Idag är det 6 månader sedan den där söndagsmorgonen när jag fick det där samtalet från mamma, där hon meddelade att mormor hade dött! Helt otroligt att det redan gått så lång tid. Då var det sommar, augusti, och jag hade knappt kommit halvvägs igenom graviditeten. Jag hade inte ens varit på ultraljudet ännu. Jag försökte njuta av graviditeten, när mattan rycktes undan under mina fötter.
Ett halvår av otrolig sorg och saknad har gått. Sorgen har blivit en aning lättare, men saknaden är enormt stor och tung. Fortfarande tänker jag att jag ska ringa mormor och berätta saker.
Jag tittar på Axel och tänker att han aldrig kommer få träffa den underbara människa som var hans gammelmormor.
Ändå vet jag att mormor finns med oss, varje dag! Jag känner hennes närvaro varje dag och det gör att saknaden blir lite lättare att bära!
Pussen & Kramen
/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Jag är ju med i Buzzador sedan några år tillbaka. Jag har fått förmånen att testa allt möjligt spännande gratis, vilket har varit jättekul.... -
Hittade ugnsbakade chips i affären idag, och ville testa dem. Det var helt rätt gjort! Jag som inte gillar chips speciellt mycket är helt ... -
Idag klockan 13:00 ska jag och min morbror vara på Fonus och planera begravning. Det känns tungt. Jag har försökt komma ihåg så mycket jag b...
1 kommentar:
Det är verkligen jobbigt när någon man älskat dör. Just det där med att de inte får träffa ens barn är rent ut sagt skitjobbigt och hjärtekrossande. Min pappa dog strax efter att jag berättat för honom att jag var gravid med M. Jag är dock glad att jag hann berätta för honom. Men jag önskar sååå att han hade fått se henne och E växa upp.
Skicka en kommentar