Nu får det vara nog!

Idag när Simone kom hem från skolan var hon först jätteglad för att hon hade fått en ny läsebok, en med lite mer text i. Det är bara Simone och en tjej till i klassen som avancerat upp till den boken, vilket såklart gjorde Simone jättestolt (hon har på eget bevåg haft 20-30 sidor läsläxa varje vecka för att visa att hon klarar en svårare bok...). Hon gjorde läsläxan som är till nästa vecka, och så skulle hon göra matteläxan.
Matteläxan var inte svår på något sätt, hon skulle räkna hur många fönster, dörrar, lampor etc vi har hemma och skriva på ett papper. Någonstans gick något fel och hon började skrika och gråta och säga att läxan var dum och tramsig. Jag förstod att det inte var läxan som var dum, utan att det var någo annat som låg bakom. Jag frågade henne om det hade hänt något i skolan idag som gjorde henne ledsen. Hon sa att det var det inte, förutom att fröknarna hade skällt på dem igen.
Varenda jävla dag kommer hon hem och berättar att fröknarna skäller på dem. Ja, det ÄR en stökig klass. De är 26 ungar i ett klassrum avsett för betydligt färre barn (Paulina har haft samma klassrum, de är 20 st och det var trångt då). De har 3 lärare, ingen på heltid, utan varje dag har de 2-3 olika lärare. Vad märkligt att barnen blir som de blir...
Simone säger att lärarna skäller för att det är så pratigti klassen, men bedyrar att hon inte pratar (vilket lärarna också sagt till mig). Hon tar däremot åt sig av att det skälls ut över hela klassen. Idag sa hon "De säger inte ens förlåt för att de skäller på oss som inte pratar".
Jag börjar nu starkt misstänka att det är det här som är anledningen till att Simone förändrats något fruktansvärt sedan skolan började igen. Hon har gått från att vara en glad och framåt tjej, som inte var blyg, vågade ta för sig, och vågade vara sig själv, till en ängslig tjej som inte kan släppa mig, inte kan leka hemma hos kompisar och som tycker att skolan är det värsta som finns! Ok, det är inte bara skolan, självklart reagerar hon också på att hennes gammelmormor dog väldigt hastigt för 2 månader sedan, och att det är en bebis på gång, men att bli skälld på varenda dag, det lindrar inte själen precis!
Det här funkar inte längre. Jag började skriva ett långt brev till lärarna, men det är så svårt att skriva ner tankar och låta objektiv. Ett enda felinläst ord gör att det blir anklagande. Jag la ner brevet och tänkte att jag måste prata direkt med lärarna istället. Jag ska försöka hinna vara med Simone i skolan på fredag, eller om jag hinner vara med på förmiddagen imorgon för att få en blick av kaoset själv. Jag kan ju inte bara luta mig tillbaka och acceptera att det händer.
Jag har såklart full förståelse för lärarna. De har ingen lätt situation de heller, men det ursäktar inte att de ständigt skäller på barnen. Barnen har ingen möjlighet själva att påverka situationen, något som de vuxna däremot har större möjlighet till. Man får faktiskt sålla i vilket "skit" man bemöter och vilket man tiger ihjäl. Man kan inte skrika och gorma över allt som händer, det är ohållbart för alla, inte minst en själv!

Jag är så trött på all skit som är med skola och barnomsorg hela tiden. Just nu är det ju skolan som är värst. Ett privat alternativ ter sig alltmer lockande faktiskt!
Pussen & Kramen
/Ango