Svärfar har ju sagt att det är en liten kille som huserar i min mage. Han har aldrig haft fel, så varför skulle jag inte tro på honom nu? Ändå börjar jag tvivla. Jag börjar luta (igen) mer och mer åt att det faktiskt är en tjej trots allt.
Varför börjar jag tvivla? Jo, för att magformen börjar breda ut sig ganska bra nu. Med Victor hade jag en riktigt typisk killmage, men med tjejerna har det varit en simring istället för basketboll. Samma som det börjar bli nu. Såg det ordentligt idag när jag gick ner för trappen här hemma. Numera ser jag ju inte fötterna, utan bara en jättemage, så ska jag kolla var jag sätter fötterna får jag snällt titta åt sidan. Konstaterade att magen verkligen brett ut sig de senaste dagarna. Nu är det ju riktigt spännande att vänta in ankomsten i januari och se vem det verkligen är. Kanske slipper vi i och för sig vänta så länge. Har jag "tur" kommer jag få ett tillväxtultraljud om några veckor och då ska jag be dem kolla om det går att se vilket kön det är.
Pussen & Kramen
/Ango
1 kommentar:
Hahahaha, underbart!
Absolut underbart!
Jag säger bara "Jag sa ju det!"
Någon gång måste ju vara den första, som han har fel...
Skicka en kommentar