Har funderat lite på det här med barn och mat. I vår familj är det busenkla regler som gäller vid matdags: Ät det som serveras eller var utan!
Vi lagar ingen konstig mat, utan helt vanlig mat som ska funka till alla. Är det något man inte gillar, då får man vara utan, man får ingen smörgås eller så istället.
Mina barn kan peta i maten både nu och då, men i det stora hela så äter de det mesta.
När Paulina hade pyjamasparty skulle alla tjejerna få göra "minipizzor" så jag hade köpt polarkakor, tomatsås (krossade tomater med örter), ost, strimlad skinka, bacontärningar, lök, tomatskivor och något mer. Paulina hade på det mesta på sina "pizzor" medan hennes kompis hade på två oststrimlor och en bacontärning...typ. De tyckte inte om något annat sa de.
Simone har haft en kompis här ett par gånger och hon har ätit här. Båda gångerna har hon ätit typ 2 smulor potatis elelr en matsked ris, inget annat. Under tiden har mina ungar suttit och glufsat i sig.
Äter verkligen inte andra barn? Hur funkar det hemma hos dem? Får de äta vad de vill? Lagar man bara sådan mat som de tycker om? Behöver de inte smaka innan de ratar (det måste mina barn göra för man vet inte om man tycker om eller inte om man inte har smakat)?
Ett skräckexempel i min närhet, på kräsna barn är en av mina kusiner (han är vuxen idag). Han bodde själv med sin mamma, och mamman levde i princip för sin son. Han fick ALLTID vad han ville ha att äta. Det var inga problem alls för hans mamma.
En gång hade hennes mamma fixat världens buffébord med prinskorvar och köttbullar bland annat. Ville han äta? Såklart inte! Han skulle ha makaroner och korv och ketchup, inget annat. Han kunde ju inte äta prinskorv och köttbullar. Mamman ställde sig såklart och fixade mat till sin lilla prins (han skulle ju inte behöva gå hungrig).
Ett annat exempel var när jag för nästan 20 år sedan var och hälsade på en kille i England. Hemma hos honom samlades kvarterets ungdomar och mamman fixade och donade. Framåt kvällen skulle det fixas mat och mamman frågade varenda unge vad en ville ha att äta. Någon ville ha pizza (fryst pizza), en annan pasta och köttfärssås, en tredje ville ha ris till köttfärssåsen osv osv. Mamman ställde sig och fixade allt ungarna ville ha.
Sådan mamma blir jag ALDRIG! Vill de inte äta det jag lagat då får de vara utan (regeln gäller såklart även de vuxna i familjen). Skulle vi någon gång laga något jag VET att barnen inte gillar (isterband till exempel) då lagar vi alternativ till barnen, men förväntar oss att de åtminstone smakar på isterbanden.
Pussen & Kramen
/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Innebandyfeber har drabbat vår familj. Det är bara jag och Paulina som är helt anti mot denna tråksport! Ena bonussonen spelar i kommunens A...
5 kommentarer:
Vi har EXAKT på PRICKEN samma regler hemma hos oss - ända till undantagen, vi har samma sak där. Vissa saker vill jag faktiskt äta ibland, trots att barnen inte gillar. Men, det skall ALLTID smaka.
Och, vi har exakt på pricken samma scenario när T:s kompisar är här. De är så petiga nästan varenda en att jag blir helt mörkrädd. Därför tänkte ju vi "rippa" ert exempel precis med minipizzorna, så får petmostrarna lägga på det som de vill...
M är ju minst sagt lite petig han också - men jag är så rädd att han skall bli som min ena syrras ex som inte kunde äta nästan någonting fast han var vuxen - för han hade aldrig behövt göra det... Så, för honom gäller det i ännu större utsträckning att han måste smaka - de andra två äter det mesta "av sig själva"...
Vi har ett exempel på en flicka som T brukade leka rätt mycket med tidigare, som tiggde sig till att få äta hemma hos oss en gång. Jag berättade att vi skulle äta fisk, men om det gick bra - så var hon välkommen till vårt matbord.
Väl vid middagen satt hon och petade i maten och åt knappt ett enda dugg - och sedan kom det "Min mamma gör alltid annan mat till mig/oss om vi inte tycker om - köttbullar och makaroner". Varpå jag replikerade att "Jaha, då får du äta hemma då, för så gör vi inte här!"... En annan gång skulle en kompis följa med oss hem och så råkade hon (och hennes mamma) få veta att det vankades korv varpå mamman frågade om jag kunde göra något annat åt hennes dotter, eftersom hon inte var så förtjust i korv...
