Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan!
Dotter och pojkvän var i Stockholm på dejt, och de körde hem sent på natten. Pga saker i min ryggsäck, kan jag inte sova ordentligt innan alla jag älskar är där de ska vara. Så var det även natten till igår. Genom appen Zenly kunde jag se att de var på väg hem från Stockholm, men hade nog råkat köra fel, för de var på fel motorväg. Efter en stund kunde jag se att de var på rätt igen, och att de var ca 8 mil hemifrån. Några minuter efter att jag har tittat, ringer min mobil (klockan var då 4:45), och jag ser att det är Paulina som ringer. Hon berättar att de har krockat! Jag frågar var de är, hur hon mår, hur Benjamin mår. Hon säger att ingen är skadad, och att de har kört på en älg, som låg skadad på vägen. Jag hör Benjamin prata i telefonen i bakgrunden, och Paulina säger till honom att han ska ringa 112.
Paulina säger plötsligt att hon har ont i nacken, har svårt att stå, och jag märker att hon börjar bli chockad. Jag säger åt henne att sätta sig ner bredvid vägen, vilket hon säger att hon ska göra. Jag uppmanar henne också att följa med ambulans för kontroll. Jag avslutar samtalet och gör mig redo för att åka in till sjukhuset i Eskilstuna, då det är dit de kommer föras.
Benjamins mamma ringer också, och hon är väldigt uppriven, och vi kommer överens om att de ska avvakta hemma.
Jag åker in till Eskilstuna, och håller kontakt med Benjamin, som berättar att de ska lastas i ambulans att föras in, och hans mamma, som säger att de är på väg i alla fall, och även maken som är hemma och är orolig.
Efter en stund kommer ambulansen med blåljus, och efter avrapporteringen fick jag komma in i traumarummet och träffa dem. Paulina togs omhand av traumateamet, medan Benjamin satt bredvid på en stol och såg uppgiven ut! Jag började med att ge honom en kram och gick sedan fram till Paulina för att visa att jag var på plats.
Paulina har inga skador annat än att hon har hon i nacken. Därför väljer man att bara röntga nacken. Vi fick stanna i ca 10 timmar för observation och träff med flertalet läkare innan hon fick okej att åka hem. Röntgenbilden finns det ett litet frågetecken på. Det kan vara en liten spricka i en nackkota, men det kan också bara vara något som blivit när datorn satt ihop alla röntgenbilderna. 3 läkare hade tittat på plåten, akutläkare, kirurg och ortoped, men de kommer även ta upp bilden idag för att titta på den och bedöma den i team idag på morgonen.
Benjamin sa att han inte hade ont igår, men på kvällen kom det fram att han hade börjat få ont i nacke och ländrygg. Efter konsultation med 1177 bestämdes det att han ska åka in till akuten idag, för att kollas upp ordentligt.
Jag är så tacksam att det gick som det gick, och att Benjamin hade sinnesnärvaro att försöka få undan bilen från vägen. Annars kanske nästa bil hade kört in i dem istället för älgen.
Jag är också så förbannad på den idiot som körde på älgen först, och lämnade den skadad över vägen, inte tog sitt förbannade ansvar och rapporterade olyckan. Hade hen gjort det, kanske den här olyckan hade kunnat undvikas! Någon har orsakat stor smärta till personer jag älskar, och skulle jag få veta vem den personen är, skulle den definitivt önska att den hade kört bil på en annan planet istället för på E20, den morgonen!
söndag 24 september 2017
tisdag 18 juli 2017
Livets skörhet
Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april. Visst, hon hade passerat 80 års ålder så det var väl inte så väldigt chockerande egentligen. I maj fick vi veta att en bekant som var gravid med första barnet, förlorade dottern i plötslig fosterdöd när hon var i v 26-27.
I juni förlorade en kollega sin son under förlossningen, och häromdagen fick vi besked om att barnens kusin som fick sin dotter, 2 månader för tidigt i juni, hade förlorat dottern. Allt har gått jättebra under tiden på neo, och en vecka efter att de hade skrivits ut och kommit hem, förlorar de dottern.
