Fler ledsna barn

Nu har Victor anpassat sig till dagis igen. Ganska bra i alla fall. Han är inte ledsen lika mycket längre, utan kan leka och roa sig på dagis. Det är jag glad över.
Nu är det Simone istället. Hon har ju varit hemma sjuk den här veckan, och igår kväll gjorde hon allt för att slippa gå till skolan idag. Jag vet att hon inte är sjuk längre, utan att det är något annat som ligger bakom. Igår kväll fick vi chansen att prata om det. Hon berättade att hon känner sig ensam på rasterna, men det verkar som att hon själv "släpper" kompisarna och går därifrån snarare än att hon försöker delta i leken. Det här är en helt ny Simone. Hon har aldrig stått utanför i leken. Hon har alltid deltagit i den oavsett vem eller vilka som lekt.
Hon säger att hon ibland leker med några tjejer i 4:an, eller med Paulina och hennes kompisar istället för sina klasskompisar.
Hon säger också att ett par killar i hennes klass envisas med att kalla henne för "måne" och hon gillar inte det. Hon har bett dem sluta, men de fortsätter i alla fall. När hon sagt till fröken om det har fröken sagt att nästa gång de säger så ska fröken komma, men hon gör aldrig det enligt Simone.
Simone var också orolig för att hon inte skulle få gå på toa om hon behövde, för enligt henne får de bara gå på toa på rasterna. Nu har hon problem med magen pga den allergiska reaktionen, och behöver få gå på toa oavsett om det är rast eller inte. Detta oroade henne väldigt mycket, och jag skrev därför en lapp till fröknarna om det orimliga i att inte låta barnen få gå på toa när de behöver, och att Simone måste få gå när hon behöver.
Det sista som grämer Simone är att hon har extrem separationsångets! Den börjar bli ett problem, som jag inte vet riktigt hur vi ska ta tag i, men vi måste göra något. Hon säger själv att hon inte vill gå i skolan för att hon saknar mamma och pappa så mycket. Hon kan känna sig ledsen för det i skolan, även om hon inget visar. Jag försökte förklara att det är ok att känna så, men att det inte är en anledning att inte gå i skolan. Även jag saknar ju mina barn när de är borta, men det är sånt som är helt normalt.
Hon grät mycket igår kväll, och även idag på morgonen. Jag måste prata med hennes lärare och kolla hur hon är i skolan och vad som egentligen händer. Jag ska försöka vara med henne en dag i skolan nästa vecka för att se själv vad som händer.
Det är jättejobbigt att se att hon som längtat så mycket efter att börja skolan, plötsligt har ångest för att vara där. Det här visar också att jag hade rätt som stod på mig och inte ville låta henne börja ettan redan förra året, vilket min kära make ville att hon skulle göra! Hon var inte mogen för det då, och hon behöver nu tid till att anpassa sig till en lite "striktare" vardag i skolan!

Pussen & Kramen
/Ango