Idag är det 6 månader sedan den där söndagsmorgonen när jag fick det där samtalet från mamma, där hon meddelade att mormor hade dött! Helt otroligt att det redan gått så lång tid. Då var det sommar, augusti, och jag hade knappt kommit halvvägs igenom graviditeten. Jag hade inte ens varit på ultraljudet ännu. Jag försökte njuta av graviditeten, när mattan rycktes undan under mina fötter.
Ett halvår av otrolig sorg och saknad har gått. Sorgen har blivit en aning lättare, men saknaden är enormt stor och tung. Fortfarande tänker jag att jag ska ringa mormor och berätta saker.
Jag tittar på Axel och tänker att han aldrig kommer få träffa den underbara människa som var hans gammelmormor.
Ändå vet jag att mormor finns med oss, varje dag! Jag känner hennes närvaro varje dag och det gör att saknaden blir lite lättare att bära!
Pussen & Kramen
/Ango
Här möter du mig i min vardag som virkande, stickande, läsande, bakande, filmtittande, arbetande, gift 4-barnsmamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
det här är världens bästa Senap. Gillar du stark Senap ska du hålla utkik efter den här på en marknad nära dig. Den säljs i en "ostvagn...
-
Idag är vi i Globen för att kolla på finalen av schackfyran. Vi är ju inte ensamma precis.
-
Ännu en figur ur boken Välkommen till virkligheten, Rudolf. Nu blir det att virka bakelser och godis som ska bli present till en blivande 6-...
1 kommentar:
Det är verkligen jobbigt när någon man älskat dör. Just det där med att de inte får träffa ens barn är rent ut sagt skitjobbigt och hjärtekrossande. Min pappa dog strax efter att jag berättat för honom att jag var gravid med M. Jag är dock glad att jag hann berätta för honom. Men jag önskar sååå att han hade fått se henne och E växa upp.
Skicka en kommentar