Livet är så skört, och ingenting kan tas för givet! Att min faster dog, ja, det var egentligen inte oväntat, men de tre som förlorat sina barn, där livet ryckts bort innan det ens har börjat, det är inte rätt.
Jag hoppas verkligen att det inte blir med dödsfall nu, ett i månaden räcker gott och väl!
I juni förlorade en kollega sin son under förlossningen, och häromdagen fick vi besked om att barnens kusin som fick sin dotter, 2 månader för tidigt i juni, hade förlorat dottern. Allt har gått jättebra under tiden på neo, och en vecka efter att de hade skrivits ut och kommit hem, förlorar de dottern.
Livet är så skört, och ingenting kan tas för givet! Att min faster dog, ja, det var egentligen inte oväntat, men de tre som förlorat sina barn, där livet ryckts bort innan det ens har börjat, det är inte rätt.
Jag hoppas verkligen att det inte blir med dödsfall nu, ett i månaden räcker gott och väl!
fredag 9 juni 2017
Trött
Jag är så trött! Ibland vet jag inte var tröttheten kommer ifrån, men att vara vaken en hel dag känns helt omöjligt ibland. Hypotyreosen är en orsak såklart, men kanske också det faktum att jag ständigt trippar på tå och väntar på vad som ska hända härnäst. Kan aldrig riktigt slappna av!
Häromdagen träffade jag en av våra psykologer på jobbet. Träffade som i mötte, inte att jag hade ett möte bokat med henne. Vi jobbade mycket tillsammans tidigare, men sedan jag bytte arbetsuppgifter har vi knappt ens sett varandra på kontoret. Just den dagen skulle hon sitta inne på mitt kontor och jobba, och det var jätteroligt, eftersom jag har saknat vårt samarbete.
Hon vet mycket om vad som händer hemma hos mig, eftersom vi har pratat om det tidigare. Hon frågade hur jag mådde, och jag sa "sådär"...vilket resulterade i följdfrågor. Vi pratade en stund om vad som har hänt hemma, och vad som händer, och det var så skönt att bara få ösa ur sig tankar och känslor. Jag vet ju att hon lyssnar, som kollega, inte bara som psykolog, även om de aspekterna också kommer in såklart.
När det gäller tröttheten vet jag att den beror på flera saker, men ibland känns det som att hjärnan bara håller på att koppla bort sig. I morse var ett sådant exempel. Jag hade satt på kaffebryggaren, för att göra kaffe till mig, och till maken. Efter en stund kommer jag ut i köket och ska hälla upp kaffet. Blir väldigt förvirrad när jag ser att det i kannan finns kaffe till EN kopp. Jag VET att jag hällde i vatten till två koppar! Tittar i filtret om det har stannat där, men där är bara sump... Förstår ingenting och hjärnan går för högtryck för att ta reda på vad som har hänt. Till slut bestämmer jag mig för att jag minns fel, att jag inte alls hällde i tillräckligt med vatten, så jag häller i mer vatten och brygger mer kaffe. Häller upp i två koppar och ställer den ena koppen på köksbordet till maken (som är inne i duschen) och tar med den andra koppen in i vardagsrummet...där jag ser en kopp med kaffe på bordet...vid min plats. Men! Hur hamnade den där? Vem har hällt upp det kaffet? Har maken hällt upp? Men hur har jag missat att han har gjort det? Och var är hans kopp i så fall? Han har väl knappast tagit med den in i badrummet? Förvirringen är total, men inser till slut att anledningen till att det var så lite kaffe i kannan, var för att jag redan hade hällt upp kaffe till mig (för maken hade inte gått ur sängen ännu)... Dock har jag inget som helst minne av att jag hällde upp kaffet...
Häromdagen träffade jag en av våra psykologer på jobbet. Träffade som i mötte, inte att jag hade ett möte bokat med henne. Vi jobbade mycket tillsammans tidigare, men sedan jag bytte arbetsuppgifter har vi knappt ens sett varandra på kontoret. Just den dagen skulle hon sitta inne på mitt kontor och jobba, och det var jätteroligt, eftersom jag har saknat vårt samarbete.
