Ibland tappar jag tron fullständigt på människan som ett intelligent släkte. Jag blir stum när jag läser artiklar som handlar om att en människa (flera människor?) inte brytt sig om att stanna och ta reda på hur någon mår i tron att denne någon bara är en fyllerist. Herregud, hur tänker man? "Äh, den där är bara packad, det är snorkallt ute, spela roll, den kan ligga kvar där på marken och nyktra till!", eller vadå? Även om det nu hade varit en packad kvinna (nu var hon ju död) så hade väl hennes liv varit värt mer än att någon bara gått förbi (hur många gick förbi, innan polis larmades, kan man ju undra) och konstaterat att det var någon packad som ramlat ihop på vägkanten? I min värld stannar man och tar reda på VARFÖR någon ligger på marken. Är det "bara" någon packad, är dennes liv i alla fall värt min uppmärksamhet och min jacka som filt i väntan på proffessionell hjälp. I min värld struntar man inte i människor som ligger på marken. I min värld hjälper man varandra. I min värld är alla liv värda lika mycket, oavsett social status.
Pussen & Kramen
/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Idag har tjejernas skola 30-årsjubileum med öppet hus. De flesta klasserna ska uppträda i matsalen, däribland 2:orna, dvs Paulina. De skulle...
5 kommentarer:
OM det är sant, vilket jag betvivlar då jag har noll förtroende för AB, så är det såklart hemskt. Men att ringa polisen är ändå bättre än att inte göra någonting. Man kanske är rädd för vad man ska få se eller att personen fejkar och hoppar på en i stället osv.
Jag håller i sak med dig. Men, jag vet tyvärr att jag inte hade agerat så väldigt mycket annorlunda själv. Även om jag skulle vilja slå mig för bröstet och "låtsas" vara stor på något sätt. Jag hade nog försökt söka kontakt och sedan ringt polis eller ambulans, men att ta steget och gå fram och ta puls (kanske) och låna ut min jacka är steget lite för långt för mig. Jag säger inte "man" utan jag säger "jag" - eftersom jag säkert skulle vara rädd för vad jag skulle kunna "hitta" och "hamna i". Tyvärr är samhällsklimatet så hårt idag att jag, när jag för ett antal år sedan vid en sådan där "dörrknackning" berättade vad jag sett för de poliser som stod utanför dörren (det gällde en misshandel som jag sett vissa saker runtomkring - dock inte själva misshandeln) - sedan ångrade mig bittert när de kallade in mig för vittnesförhör. Jag ville helt enkelt inte bli inblandad - figurerande med namn i protokoll och vittnesbås så att "vemsomhelst" skulle kunna leta reda på mig och utsätta mig för någon form av vedergällning. Detta var t o m innan vi hade barn. Nu när jag HAR barn är självbevarelsedriften än större, och jag skulle nog tyvärr i ännu större utsträckning skydda mig själv och min familj genom att inte lägga mig i. Och då skall man ändå veta att jag är en av de personer i min omgivning som säger ifrån mest och engagerar mig i många saker. Men, när det gäller något som kan slå tillbaka på min familj i ett vidare perspektiv, så skyddar jag mig och oss.
Häng mig inte för det. (Nu insåg jag att detta vill jag nog blogga om inne hos mig också...)
Anna K & Mamma J:
Jag förstår era resonemang till viss del. Att ringa polisen är bättre än att inget göra alls, MEN i min värld är det inte tillräckligt.
Att vara rädd för eventuella represalier kan jag förstå, men samtidigt är det väldigt sällan (av alla fall) där det finns risk för detta. Här har massmedia haft en stor skuld till att folk är rädda för att lägga sig i.
Folk är inte rädda att lägga sig i vad grannen har på sig, vad svägerskan har för otrohetsaffärer eller vad sjutton det nu är. Samma sak så har folk inga som helst problem med att stanna och ta reda på vad som hänt när räddningsinsatserna redan är påbörjade.
Allt det här kan också förklaras med psykologiska termer, med t ex Bystandereffect, där alla tror att någon annan gör något. Helt mänskliga funktioner, men funktioner man bör vara medveten om att de finns.
Jag har varit med om folk som bara stått och tittat på varandra när det kommit bortsprungna barn. En typisk situation på "bystandereffect".
Som jag skrev så tar man hand om varandra i min värld. Jag skulle själv aldrig drömma om att bara gå förbi, det är helt respektlöst i min värld. Om det var jag som låg där, eller någon av mina anhöriga (det är alltid någons anhöriga som ligger där), skulle jag vilja att någon gjorde något. Att någon visade att det fortfarande finns hopp om mänskligheten.
Verkligheten är väldigt kall och cynisk. Jag tycker att det är min skyldighet att bidra till att minska på det. Jag kan bara ändra på mig, och jag vill känna att jag hjälper andra, i den mån jag kan.
Jag hjälper till på de sätt jag kan om det hänt en olycka eller om ett barn tappat bort sig, men nu handlade ju det här om en speciell händelse. Natt, tydligen ensligt och ensam hade nog inte jag heller gått fram, men ringt polisen. För även om det inte händer ofta att någon fejkar och man blir överfallen har jag ingen lust att chansa. Hade jag däremot inte gått ensam, eller om det hade varit folk i rörelse så hade jag nog gått fram. Sen får vi inte glömma att en person faktiskt gjorde något. Även om denne inte gick fram så lät han/hon det inte bara vara.Plus att det är en artikel i AB vi snackar om, inte helt tillförlitligt.
Jag skrev på min blogg idag, om MIN insats när jag blev vittne till en misshandel för ett par år sedan. Jag håller med Ango till 100%. Vi "vanliga! måste agera mera.
Skicka en kommentar