Varför är det alltid Simone?

Jag var ute i köket när jag hörde Simone skrika: "Hämta ett plåster FORT". Ingen reagerade, så väldigt skärrad skrek hon: "Kan någon hämta ett stort plåster fort". Hon fick fram att hon hade skurit sig, mer förstod jag inte. Maken följde efter Simone ut i badrummet och skärrad ropade han på mig. Simone hade skurit sig på smalbenet. Ett jack som var 4-5 cm lång och glipade ganska rejält. Jag konstaterade snabbt att det skulle behöva sys (Simones respons på det var: "NEJ! Då får ni göra det!"). Maken började flaxa runt och skulle hämta förbandslådan, medan jag bara tog en tvättservett (en sån där skumgummivariant) och spolade den i iskallt vatten (eftersom kyla får blodkärlen att dra ihop sig). Jag blev efteråt så full i skratt eftersom maken är undersköterska och jag är jättekänslog för andras smärta och blod. Ändå kan jag hålla mig kyligare i såna här situationer än vad maken kan ibland. Konstigt egentligen! Kanske är det för att det ligger så nära som han har svårt att hålla lugnet, medan jag är lugn i det akuta skedet och blir jätteskakig först efteråt.

De satte sig i bilen för att åka till akuten i Köping, men eftersom man måste remitteras till akuten fick jag sitta i telefonen och försöka komma fram till sjukvårdsupplysningen. Jag lyckades komma fram till slut och fick remissen. De skulle få vänta på en tid i 45 minuter... Efter 1 timme ringde maken och meddelade att de fick åka iväg till Västerås för att sy ihop det, för det kunde de inte göra på sjukhuset i Köping (det här är problemet med länssjukhus). Till Västerås från Köping tar det ca 30 minuter att köra. Anledningen till att de fick åka dit var för att läkaren ville att en riktig kirurg skulle sy ihop såret så att det inte skulle bli fult när det läkte. Nu borde de vara framme och förhoppningsvis blir hon sydd snart!

Jag tycker så himla synd om lillsnuttan! Det är fan alltid hon som råkar ut för allt! Hon är ju pappa upp i dan, så klantigheten fick hon ju redan genom generna! Hon lyckades ju bryta armen när hon var 1 år och 1 vecka, hon var en extrem snubbelfot och hade fruktansvärda (och väldigt djupa) skrapsår på knäna när hon var mindre. Hon har tagit hål i öronen 3 gånger, men fått infektioner 3 månader efteråt (hålen läks aldrig). Första gången hade hon hålen i över 1 år, men efter att ploppen på ena örhänget hade åkt in i örat och fick plockas ut hos läkare (det gjorde väldigt ont) så valde hon att inte ha hål i öronen igen...
Jag hoppas det blir bättre för henne med åldern, men jag vågar inte tro det, med tanke på hur hennes far är!

Pussen & Kramen/Ango