Hon vet mycket om vad som händer hemma hos mig, eftersom vi har pratat om det tidigare. Hon frågade hur jag mådde, och jag sa "sådär"...vilket resulterade i följdfrågor. Vi pratade en stund om vad som har hänt hemma, och vad som händer, och det var så skönt att bara få ösa ur sig tankar och känslor. Jag vet ju att hon lyssnar, som kollega, inte bara som psykolog, även om de aspekterna också kommer in såklart.
När det gäller tröttheten vet jag att den beror på flera saker, men ibland känns det som att hjärnan bara håller på att koppla bort sig. I morse var ett sådant exempel. Jag hade satt på kaffebryggaren, för att göra kaffe till mig, och till maken. Efter en stund kommer jag ut i köket och ska hälla upp kaffet. Blir väldigt förvirrad när jag ser att det i kannan finns kaffe till EN kopp. Jag VET att jag hällde i vatten till två koppar! Tittar i filtret om det har stannat där, men där är bara sump... Förstår ingenting och hjärnan går för högtryck för att ta reda på vad som har hänt. Till slut bestämmer jag mig för att jag minns fel, att jag inte alls hällde i tillräckligt med vatten, så jag häller i mer vatten och brygger mer kaffe. Häller upp i två koppar och ställer den ena koppen på köksbordet till maken (som är inne i duschen) och tar med den andra koppen in i vardagsrummet...där jag ser en kopp med kaffe på bordet...vid min plats. Men! Hur hamnade den där? Vem har hällt upp det kaffet? Har maken hällt upp? Men hur har jag missat att han har gjort det? Och var är hans kopp i så fall? Han har väl knappast tagit med den in i badrummet? Förvirringen är total, men inser till slut att anledningen till att det var så lite kaffe i kannan, var för att jag redan hade hällt upp kaffe till mig (för maken hade inte gått ur sängen ännu)... Dock har jag inget som helst minne av att jag hällde upp kaffet...
onsdag 31 maj 2017
Ja, så är det
Överdos
Natten till i lördags vaknade jag av att min mobiltelefon ringde kl 2:30. Såg att det var dottern som för tillfället befann sig hos sin pojkvän. Hon grät och frågade om det var farligt att ta för många tabletter av hennes antidepressiva medicin. Hon hade svalt 7 tabletter, plus att hon även hade tagit sin dagliga dos knappt 12 timmar innan.
Jag svarade att jag inte visste, att jag var tvungen att kolla upp det och återkomma till henne. En snabb googling gav inget lugnande svar så jag valde att ringa 112 och få komma till giftinformationen. Där fick jag svaret att det kunde ge hjärtpåverkan och att vi skulle åka till barnakuten med henne. Fick även information om att om hennes allmäntillstånd försämrades på vägen, skulle vi ringa 112 för att bli mötta av en ambulans.
Satte mig i bilen och åkte för att hämta upp henne och sedan åka till barnakuten. Den här resan skulle normalt sett ta ca 50 minuter, men då det var mitt i natten och ingen trafik...och jag ville komma fram så fort som bara gick, så körde jag inte direkt i påvisad hastighet, utan det gick betydligt snabbare än så, så vi var framme på akuten knappt 40 minuter efter att jag hade startat bilen hemma.
Pojkvännen var också med, uppgiven och rejält orolig!
Vi fick komma in i undersökningsrum direkt, dels pga allvaret och dels för att de hade det extremt lugnt.
Paulina kopplades upp på EKG, på syreupptagningsmätning och blodtryck. Ganska snabbt började hon få muskelryckningar. Det började i höger ben. Det var som att någon slog på reflexen på knät hela tiden. Efter några minuter började ryckningarna i armarna, och till slut även i käken.
Alla prover såg bra ut, men hon fick dricka aktivt kol för att hindra kroppen från att ta upp all medicin. Att dricka kolet var allt annat än populärt, och både jag och pojkvännen fick ta emot en hel del skit från henne.
