Tråkigt i skolan...

Barnen har varit lediga i 4 dagar, något som såklart har varit härligt för dem. Anledningen till de många lediga dagarna var för att de var lediga i torsdags eftersom vi skulle på bouppteckning och bodelning i Linköping. I fredags var det studiedag så då var de lediga ändå.
Imorse var det dags att gå upp tidigt igen och bege sig till dagis och skola.
Simone sa att hon mådde illa. Mina barn har ofta ont i magen och mår illa. Tyvärr brukar det ligga psykiska orsaker bakom det. Simone började till slut gråta och sa att hon inte ville gå till skolan.
När Roger skulle skjutsa dem kom Simone inspringande igen och ville inte åka. Jag frågade varför hon inte ville åka till skolan och fick till svar att hon tycker att det är så jobbigt att sitta still...
Jag vet att hon tycker det är tråkigt och jobbigt att inte få röra på sig så mycket eftersom hon är en väldigt aktiv tjej. Det var precis det här som gjorde att jag inte ville att hon skulle börjat ettan redan förra året (vilket maken tyckte att hon skulle göra).
Nu är skolan upplagd som den är, och jag kan inte ändra inlärningsformerna för att passa just mitt barn, även om jag tycker att deras klass är en hemskt tråkig historia. De är 26 barn ihopträngda i ett pytteklassrum. Det är 3 lärare, varav 2 delar på en heltidstjänst eftersom en av dem är sjukskriven på halvtid. Lärarna tycker att det är en jobbig klass då det är väldigt busigt och mycket hög ljudvolym... Var finns de positiva delarna? Var finns förutsättningarna? De har ju inte fått en bra start precis!
Jag hoppas att Simone kan ta till sig skolan för vad den är, och klarar av att släppa mig...för det är det det handlar om trots allt. Hon har ett enormt kontrollbehov på mig. Är jag iväg någonstans måste hon ringa på min mobil, även om pappa är hemma med henne. Måste jobba hårdare på hennes självkänsla, för med höjd sådan kommer kontrollbehovet att ge med sig. Hennes självförtroende är det inga problem med, utan just självkänslan!

Pussen & Kramen
/Ango