Vården vs ångest

Jag är nog väldigt naiv, för jag tror på fullaste allvar att om man arbetar inom vården, är man välbekant med ångest och har en förståelse för vad det är. Jag är som sagt otroligt naiv har jag förstått!
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...