Just det; bebisens namn

För 2 dagar sedan, när vi satt och åt, började Paulina prata om bebisens namn. Jag är ganska säker på att det är en tjej, så jag har inte funderat så mycket på killnamn. Tjejnamn däremot har jag funderat mycket på, och funderat på att ge ett namn som även har symbolik (funderade på Saga, för att det känns som en saga att den här graviditeten verkar gå vägen t ex). Men så kom jag på Elsa. Ett vackert namn, i mitt tycke, och som skulle ges efter makens farmor som avled för 2 år sedan. Funderade inte mer på det sedan, eftersom jag visste att jag skulle få "fajtas" med maken för att få igenom namnet (han och jag gillar verkligen inte samma namn).
Så satt vi och åt då, och Paulina sa plötsligt; "Elsa är fint" (jag har INTE sagt något om Elsa-namnet till någon). Jag höll med, och Paulina sa "Det kan ju bebisen få heta om det blir en tjej". "Gärna för mig, sa jag"...och gissa om jag blev förvånad när maken höll med. Elsa spikades alltså som tilltalsnamn.
Igår föll andranamnet på plats; Elisabet efter min mormor. Då sa maken: "Sofia passar bra med Elisabet, och det hette farmor också". Det blev alltså Elsa Elisabet Sofia som "spikades" som det fullständiga namnet på bebisen! Ett självklart val.
Alla barnen har släktnamn, men namnen är tagna för att vi gillar dem. Paulina heter Margareta efter sin farmor, Simone heter Lilly efter min farmor och Kristina efter mig och mamma. Victor heter Victor efter makens biologiska morfar, Axel efter makens pappa, och Evald efter min pappa.
Jag som aldrig gillat släktnamn annars. Nu känns det dock lite speciellt eftersom det är nära och kära som betyder mycket för oss. Dessa nära är i de flesta fallen bortgångna desutom!

Pussen & Kramen
/Ango