Hur gör man när någon man älskar använder lite för mycket av sådant som får den personen att "slappna av"? Konfronterar? Ja, såklart, men när personen säger att den har slutat, men man VET att personen inte har gjort det? Man ser tecken som tyder på att missbruket fortfarande finns, men är bara något lindrigare. Vad gör man då? Konfronterar igen? Javisst, men om inget händer ändå? Om ett missbruk förnekas? Ska man lita på orden, eller ska man lita på sin egna magkänsla?
Jag vet vad man "ska" göra, det vet alla med någon som är missbrukare i sin närhet, men det är så förbannat svårt. Det är så djävla svårt när missbruket inte syns, när ingen annan märker det, det är bara man själv. Man märker de där små, små skillnaderna i språket, rörelserna och beteendet. Man känner hur det tär på en själv och man känner hur man själv sakta, sakta bryts ner rent psykiskt. Man mår själv skitdåligt, men ingen annan kan förstå varför. Jag är en medberoende och det är djävligt jobbigt! Jag har varit en medberoende i hela mitt förbannade liv. Redan som barn var jag det, och livet rullar sin gilla gång så jag fortsätter i samma spår som vuxen.
Jag vill inte släppa taget, jag vill kämpa, men jag kan ju inte ändra någon annan, bara mig själv, men jag kan aldrig någonsin acceptera ett missbruk, alltså kan jag inte ändra mig själv heller.
Någonstans någon gång tar det stopp! Frågan är bara var och när?!
Pussen & Kramen
/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Den 4 april 2003 sade jag att jag skulle älska min man i nöd och lust. Mycket nöd och lust har det blivit genom åren, och som i alla förhå... -
Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende! Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga ...
7 kommentarer:
Åh, hjälp. Vad svårt. Det är nog en av de mänskliga relationernas svåraste gåtor - att trots att man inte kan/skall förändra en person ändå göra vad man kan för att göra det... För att det behövs liksom... Jag hoppas att du kommer på ett sätt som funkar bra både för dig och den det berör. Lycka till!!
Jag tror att man som medmissbrukar har en stor rättigthet. Det är att vara väldigt obekväm för missbrukaren. Stå på dig, ställ krav på UP eller vad 17 som nu kan krävas - det kommer med säkerhetinte bli lätt, men det är ett stort kärleksbevis från din sida. Visa att DU aldrig sviker och ALDRIG vill att personen i fråga ska kunna komma undan med vad det nu är h*n håller på med.
Stå på dig - det är mitt råd.
Skit svårt för det är som du säger att man inte kan förändra någon annan. Och lever denne i en förnekelse själv är det ännu svårare. Tror också att man som medberoende kan ställa kvarv även fast det är svårt, just för att bryta det som kallas medberoende. Vissa att det inte är acceptabelt men att att man finns där för att hjälpa och stött i en process bort från beroendet. Kram
Usch, så svårt.
Men stå på dig och jag hoppas att det ordnar sig!
Kramar om!
Ursäkta - jag är inte nyfiken, mer orolig. Hur har det gått för dig?
Kram på dig!
Angie:
Det går bra, tror jag. Jag finns där, jag observerar och registrerar, vilket den här personen också är högst medveten om. Jag försöker få personen förstå att jag vet mer än vad denne tror. Jag vill tro att allt ska lösa sig till det bästa i slutändan, men det är jobbigt, även för den som sitter i missbruket.
Kram
/Ango
Anledningen till mina "hårda" tycken är att jag vet att de stämmer.Jag arbetar extra på ett hem för nyktra missbrukare, ett utslussningsboende för män.
Alla säger att man inte ska vara rädd för att ställa krav och vara obekväm. Stå på dig Ango! Du gör helt rätt.
Skicka en kommentar