Jag ska bli farmor!

Ja, inte biologisk farmor, men väl bonusfarmor! Jag kan säga att jag alsrig känt mig så gammal som när jag fick veta det ;). Herregud, en farmor är ju minst 60 år, jag är 38 och dessutom själv nybliven mamma ;). Jaja, det ska bli skoj i alla fall, även om jag är mycket yngre än min tankebild av en farmor (varför låter farmor mycket äldre än mormor?).

Det är alltså min bonusson som ska bli pappa i januari nästa år. Jag kan säga att han och flickvännen just nu genomlider sin tuffaste period någonsin i sina liv, och jag kan inte låta bli att fascineras över hur hemska och jävliga vuxna kan vara! De blivande föräldrarna är unga (tjejen fyllde 17 för ett par dagar sedan, och killen blir 19 i december), men är inte det desto större anledning att hjälpa och stötta? Nej då, det gapas och skriks och pratas riktigt illa om paret...och då är det föräldrarna till dem som snackar! Jag och maken är de enda som verkligen försöker hjälpa dem och navigera dem runt i den djungel som råder i vuxensamhället! Vi anser att det är inte vi som ska leva med de beslut de fattar, det ska de själva göra, alltså är det DE som måste fatta besluten. Vi vuxna kan bara stötta dem och hjälpa dem genom att vara ett bollplank. Är det så förbannat svårt att ta sitt vuxenansvar och göra detta? Tydligen är det det för vissa! Jag tänker inte skriva om saker som sagts och gjorts, men jag kan säga att jag blir mörkrädd över hur man kan bete sig mot sitt egna barn!

Nu håller paret på att försöka lösa hur de ska göra med bostad (de vill såklart hitta en lägenhet och flytta in i så snart som möjligt) och killen har bestämt sig för att söka heltidsjobb. Jag har verkligen försökt ställa mig tillgänglig för dem för att tipsa och ge råd kring allt som händer i deras liv nu.
Jag och maken satt och pratade med dem länge härom kvällen. Vi pratade bl a om Försäkringskassan och deras regler för att visa att paret kommer att få föräldrapenning, trots att de är unga. Vi pratade med dem om att de kommer få det jäkligt tufft framöver, och då är det inte ekonomiskt vi menar utan bemötandet från omgivningen...från VUXNA i omgivningen! Som jag skrev så anser vuxna att de har rätt att bete sig hur fan som helst! Ursäkta svordomarna, men jag är så förbannad och besviken på hur de blir bemötta!

Det positiva för paret är att Axel finns, och hinner bli nästan 1 år innan bebisen kommer. Det betyder att Axel kommer att ha vuxit ur det mesta som finns och det kan gå över till bebisen. Det finns vagn, skötväska, bilstol, kläder, babygym, babysitter och annat smått och gott som de kan ta över. Jag har sagt att jag gladeligen lämnar över det till dem, men jag kräver en motprestation från dem. Antingen att de får betala en symbolisk summa eller också får de "jobba" av det. Anledningen till att jag har sagt det är för att de själva ska känna att de inte bara tagit emot allmosor, utan att de faktiskt köpt sakerna själva! Med att "jobba av" det, menar jag att de kan sitta barnvakt till "skocken" ett par gånger (medan jag och maken går på bio/ut och äter).

Kan ni tänka er: "farmor" Ango?

Pussen & Kramen/Ango