söndag 5 april 2009

Jag är ledsen och besviken

Maken var på ett möte med sin hojförening idag. När han kom hem berättade han som hastigast om en händelse som utspelat sig igår och som berörde en vän till oss. En vän som vi litat på, anförtrott oss åt, som alltid hjälpt, som alltid varit underbar.
När han kom med i hojföreningen (som sätter ärlighet främst eftersom de alla är gamla missbrukare som är vana att ljuga, dupera och manipulera) hade han "glömt" att berätta en sak om sig själv. En sak som nu kommit fram, på helt fel sätt. Jag tänker inte gå in på hur det kommit fram, eller vad det är som han glömt berätta, men det är väldigt allvarliga saker, så allvarliga att han lämnat föreningen med omedelbar verkan.
Jag är så ledsen och besviken, samtidigt som jag känner att jag förstår att han valt att utelämna just den här saken. Han har sonat sitt brott, och det var väldigt länge sedan, så jag är hemskt kluven. Jag gillar honom som den person han är, oavsett vad han gjort. Han har sonat och ångrat det han gjort. Han har ju uppenbarligen visat att han ändrat sig till det bättre efteråt. Samtidigt är brottet närmast oförlåtligt och väldigt allvarligt!
Jag är ledsen och besviken för att han inte berättat från början (för då hade det inte varit något större problem). Nu är det sättet det uppdagats på som är problemet, och att han undanhållit den här delen (men det förstår jag att han har, som sagt).
Maken är iväg och pratar med den här killen nu. Jag hoppas maken har något positivt att berätta när han kommer hem, för just nu är det inget roligt alls! Inte för någon!

Pussen & Kramen
/Ango
Skicka en kommentar

Ödmjukhet till livet

Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan! Dotter och pojkvän var ...