Marley och jag

Imorse frågade maken om vi hade någon film han kunde se med sina elever idag på eftermiddagen. Jag funderade och föreslog sedan Marley och jag. Jag bara kände att den skulle passa ett gäng tonåringar med diverse problematik och strul.
Maken berättade när han kom hem att filmen hade varit väldigt uppskattad. I början hade alla skrattat hur mycket som helst, men på slutet var det knäpptyst i klassrummet. När filmen var slut hade alla lugnt och stilla (och tyst) lämnat salen. Det hade väl aldrig hänt förut!
Jag tror att många av eleverna (som har olika diagnoser och/eller kommer från dysfunktionella hemförhållanden) kunde känna igen sig i den underbart vilda och missförstådda Marley ;). Dessutom så har ju djur och bebisar en tendens att locka fram de positiva sidorna hos andra människor! Jag märkte det inte minst när jag var på bvc igår och gick genom vc:s väntrum med en sovande Axel på axeln och hörde en massa "ååååhhhhhh" från tanterna i väntrummet ;). De glömde, för en sekund, sina krämpor och log bara saligt åt minigrisen.

Pussen & Kramen
/Ango