt spelar ingen roll, i mina tankar var barnet redan fött, och ja, vi VET att vi kan bli gravida, men vad spelar det för roll om jag bara får missfall?
Ingen som inte fått missfall, kan förstå hur det känns.
Hur ska man som utomstående agera då? Personligen (och jag kan såklart bara utgå ifrån mig själv) vill jag bli bemött med respekt och utan tanklöshet. Jag vill inte höra någon av de fraser som jag skrev ovan. Jag är i sorg, och jag vill att andra ska respektera det. Fråga hur jag mår, och låt mig få älta. Låt mig få sörja mitt osynliga barn!
Vårdpersonalen
Sjukvården har långt kvar att gå för att komma till en human behandling av kvinnor och män som kommer in med missfall. Man måste sluta bagatellisera och tillåta paret få sörja.
Som jag skrev har jag haft tur att bli väldigt bra bemött inom vården. Jag har inte träffat många, jag kan räkna dem på mina båda händer, som har samma erfarenheter. Däremot har jag träffat många, alldeles för många, som fått ett dåligt (för att inte säga horribelt) bemötande.
Vårdpersonal behöver sätta sig in i hur det är för de som kommer med oro och sorg och får veta att deras barn inte längre finns. Att allt som de trodde och hoppades på plötsligt har försvunnit.
Här behöver man träna på etik och empati...
Männen, då?
Männen glöms ofta bort helt när man pratar om missfall. Man fokuserar på kvinnan, eftersom det är hennes kropp.
Många män sörjer precis lika mycket som kvinnan. De var ju trots allt två om att skapa ett liv, och två om att förlora det också. Mannen kanske också har gått och drömt, längtat och hoppats, och nu fått denna kalldusch.
Jag har märkt att det inte alls är ovanligt att mannen plötsligt inte alls vill ha barn längre, medan kvinnan känner att hon vill bli gravid så fort om möjligt igen för att fylla det tomrum hon känner.
En spricka uppstår (tillfälligt) inte sällan i förhållandet.
De jag har pratat med, där denna spricka uppstått, har ett par månader efter missfallet börja tala om barn och graviditet igen. Mannen har plötsligt börjat våga tro på ett barn igen, men han behövde lite tid att komma över det som hände.
Mitt råd är att man pratar med varandra och accepterar varandras känslor. Ge det lite tid (jag vet att det är enormt svårt) och fortsätt kommunicera om era känslor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)