söndag 15 mars 2009

Nu är det över...

Igår var Tussan så dålig att det inte fanns några alternativ. Vi har försökt och kämpat mot kattsnuvan i närmare två veckor, men hennes ålder gjorde att kroppen inte orkade kämpa själv. Hon åt inget, och drack heller nästan ingenting de sista dagarna. Hon var otäckt smal och nu kände vi att det fick vara nog; det var dags att säga adjö till henne!
Maken åkte iväg med henne och kom hem någon timme senare. Då var hon begravd i en underbar vacker skog i närheten av där vi bor.
Maken kom hem, skakad och upprörd, och jag var också lite uppriven...såklart!
Vi berättade för barnen vad som hänt, och de blev också ledsna. Paulina gick upp på sitt rum och grät, och ville sedan ringa sin bästa kompis, E, och "prata av sig" lite. Simone grät inte, men hon var väldigt nedstämd hela kvällen. Hon tycker att döden är väldigt jobbig, och vi har fått en hel del av den varan förra veckan då även två av våra kattungar dog. Den ena dog utan att vi ens misstänkt att det var något fel. Den andra såg vi att den slutade utvecklas, och växte inte mer.


Tussan kom till mig våren 1995, då hon var 1 år. Min morbror och hans dotter hade henne, men min morbror tyckte det var så jobbigt att hon löpte så ofta (varannan vecka i princip). Att kastrera henne verkade inte vara något alternativ för honom (han är snål, min kära morbror), så då tog jag hand om henne. Det första jag gjorde var att boka en tid för kastrering på henne.
Vi har hängt ihop, och hon har alltid varit min lilla bebis, i många år. Även maken och barnen har ju haft henne hos sig "alltid". När maken "valde" mig, "valde" han även Tussan (och hennes kompis Nisse, som senare flyttade, då han inte gillade att vi flyttade långt från hans revir) så hon har funnits i hans liv lika länge som jag har.
Det är jobbigt, förbannat jobbigt, att avliva ett husdjur, en familjemedlem, och det är den tanken som gör att jag känner att jag inte vill ha några husdjur. Nu har vi ju kvar Flisan och Sixten och barnen kommer säkert tjata om att få behålla den ena kattungen. Vi får se... Vi får se... Först ska vi vänja oss vid tomrummet efter Tussan!


Pussen & Kramen
/Ango
Skicka en kommentar

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....