Nu är de borta

Igår flyttade katterna! Jätteskönt om man får fråga mig. Inte alls skönt om man får fråga barnen!
Jag skrev ju att det inte blev någon reaktion från barnen när jag berättade att katterna skulle flytta. Reaktionen kom senare, i alla fall för Paulina. På kvällen grät hon i säkert 1 timme. Igår däremot var det ingenting. De sa att de saknade katterna, men mer än så var det inte.
Jag minns när jag själv var 9 år (som Paulina är) och vi skulle ge bort vår katt när vi flyttade. Usch, vad jobbigt det var! Jag minns fortfarande hur det var att sitta där i bilen och hålla i katten när vi skulle åka iväg och lämna den. Även den gången hamnade katten ute på landet, precis som de här katterna. Jag vet ju att de får det jättebra, och får springa ute så mycket de vill!
Trots att jag tycker det är skönt att katterna är borta, så kändes det lite tomt imorse när jag insåg att jag inte behövde öppna ytterdörren för att släppa in katterna! Inte heller fanns det några spår i all den nysnö som kommit. Väldigt tomt! Fast på ett skönt sätt!

Pussen & Kramen
/Ango