Bebisar tar fram det bästa hos alla

Simones kompis I (en kille) har lekt hemma hos oss några timmar, och den senaste timmen har de suttit och gosat med Axel. I är väldigt fascinerad av Axel (han har inga syskon) och vill gärna gosa med "gullgubben" som han kallar honom. Han slits dock mellan att spela Transformers på Xbox och att sitta hos Axel (som för tillfället ligger på golvet under babygymmet). Simone sitter också gärna hos Axel och det är lite "mamma, pappa, barn"-lek med en riktig bebis, typ! Det är jättehärligt att lyssna på dem, för de är riktigt mysiga mot minigrisen.

Victor har älskat lillebror från första sekunden (han också). En morgon när Victor höll på att klä på sig overallen för att åka till dagis, kom han till mig och sa: "Mamma, jag ÄLSKAR våran bebis". Gissa om mammahjärtat svämmade över av kärlek och stolthet!
Att få en bebis när barnen är 5½, 7½ och 9 år gamla är ju rena barnleken. Jag är ju van att ha småbarn och bebis ihop och det är ju lite mer "slitigt" (på ett positivt sätt) än vad jag har nu. Nu är ju de stora barnen delaktiga på ett helt annat sätt och är snabbt framme och passar på Axel så fort han piper minsta lilla. Oftast får jag inte hålla Axel alls efter att barnen har kommit hem från skolan. Då är han deras! Eftersom jag inte ammar längre (jo, pyttelite) så kan ju även barnen mata honom, vilket de tycker är riktigt mysigt!
Mina härliga ungar!

Pussen & Kramen
/Ango