Pojkvännen gjorde hon slut med, mig hatade hon gruvligt mycket och det var mitt fel att hon mådde så dåligt. Hon skulle också flytta hemifrån, helst redan igår. Eftersom jag är ganska luttrad och så vet jag att det inte är dottern som säger det, utan hennes mående, och därför tar jag inte åt mig av det hon säger.
Efter mycket om och men drack hon kolet, men fick bara i sig en tredjedel av det hon skulle fått i sig, eftersom hon hade hällt ut resten, men det räckte med det hon fått i sig.
Vi fick stanna för observation och fick komma upp på avdelning efter lite drygt 1 timme. Paulina var såklart inte alls nöjd med att behöva stanna, hon skulle hem, men vi lyckades övertala henne (ja, hon hade egentligen inte så mycket att välja på).
Vid 10-tiden på förmiddagen kom ronden, och läkaren berättade att alla prover var bra, dottern mådde bra, och att det inte fanns några skäl att inte skicka hem henne. Innan hon fick åka hem var vi tvungna att ha en akutbedömning av BUP-akuten. Tid var redan bokad, och läkare och psykolog stod och väntade på oss utanför rummet (vilket var otroligt skönt). Först fick vi båda prata och sedan fick dottern prata själv, innan det blev sammanfattning med mig i rummet.
Läkaren (som var samma som vi träffade på vårt vanliga BUP vid senaste besöket, och som dottern kände förtroende för) och psykologen berättade att de inte kände någon oro för att det skulle hända igen, då det inte var något självmordsförsök, utan ett desperat grepp för att slippa känna oro, ångest och frustration. Dessutom ångrade hon sig direkt efter och blev rädd när hon insåg att det kanske inte var så ofarligt att ta en överdos av medicinen.
Läkaren på ronden berättade också att de var skyldiga att göra en orosanmälan till soc, vilket jag såklart inte hade några problem med. Igår ringde det en tjej från soc och vi pratade länge om dottern. Hon sa att hon inte kände någon oro alls (vilket inte heller vården gjorde enligt anmälan hon hade fått), och att vi inte kommer ha mer kontakt än det samtalet, såvida vi inte tog kontakt med dem själva. Hon var glad att höra att vi redan hade etablerad BUP-kontakt, att vi kämpade för att få till den utredning vi har väntat på i ett år nu, och som ingen har en aning om när vi kommer att få. Jag har ringt ett annat BUP i ett närliggande län och kollat hur det ser ut med deras kö, och svaret jag fick var att den är 6-12 månader, hon kunde inte svara mer exakt då hon inte hade uppgifterna framför sig. Nästa steg är att nu be vårt BUP skicka en remiss till det andra BUP också, för att vi ska stå i två olika köer. Jag fick också tipset om att kolla om det finns några privata alternativ som vi kan använda oss av för att få till en utredning snabbare.
Ibland känns livet så vansinnigt uppgivet! Tänk om jag kunde trolla med knäna så barnen alltid kunde få må bra och bara vara lyckliga barn. Inget barn eller ungdom ska må så här! Ingen ska känna att de är värdelösa, inte orkar mer!
Jag svarade att jag inte visste, att jag var tvungen att kolla upp det och återkomma till henne. En snabb googling gav inget lugnande svar så jag valde att ringa 112 och få komma till giftinformationen. Där fick jag svaret att det kunde ge hjärtpåverkan och att vi skulle åka till barnakuten med henne. Fick även information om att om hennes allmäntillstånd försämrades på vägen, skulle vi ringa 112 för att bli mötta av en ambulans.
Satte mig i bilen och åkte för att hämta upp henne och sedan åka till barnakuten. Den här resan skulle normalt sett ta ca 50 minuter, men då det var mitt i natten och ingen trafik...och jag ville komma fram så fort som bara gick, så körde jag inte direkt i påvisad hastighet, utan det gick betydligt snabbare än så, så vi var framme på akuten knappt 40 minuter efter att jag hade startat bilen hemma.
Pojkvännen var också med, uppgiven och rejält orolig!
Vi fick komma in i undersökningsrum direkt, dels pga allvaret och dels för att de hade det extremt lugnt.
