Överdos

Natten till i lördags vaknade jag av att min mobiltelefon ringde kl 2:30. Såg att det var dottern som för tillfället befann sig hos sin pojkvän. Hon grät och frågade om det var farligt att ta för många tabletter av hennes antidepressiva medicin. Hon hade svalt 7 tabletter, plus att hon även hade tagit sin dagliga dos knappt 12 timmar innan.
Jag svarade att jag inte visste, att jag var tvungen att kolla upp det och återkomma till henne. En snabb googling gav inget lugnande svar så jag valde att ringa 112 och få komma till giftinformationen. Där fick jag svaret att det kunde ge hjärtpåverkan och att vi skulle åka till barnakuten med henne. Fick även information om att om hennes allmäntillstånd försämrades på vägen, skulle vi ringa 112 för att bli mötta av en ambulans.
Satte mig i bilen och åkte för att hämta upp henne och sedan åka till barnakuten. Den här resan skulle normalt sett ta ca 50 minuter, men då det var mitt i natten och ingen trafik...och jag ville komma fram så fort som bara gick, så körde jag inte direkt i påvisad hastighet, utan det gick betydligt snabbare än så, så vi var framme på akuten knappt 40 minuter efter att jag hade startat bilen hemma.
Pojkvännen var också med, uppgiven och rejält orolig!
Vi fick komma in i undersökningsrum direkt, dels pga allvaret och dels för att de hade det extremt lugnt.
Paulina kopplades upp på EKG, på syreupptagningsmätning och blodtryck. Ganska snabbt började hon få muskelryckningar. Det började i höger ben. Det var som att någon slog på reflexen på knät hela tiden. Efter några minuter började ryckningarna i armarna, och till slut även i käken.
Alla prover såg bra ut, men hon fick dricka aktivt kol för att hindra kroppen från att ta upp all medicin. Att dricka kolet var allt annat än populärt, och både jag och pojkvännen fick ta emot en hel del skit från henne.
Pojkvännen gjorde hon slut med, mig hatade hon gruvligt mycket och det var mitt fel att hon mådde så dåligt. Hon skulle också flytta hemifrån, helst redan igår. Eftersom jag är ganska luttrad och så vet jag att det inte är dottern som säger det, utan hennes mående, och därför tar jag inte åt mig av det hon säger.
Efter mycket om och men drack hon kolet, men fick bara i sig en tredjedel av det hon skulle fått i sig, eftersom hon hade hällt ut resten, men det räckte med det hon fått i sig.
Vi fick stanna för observation och fick komma upp på avdelning efter lite drygt 1 timme. Paulina var såklart inte alls nöjd med att behöva stanna, hon skulle hem, men vi lyckades övertala henne (ja, hon hade egentligen inte så mycket att välja på).
Vid 10-tiden på förmiddagen kom ronden, och läkaren berättade att alla prover var bra, dottern mådde bra, och att det inte fanns några skäl att inte skicka hem henne. Innan hon fick åka hem var vi tvungna att ha en akutbedömning av BUP-akuten. Tid var redan bokad, och läkare och psykolog stod och väntade på oss utanför rummet (vilket var otroligt skönt). Först fick vi båda prata och sedan fick dottern prata själv, innan det blev sammanfattning med mig i rummet.
Läkaren (som var samma som vi träffade på vårt vanliga BUP vid senaste besöket, och som dottern kände förtroende för) och psykologen berättade att de inte kände någon oro för att det skulle hända igen, då det inte var något självmordsförsök, utan ett desperat grepp för att slippa känna oro, ångest och frustration. Dessutom ångrade hon sig direkt efter och blev rädd när hon insåg att det kanske inte var så ofarligt att ta en överdos av medicinen.
Läkaren på ronden berättade också att de var skyldiga att göra en orosanmälan till soc, vilket jag såklart inte hade några problem med. Igår ringde det en tjej från soc och vi pratade länge om dottern. Hon sa att hon inte kände någon oro alls (vilket inte heller vården gjorde enligt anmälan hon hade fått), och att vi inte kommer ha mer kontakt än det samtalet, såvida vi inte tog kontakt med dem själva. Hon var glad att höra att vi redan hade etablerad BUP-kontakt, att vi kämpade för att få till den utredning vi har väntat på i ett år nu, och som ingen har en aning om när vi kommer att få.  Jag har ringt ett annat BUP i ett närliggande län och kollat hur det ser ut med deras kö, och svaret jag fick var att den är 6-12 månader, hon kunde inte svara mer exakt då hon inte hade uppgifterna framför sig. Nästa steg är att nu be vårt BUP skicka en remiss till det andra BUP också, för att vi ska stå i två olika köer. Jag fick också tipset om att kolla om det finns några privata alternativ som vi kan använda oss av för att få till en utredning snabbare.

Ibland känns livet så vansinnigt uppgivet! Tänk om jag kunde trolla med knäna så barnen alltid kunde få må bra och bara vara lyckliga barn. Inget barn eller ungdom ska må så här! Ingen ska känna att de är värdelösa, inte orkar mer!