torsdag 9 februari 2017

Nattliga promenader

Ångest kan komma vilken tid på dygnet som helst, men den kommer vanligtvis sent på kvällarna, när lugnet har lagt sig, när det är dags att sova. Då slår ångesten till med full kraft, får mig att känna mig ännu mindre, ännu mer orkeslös. När man nästan är i mål med den dagen, tippas man omkull och hamnar farligt nära ruinens kant. Ibland kan det räcka att åka ut i bilen en sväng, men bilturerna blir alltmer verkningslösa och oönskade. Nu vill dottern gå iväg själv, ut i natten. Vi bor på en väldigt liten ort där alla känner alla, vilket gör att jag vågar släppa ut henne. Blir hon lugnare av att gå ut och gå, så får hon gärna göra det. Tyvärr innebär det att jag inte kan koppla av förrän hon är hemma igen. Hon brukar vara väldigt duktig och svara på SMS eller Snapchat om man skickar meddelande och undrar var hon är, men ibland mår hon så dåligt (och då är allt vårt fel, och vi ska straffas) att hon inte vill svara. De kvällarna/nätterna är inte roliga! Jag kommer dessutom från en dysfunktionell familj, där min mamma kunde "rymma" och plötsligt bara låta bli att komma hem på kvällen/natten, vilket skapade en oro när jag inte visste var hon befann sig. Det här sitter i, och jag kan såklart inte sova när inte hela min "flock" är hemma. Nätterna blir därför bara sämre och sämre, rent sömnmässigt! Inte ens när dottern sover hos sin pojkvän kan jag känna mig helt trygg och sova lugnt, utan vaknar och måste kolla mobilen flera gånger varje natt. Det kan ju ha kommit ett meddelande där hon berättar att hon mår dåligt.

Jag oroar mig mycket för framtiden. Hur kommer den bli? Hur kommer hon må? Min oro är ändå inte ens i närheten av hur stark hennes oro är.
Pga den psykiska ohälsan ligger hon i farozonen för missbruk och självmord. Det är inget jag vill tänka på, men de tankarna kommer oftare och oftare när hon berättar om sitt mående. Idag finns jag och kan hjälpa till att lyfta upp henne för stunden, men vad händer om jag inte finns längre? Inte för att förstora mina insatser, men idag är det oftast jag som får ta hand om det dåliga måendet. Jag får stå i skottlinjen för hennes ilska, mest för att jag är den stabila tryggheten. Hon kan vara utåtagerande mot mig, jag försvinner inte!

Ibland blir jag så frustrerad att jag bara skulle vilja ta tag i henne och skaka henne och fråga varför hon är så självisk. Varför skulle hennes mående vara så mycket viktigare än alla andras? Och varför ser hon inte hur hennes mående påverkar alla andra runt henne? Men vad skulle det hjälpa? Absolut ingenting! Det är hennes ångest och psykiska ohälsa som talar när hon mår dåligt, inte hon själv. De bra stunderna är hon världens underbaraste person! Hon har fantastisk humor och är väldigt klarsynt...och jag älskar henne över allt annat på jorden. Det är därför den här frustrationen hos mig kommer. Jag vill att hon ska få vara den här fantastiska personen som hon är, alltid, och bli uppskattad för den hon är. Sedd för den hon är. Inte bli sedd som psykisk ohälsa!
Skicka en kommentar

Ödmjukhet till livet

Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan! Dotter och pojkvän var ...