Paulina kopplades upp på EKG, på syreupptagningsmätning och blodtryck. Ganska snabbt började hon få muskelryckningar. Det började i höger ben. Det var som att någon slog på reflexen på knät hela tiden. Efter några minuter började ryckningarna i armarna, och till slut även i käken.
Alla prover såg bra ut, men hon fick dricka aktivt kol för att hindra kroppen från att ta upp all medicin. Att dricka kolet var allt annat än populärt, och både jag och pojkvännen fick ta emot en hel del skit från henne.
Pojkvännen gjorde hon slut med, mig hatade hon gruvligt mycket och det var mitt fel att hon mådde så dåligt. Hon skulle också flytta hemifrån, helst redan igår. Eftersom jag är ganska luttrad och så vet jag att det inte är dottern som säger det, utan hennes mående, och därför tar jag inte åt mig av det hon säger.
Efter mycket om och men drack hon kolet, men fick bara i sig en tredjedel av det hon skulle fått i sig, eftersom hon hade hällt ut resten, men det räckte med det hon fått i sig.
Vi fick stanna för observation och fick komma upp på avdelning efter lite drygt 1 timme. Paulina var såklart inte alls nöjd med att behöva stanna, hon skulle hem, men vi lyckades övertala henne (ja, hon hade egentligen inte så mycket att välja på).
Vid 10-tiden på förmiddagen kom ronden, och läkaren berättade att alla prover var bra, dottern mådde bra, och att det inte fanns några skäl att inte skicka hem henne. Innan hon fick åka hem var vi tvungna att ha en akutbedömning av BUP-akuten. Tid var redan bokad, och läkare och psykolog stod och väntade på oss utanför rummet (vilket var otroligt skönt). Först fick vi båda prata och sedan fick dottern prata själv, innan det blev sammanfattning med mig i rummet.
Läkaren (som var samma som vi träffade på vårt vanliga BUP vid senaste besöket, och som dottern kände förtroende för) och psykologen berättade att de inte kände någon oro för att det skulle hända igen, då det inte var något självmordsförsök, utan ett desperat grepp för att slippa känna oro, ångest och frustration. Dessutom ångrade hon sig direkt efter och blev rädd när hon insåg att det kanske inte var så ofarligt att ta en överdos av medicinen.
Läkaren på ronden berättade också att de var skyldiga att göra en orosanmälan till soc, vilket jag såklart inte hade några problem med. Igår ringde det en tjej från soc och vi pratade länge om dottern. Hon sa att hon inte kände någon oro alls (vilket inte heller vården gjorde enligt anmälan hon hade fått), och att vi inte kommer ha mer kontakt än det samtalet, såvida vi inte tog kontakt med dem själva. Hon var glad att höra att vi redan hade etablerad BUP-kontakt, att vi kämpade för att få till den utredning vi har väntat på i ett år nu, och som ingen har en aning om när vi kommer att få. Jag har ringt ett annat BUP i ett närliggande län och kollat hur det ser ut med deras kö, och svaret jag fick var att den är 6-12 månader, hon kunde inte svara mer exakt då hon inte hade uppgifterna framför sig. Nästa steg är att nu be vårt BUP skicka en remiss till det andra BUP också, för att vi ska stå i två olika köer. Jag fick också tipset om att kolla om det finns några privata alternativ som vi kan använda oss av för att få till en utredning snabbare.
Ibland känns livet så vansinnigt uppgivet! Tänk om jag kunde trolla med knäna så barnen alltid kunde få må bra och bara vara lyckliga barn. Inget barn eller ungdom ska må så här! Ingen ska känna att de är värdelösa, inte orkar mer!
lördag 22 april 2017
30 liv i veckan
På Svt har det börjat en serie som heter "30 liv i veckan". Titeln syftar till hur många som dör pga självmord varje vecka.
Serien leds av Anne Lundberg och Sofia Helin, och de möter personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord; föräldrar som mist barn, personer som levt med självmordstankar, psykologer och terapeuter bland annat.
