Nerstämd

Jag vet att jag är extra känslig just nu eftersom jag är gravid, men samtidigt kan jag inte låta bli att blicka tillbaka 28 år. Då hade jag sommarlov. Jag hade nyss slutat 2:an och såg fram emot ett långt slappt sommarlov fyllt av lek med kompisar.
Det fanns ett stort moln på himlen; pappa var väldigt sjuk. Han hade hela våren åkt ut och in på sjukhus, och om jag inte minns fel så hade han hamnat på dåvarande långvården vid den här tiden.
Jag åkte taxi ensam med pappa till och från sjukhuset när han hade dagpermissioner. Mamma vet jag inte riktigt vad hon gjorde. Hon var mycket inne hos grannen, alkot. Jag vet väl egentligen vad hon gjorde där, men det smärtar fortfarande att tänka på det.
Hur som helst så dog pappa den där sommaren. En söndagsmorgon, den 5 juli närmare bestämt, ringde de från sjukhuset och meddelade att pappa hade dött några timmar tidigare. Det telefonsamtalet signalerade slutet på min barndom!
Det som hände efter det är en lång och jobbig historia, och jag tänker inte tråka ut er med den här och nu. Livet blev jobbigt för mig med en mamma som inte brydde sig, och som hellre försvann med någon karl än tog hand om sin då 9-åriga dotter.
Jag har accepterat det som hänt, jag kan ju ändå inte göra något åt det. Det som idag gör mig så ledsen är att jag ser Paulina, lika gammal som jag var då, så full av liv. Jag ser nu vad jag förlorade! Jag ser också hur liten och bräcklig jag var då. Tänker på Paulina. Tänk om hon skulle förlora sin pappa nu? Eller sin mamma? Nu vet jag att hon aldrig skulle behöva uppleva samma helvete som jag gjorde. Hon har föräldrar som älskar henne, och som bara vill hennes bästa (ja, det gäller givetvis Simone och Victor också, men nu var det ju Paulina som jag tänkte mest på eftersom hon är i just den åldern jag var i när pappa dog), så skulle jag eller R dö idag, skulle Paulina få fortsätta vara det barn hon är ett bra tag till!

Jag läste nyss boken Bortom ljus och mörker av Lotta Thell (den tredje boken om Eva, som är den skönlitterära Lotta Thell). Jag hittade ett citat i boken som jag vill dela med mig av, för det är så otroligt sant:

Det största sveket är att bli sviken av sin mamma. Och det finns ingen som blir
förlåten så lätt som en mamma. För mamma är alltid mamma och man älskar henne!

Lotta Thell, Bortom ljus och mörker, s 222

Citatet är så otroligt sant. Det är precis så jag känt så många gånger. Och det är precis så jag upplevt att flera av mina vänner med tveksamma uppväxter också upplevt det! Så många gånger som jag blivit sviken av mamma, och så många gånger som jag förlåtit hennes handlingar. Hon är trots allt min mamma, och någonstans långt där inne, älskar jag henne. Idag förstår jag i och för sig hennes handlande bättre. Min utbildning har hjälpt mig på vägen, och jag vet att hon har en psykisk störning och en lättare utvecklingsstörning som gör att hon är som hon är. Det konstaterandet har hjälpt mig att kunna lägga mycket av allt som hänt bakom mig!

Pussen & Kramen
/Ango