När har min kropp och mitt psyke fått nog?

Igår mådde båda döttrarna dåligt, och i vanlig ordning förväntades jag svinga mitt trollspö och reda ut situationen... Det fanns en stund när jag bara ville slänga telefonen i huvudet på dem och säga åt dem att kamma till sig och inse att universum inte kretsar kring dem...men det gör man såklart inte när någon mår dåligt (ja, man slänger inte telefonen i huvudet på någon såklart). En person som mår dåligt kan inte sätta sig in i hur den uppfattas av sin omgivning.
Äldsta dottern var sur på pojkvännen, och han fick ta mycket av hennes dåliga mående. Förstår inte hur han orkar! Men jag är otroligt tacksam över att han är den lugna och stabila person som han är. Alla tjejer skulle behöva en kille som honom!
Yngsta dottern mådde dåligt för att jag tvingade henne att möta sina rädslor och sitt kontrollbehov, vilket gjorde att jag var en ond människa...såklart.
Jag försökte sitta och dricka kaffe i lugn och ro med en älskad vän, men det gick inte riktigt, och jag satt mer och svarade på Snapchat från båda döttrarna än fokuserade på vår konversation. Till slut frågade min vän och jag verkligen var tvungen att svara på meddelandena...och ja, det var jag. Hade jag ignorerat tjejerna hade jag fått lida mer för det efteråt.
Efter en kväll som igår känner jag en enorm tomhet i hela kroppen. Jag känner mig så otroligt känslomässigt dränerad, och funderar på när min kropp och mitt psyke kommer att packa ihop. Man orkar det man måste orka, men hur länge? Hur länge orkar man hålla skenet uppe? Hur länge orkar man medla? Hur länge orkar man vara den starke och stöttande? Hur länge orkar man befinna sig i orkanens öga?