Trött, tröttare, Ango?

Jag har varit trött så länge att jag inte ens minns när jag kände mig pigg och utvilad senast. Det är bara olika grad av trötthet hela tiden. Att ständigt ha oro och trippa på tå, väntandes på att något ska hända, det tar verkligen på krafterna. Jag hoppades att jag skulle kunna sova hela nätter, utan att vakna stup i ett, när dottern spenderade nätter hemma hos pojkvännen och hans familj, men usch så fel jag hade! Jag vaknar minst varannan timme och kollar mobilen. Inte för att se om någon har publicerat något kul på Facebook, utan för att se så jag inte har missat ett meddelande från dottern, där hon meddelar att hon mår dåligt och vill bli hämtad! Pojkvännen är en fantastisk person! Det han har gjort under deras korta tid tillsammans har satt spår i mitt hjärta, och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag vet att han gör allt för att dottern ska må bra, och jag lita fullständigt på honom. Jag litar fullständigt på deras kärlek till varandra. Jag lita fullständigt på att dottern inte skulle göra något dumt när han är med. Ändå kan jag inte sova utan att vakna och titta på mobilen!
Jag är så trött, så jag skulle bara vilja sova en vecka, ostört...men vet att jag skulle vakna efter kort tid och ha dåligt samvete för att jag sover så länge...för det är ett annat "problem" jag har. Sover jag till kl 8 en morgon när jag är ledig, mår jag rent dåligt över att jag har sovit så länge... Det spelar ingen roll att ingen annan är vaken, eller att jag inte gör något annat än sitter i soffan och fånglor på TV, jag mår rent dåligt av att spendera mer tid i sängen. Gissa om jag har lite att jobba med!

Den senaste tiden har det varit lite jobbigare än vanligt. Dottern har varit lugnare och mer harmonisk än på väldigt länge...tills igår då ångesten slog till igen.
Tyvärr kan ju inte lugnet bara vara, utan då har andra dottern (lillasyster, 14 år) mått väldigt dåligt. Hon har dödsångest...och livsångest. Hon är rädd för att dö, och rädd för att leva som hon beskriver det själv. Mycket bottnar i allt vi har gått igenom med storasyster, då lillasyster alltid försökt vara den som ser efter och tar hand om storasyster och har mått extremt dåligt när storasyster har mått dåligt. Vi har sökt hjälp för detta, och kommer ha en första samtalskontakt om två veckor.
Nu har yngsta dottern mått dåligt och jag har inte orkat spendera tid med henne. Jag har låtit henne vara själv på sitt rum. Inte okej alls, men jag känner bara att jag inte orkar ge mer av mig själv. Jag klarar inte mer, jag är på väg att gå under. Jag är så himla trött, mentalt och kroppsligt!
Idag fick jag bara en känsla av ensamhet som välde över mig på jobbet. Jag har underbara kollegor, jag har en underbar familj, jag har underbara vänner...men jag kände mig så ensam! Det är tröttheten som pratar! När jag är så här trött så kommer saknaden efter min älskade mormor! Det är 7½ år sedan hon dog, men saknaden är så total!

Trots trötthet finns det såklart saker som jag är innerligt tacksam för:
- våren är på väg! Fåglarna kvittrar och det är plusgrader
- mina kollegor, som alltid ställer upp när jag har lite extra jobbigt hemma
- Vänner som alltid finns där! Särskilt en vän! Där behövs inga ord!
- Min familj! Mina barn som jag är så sjukt stolt över!
- dotterns pojkvän som är en riktig ängel!