tisdag 7 februari 2017

Psykisk ohälsa

Jag har tidigare skrivit om dotterns psykiska ohälsa, och konsekvenserna av det.
Ohälsan finns med oss hela tiden, ibland mer och ibland mindre. Just nu känns det som mer, eftersom jag själv är så trött, så orkeslös. Förstår ibland inte hur jag ska orka mer. Hur jag ska orka vara mamma till alla barnen, orka vara fru, orka vara vän, orka arbeta, orka finnas.
Vi väntar på en utredning, som skulle varit i höstas, sedan i januari/februari och nu är det nya budet "om några månader". Utredningen är otroligt viktig för att se vad det är för problem i botten. De antideprissiva fungerar inte längre. Hon vill inte ha KBT-behandling, vill inte ta ångestdämpande för att de tar för lång tid att verka, vill inte justera antidepressiva. Vad finns kvar? Önskar jag kunde svinga med ett trollspö för att ta bort allt.
Hon är 16 år. Tillsammans med en fantastisk kille, går på gymnasiet. Borde ha den lyckligaste tiden i sitt liv nu. Så är det inte. Och jag kan inte ändra på det!

Alla föräldrar vill sina barns absolut bästa. Att stå bredvid och inte ha någon makt att göra något, är så fruktansvärt. Att alltid vara på spänn för hur måendet är idag, är jättejobbigt. Att aldrig våga planera något för att dagens mående kan slå ut allt, är hemskt. Att alltid väga sina ord på guldvåg, tär på egna psyket. Att ofta få höra "jag har inget att se fram emot", "jag orkar inte må så här" och "jag vill inte leva längre" kan få vilken förälder som helst att gå under.

Igår fick jag veta att hon skär sig igen. Det har varit uppehåll under en period, men nu är det tillbaka igen. Hon skär sig i armar och ben, och det var lillasyster som upptäckte det. Jag står som handfallen inför den vetskapen. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Jag försöker att finnas, ge uppmärksamhet, bryta ensamhet, men det räcker inte. Hon får skrika på mig, hon får hata mig, hon får göra vad hon vill, jag ger mig inte, jag finns alltid vid hennes sida. Hur trött jag än är, hur ledsen jag än är, hur nära jag än är att bara falla ihop, så hittar kroppen alltid den där lilla extra energin som behövs för att orka lite, lite till.

Vi var i London i fyra dagar, jag och dottern. Inte ens där fick hon må bra, inte ens i fyra jävla dagar. Ångesten slog till med full kraft en kväll. Hon skulle dra iväg, på egen hand ut i Londonnatten. Det kunde jag självklart inte tillåta. Trots att fötterna värkte, trots att kroppen och huvudet skrek nej, var det bara att dra på sig jackan och skorna och ge sig iväg och promenera. Promenera bort ångesten. Promenera bort de jobbiga tankarna. Det gick...till slut. Det negativa byttes till något positivt. Eller i alla fall till något så positivt som gick just där och då.

Jag saknar ett nätverk för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Ett nätverk där man kan dela med sig av tankar och känslor, få tips, råd och stöttning. Har sökt på nätet, men inte hittat något, men det kan ju inte stämma? Det måste ju finnas sådana nätverk. Det finns hur många ungdomar som helst med psykisk ohälsa, och jag kan ju inte vara den enda föräldern med behov av att tala med andra föräldrar. Jag hittar hur många olika forum som helst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, men inte det omvända. Känner du till något forum, får du gärna tipsa mig!
Skicka en kommentar

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....