Jag har precis sett det första avsnittet, och det var så befriande att titta på. Anne och Sofia är mjuka och lugna och för så fina samtal med varandra och de personer de möter i programmet. Det är sakligt och sorgligt om vartannat, men på ett naturligt sätt. Det känns som att man har tänkt på varje persons integritet och kliver inte över några gränser som gör att det blir ett vältrande i andras olycka och sorg.
Att lyssna på vad som sägs kändes som något jag behövde just nu. Jag behövde få höra att jag faktiskt gör rätt som bemöter självmordstankar, att jag gör rätt som är där och "stör" i ångesten, trots att jag blir avvisad gång på gång.
Att leva mitt i psykisk ohälsa påverkar alla. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta, hur jag ska hitta styrkan, men på något obegripligt sätt kommer det krafter som gör att jag orkar ett tag till. I programmet säger de "man måste må bra själv för att orka hjälpa någon anhörig som mår dåligt", och så är det. Men det är svårt att må bra när ens barn mår så dåligt att det funderar på självmord. Hur ska man kunna må bra då? Då är det bara alla överlevnadsinstinkter som gäller och på något sätt skydda sitt barn.
Serien är i tre delar och del ett har precis sänts. Det är ett viktigt ämne som berättas och hanteras, så därför är det viktigt att så många som möjligt ser det!
Serien leds av Anne Lundberg och Sofia Helin, och de möter personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord; föräldrar som mist barn, personer som levt med självmordstankar, psykologer och terapeuter bland annat.
Jag har precis sett det första avsnittet, och det var så befriande att titta på. Anne och Sofia är mjuka och lugna och för så fina samtal med varandra och de personer de möter i programmet. Det är sakligt och sorgligt om vartannat, men på ett naturligt sätt. Det känns som att man har tänkt på varje persons integritet och kliver inte över några gränser som gör att det blir ett vältrande i andras olycka och sorg.
Att lyssna på vad som sägs kändes som något jag behövde just nu. Jag behövde få höra att jag faktiskt gör rätt som bemöter självmordstankar, att jag gör rätt som är där och "stör" i ångesten, trots att jag blir avvisad gång på gång.
Att leva mitt i psykisk ohälsa påverkar alla. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta, hur jag ska hitta styrkan, men på något obegripligt sätt kommer det krafter som gör att jag orkar ett tag till. I programmet säger de "man måste må bra själv för att orka hjälpa någon anhörig som mår dåligt", och så är det. Men det är svårt att må bra när ens barn mår så dåligt att det funderar på självmord. Hur ska man kunna må bra då? Då är det bara alla överlevnadsinstinkter som gäller och på något sätt skydda sitt barn.
Serien är i tre delar och del ett har precis sänts. Det är ett viktigt ämne som berättas och hanteras, så därför är det viktigt att så många som möjligt ser det!
fredag 7 april 2017
I nöden prövas vännen
Ja, man brukar ju säga så; i nöden prövas vännen, och det är väl precis det som hänt i Sverige idag! En förmodad terrorhandling i centrala Stockholm, mitt under bästa shoppingtid en fredagseftermiddag. Fruktansvärt det som har hänt och mina tankar går till de drabbade. Även jag känner personer som indirekt är drabbade, då de befann sig nära händelsen. Ändå är de inte skadade och de kunde ta sig därifrån.
Civilsamhället började omedelbart visa sin styrka efter händelsen och människor började visa vilka som var vänner. Många, många har ställt upp på olika sätt för människor de aldrig har träffat tidigare. Det är så fantastiskt att se hur alla dessa människor ställer upp för andra, på de sätt de kan. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något, och det är helt klart bevisat idag!
Civilsamhället började omedelbart visa sin styrka efter händelsen och människor började visa vilka som var vänner. Många, många har ställt upp på olika sätt för människor de aldrig har träffat tidigare. Det är så fantastiskt att se hur alla dessa människor ställer upp för andra, på de sätt de kan. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något, och det är helt klart bevisat idag!
söndag 26 mars 2017
Vården vs ångest
Jag är nog väldigt naiv, för jag tror på fullaste allvar att om man arbetar inom vården, är man välbekant med ångest och har en förståelse för vad det är. Jag är som sagt otroligt naiv har jag förstått!
