Min älskade son

Jag kan inte låta bli att fascineras över mina barn. De är, trots alla gnällinlägg här, det bästa och underbaraste som finns...såklart!
Just nu är det min son, Victor 4 år, som fascinerar mig mest med sin utveckling och sitt kunskapstörstande (som sätter mig på pottkanten med jämna mellanrum ;-)).
Idag fick jag en "Victorlängtan" och valde att hämta hem honom från dagis tidigare än vad som var planerat. Jag hade ändå ingen studiemotivation så jag kunde lika gärna hämta honom. Vi skulle gå direkt från dagis upp på "byn" och hämta min laptop som kommit tillbaka från sin "rehab". På vägen såg vi en grävskopa, och det är ju spännande som bara den såklart. Så såg vi en traktor med släp och ännu en grävskopa...och så en sopbil osv. Jättecoola grejer när man är en 4-årig kille ;-).
Victor pratade om alla fordon, vad de gjorde och vad de hette och så där. Han är så rolig. När jag säger "Kolla nu kommer nog en traktor på gatan" när jag hör något som låter som en traktor, suckar han och säger "Men mamma, det är en GRÄVSKOPA". Han har koll! Han talar om för sin mindre vetande mamma vad fordonen heter (jag börjar få järnkoll jag också) och han berättar hur de funkar.
Victor är alltid glad. Han har ett skratt som bubblar och kan få vem som helst att brista ut i skratt. På dagis pratar de alltid om hans skratt och hur smittande det är.
Mamma är ju idolen, förstås ;-) och vi brukar busa ganska bra. Idag har vi suttit och tittat på "pruttfilmer" på youtube. Fartman var ju roligast såklart (ni får besöka youtube-sidan, då det inte gick att lägga in filmen direkt här).
Victor är en busunge personifierad. Han har alltid nya upptåg på gång. Han har svårt för att gå, det är ju mycket roligare att hoppa och springa. Det händer alltid saker, roliga och fnissiga saker, när han är i närheten.
Min kärlek till Victor är enorm (självklart till tjejerna också, men nu handlade det här inlägget om Victor) och min fascination över den här lilla killen är ännu större.
Idag är det svårt att tänka på att när jag var gravid med Paulina, då mådde jag psykiskt dåligt över att vi "visste" att det var en kille i magen. Jag ville INTE ha en son, jag ville ha en dotter. Det var ju inget man kunde berätta för någon såklart. Det är ju världens synd att önska sig något mer än ett friskt barn... Ett UL bekräftade att det var en kille, och jag fick kämpa något enormt med mina känslor. När Paulina kom ut med planerat kejsarsnitt visste min glädje inga gränser. Tänk om jag hade vetat då hur jäkla häftigt det var med en son. Det är ju skitcoolt. En helt ny värld, som inte består av Barbie-dockor finns ju där ute, och jag rycks med i den. Såååå himla häftigt! Dessutom har jag en enorm chans att uppfostra en bra kille, en kille som fattar att tjejer inte är hembiträden! Bara det är ju stort ;-)!
Idag är jag fascinerad över min son, och jag är så himla lycklig att just han valde att komma till just oss! Tänk att våra gener kunde skapa något så perfekt...3 gånger (för tjejerna är alldeles helt perfekta de också).
Idag är jag en stolt mamma. Trött och utarbetad, men otroligt stolt (märks det att vi haft HELT konfliktfritt här hemma i 3 dagar!!!!) över mina barn!

Pussen & Kramen
/Ango