Eller mamman som suckar när hon hämtar barnet här efter att hon varit här efter skolan och jag berättar vad vi har ätit och informerar om att det inte gick hem hos hennes dotter - det här är en kvinna som alltid serverar pasta och köttfärssås eller köttbullar o s v när T är där iallafall. Det är som om hon förväntar sig att jag skall göra annan mat än den jag planerat, när hennes petiga dotter skall med oss hem. Hemma hos oss äter man det som serveras, annars låter man bli - och det gäller även gästerna.
Det är så otroligt trist med barn som alltid petar i maten och som aldrig gillar något alls. Hur orkar föräldrarna?
Simone har, sedan 1 års ålder, varit extremt petig med mat, men bara hemma. På dagis fick jag höra att hon alltid åt allt (inte grönsakerna, men det andra), men inte hemma. Hon har MÅNGA gånger suttit med bara ris/pasta och ketchup här hemma. Nu börjar hon bli bättre, men fortfarande är grönsaker något otäckt ;).
Tyvärr kan vi nästan aldrig äta fisk här hemma eftersom Roger är allergisk mot fisk och skaldjur. Det gör att barnen bara äter det på dagis/i skolan och DET är trist eftersom de inte får äta riktig fisk, utan bara processad sådan. De få gångerna jag har möjlighet att servera fisk hemma så uppskattas det inte, just för att de inte är vana vid det. Det är något som grämer både mig och Roger, men det går ju inte att ändra på det, tyvärr.
Jag trodde att "minipizzorna" skulle vara perfekt och tänkte att skinka och så, det äter väl alla ungar, men tydligen inte.
Här gäller också de reglerna. Man får det som serveras och man ska smaka plus att man alltid tar lite grönsaker, en dag smakar det bra är min erfarenhet. På kvällen kan de få ta yoggi eller en frukt om de ätit dåligt till middagen men det serveras inga alternativ, om det inte gäller speciella saker, precis som ni säger. Eller när de är sjuka, då kan det bli lite andra regler bara de får i sig något. Här petas det också i maten periodvis men det är nog så hos de flesta.
Har en kompis som ställer sig och kokar två sorters pasta om den ena vill ha makaroner och den andra spagetti!! Mat ska inte dramatiseras, det är då det kan uppstå problem tror jag, så länge det inte ligger något medicinskt bakom såklart. Ha en fin lördagkväll, kram Anna!
AnnaK:
Man måste ju smaka saker flera gånger, och vänja sig vid smaken. Dessutom så blir ju smaklökarna mindre känsliga med åldern vilket gör att smaken förändras. Det man ogillade som barn, kanske man plötsligt tycker om det.
Som du säger, så tummar man rejält på reglerna vid sjukdom. DÅ är det viktigare att de får i sig något alls, än att det är näringsriktigt komponerat. Då får de dricka O'boy/saft/läsk och äta glass om det så är det enda de äter. Bara de får energi och "orkar" krya på sig så kommer matlusten också så småningom.
Jösses, koka olika pasta... Visst det får vi också göra, men det är för att Simone måste ha glutenfri pasta, annars får de faktiskt äta den pasta som finns hemma för stunden.
Som du säger så får man mycket problem om man ska dramatisera maten. Äter inte barnen, så är det inte hela världen. De äter bättre nästa dag, eller dagen därpå. Inget att göra en stor sak av.
Visst, det finns barn som totalvägrar äta och som därför blir undernärda. Ofta finns det något medicinskt problem bakom dessa barns beteende också.
Men, när det inte föreligger några medicinska skäl, då gör man barnen en otrolig björntjänst genom att servera den mat de ber om i tid och otid. De måste ju få chansen att lära sig att äta andra saker och känna nya smaker.
Hej du, hittade till din blogg via Aff.
Vi har exakt samma regler här. Man äter det som serveras, vill man inte ha, nej, då är man väl inte hungrig då, eller så är man det och då får man väl fortsätta vara det om man väljer att inte äta. Vi serverar ingen konstig mat, bara vällagad... Vi brukar faktiskt inte göra annan mat till dem, även om jag är ganska säker på att de inte äter. Och vi tvingar dem inte heller att smaka, jag vill att de ska smaka av egen nyfikenhet, och det gör de! Och vi berömmer heller inte våra barn för att de äter upp. Äter gör man för att överleva och för att man är hungrig och för att det är gott. Vi berömmer ju inte våra barn för att de andas, och det måste man ju också för att överleva. Likaså "hotar" vi inte med att de inte får efterrätt om de inte äter upp. Vi har sällan efterrätt, och har vi det så får de, oavsett om de äter eller inte, har jag tänkt servera efterrätt, jag då gör jag det. Varför krångla, liksom?
Våra barn har alltid följt sina viktkurvor, så hos OSS fungerar detta väldigt bra och vi har väldigt lugna och trevliga måltider med glada barn och mysigt samkväm!
Kram!
Skicka en kommentar