Idag är det 6 månader sedan den där söndagsmorgonen när jag fick det där samtalet från mamma, där hon meddelade att mormor hade dött! Helt otroligt att det redan gått så lång tid. Då var det sommar, augusti, och jag hade knappt kommit halvvägs igenom graviditeten. Jag hade inte ens varit på ultraljudet ännu. Jag försökte njuta av graviditeten, när mattan rycktes undan under mina fötter.
Ett halvår av otrolig sorg och saknad har gått. Sorgen har blivit en aning lättare, men saknaden är enormt stor och tung. Fortfarande tänker jag att jag ska ringa mormor och berätta saker.
Jag tittar på Axel och tänker att han aldrig kommer få träffa den underbara människa som var hans gammelmormor.
Ändå vet jag att mormor finns med oss, varje dag! Jag känner hennes närvaro varje dag och det gör att saknaden blir lite lättare att bära!
Pussen & Kramen
/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Jaha, då var höstlovet slut och idag var det dags för dagis och skola igen. Trots ett antal sovmornar nu, så hade barnen inte så svårt att g...
-
Jag och lillbus är de enda vakna, så vi sitter uppkrupna i soffan och tittar på Toon Disney på TV. -
Beställ tapeter ( Borosan 8222 ) till Paulinas rum. Kolla upp p-platser Påpeka att städningen i köket är obefintlig Tala om att en låda i kö...
1 kommentar:
Det är verkligen jobbigt när någon man älskat dör. Just det där med att de inte får träffa ens barn är rent ut sagt skitjobbigt och hjärtekrossande. Min pappa dog strax efter att jag berättat för honom att jag var gravid med M. Jag är dock glad att jag hann berätta för honom. Men jag önskar sååå att han hade fått se henne och E växa upp.
Skicka en kommentar