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...
Jag har läst om folk som har fått tips på lite allt möjligt som de ska göra vid depression och ångest (dricka kamomillté, kolla på feelgood-filmer, stå på balkongen i en timme och räkna bilar under pågående ångestattack osv), och igår fick jag själv möta det här.
Dottern hade ångest och ville, i vanlig ordning, bara sova bort den! Ringde 1177 för att se om vi kunde få komma till psykakuten (vill inte åka på vinst och förlust eftersom vi har 6 mil, enkel resa, dit). Förklarade läget och fick sovtips... Sjuksköterskan började rabbla upp generella sovtips som; ta en promenad, mörkt och svalt i rummet osv. Jag avbröt efter några tips och förklarade att de där tipsen funkar inte vid ångest. Sömnlöshet möjligen, men absolut inte ångest. Ja, då visste vi ju inte. Vi fick väl kontakta Bup på måndag. Ja, det kan vi ju också, men inte heller det skulle hjälpa här och nu!
Det slutade med att vi började åka på vinst och förlust i alla fall! Varför är det så otroligt dålig kunskap om ångest? Det är ju ohyggligt vanligt idag. Har man en pågående ångesattack funkar det inte att tänka på hundvalpar och kolla på en feelgood-film. Vad har man missat inom vården? Eller är det jag som har missat något? Det är ju ändå inte jag som är utbildad inom vård trots allt...
Som jag trodde
Det har varit ganska lugnt ett tag. Lugnt och ganska fridfullt...och det är då det är dags att börja vara på sin vakt.
Maken har sagt i ett par dagar att det har varit så lugnt och skönt och att han tror att det kommer fortsätta så ett bra tag. Jag har sagt att han inte fåt säga så, för det är då det smäller till och blir tio resor värre igen. Jag har knappt vågat tänka tanken att det har blivit lugnare...
Men det tog slut igår! Precis som jag har befarat!
Maken och jag skulle ha en dejt. Vi blev beordrade att gå på bio av äldsta dottern, och är det en order så är det. Vi hade fixat så barnen skulle ha mysigt hemma medan vi gick ut och åt och sedan på bio.
Det slutade med att vi fick åka hem efter halva filmen!
Yngsta dottern visade tydligt redan innan att allt inte var som det skulle med äldsta dottern när hon kom hem från jobbet. En timme in i filmen, fick jag ett snap av äldsta dottern som undrade om jag kunde komma hem. Ja, det var inte så mycket att fundera på, det var bara att åka! Hela vägen hem satt jag och snapade med båda döttrarna. Yngsta dottern var på nedervåningen och lyckligt ovetande om storasysters mående. Storasyster snapade bara att hon krävde att jag skulle ringa någonstans och få sömntabletter till henne. Hon var i affekt, och det var ingen idé att försöka förklara att det inte går att bara ringa och få sömntabletter bara sådär. Jag ringde till 1177 i alla fall när jag kom hem, och det blir det ett eget inlägg om, men fick inte något bra därifrån, så jag sa att vi skulle åka till psykakuten istället. I vårt län får man inte vara barn/ungdom och må psykiskt dåligt utanför kontorstid, för då finns bara psykakuten för vuxna, dit man helst inte vill att barn ska åka. Jag kände ändå att det var det enda alternativet just då.
Vi började åka, och jag skulle bara svänga in på McDonald's för att köpa en kaffe, när dottern säger att hon inte vill åka till sjukhuset. Visst, säger jag, vi struntar i det. Vi åkte runt och pratade istället, och hon blev lugnare sakta, sakta. Hon försökte få tag på pojkvännen, som hon var arg på, och är man tonåring och arg på någon så blockar man denne från sina sociala medier... Det gjorde hon alltså, men ångrade sig sedan och lyckades till slut få tag på honom (på det där lite stenåldersviset via SMS och sedan telefonsamtal 😏).
Det slutade med att jag lämnade av henne med pojkvännen, fick meddelande om att de skulle åka hem till honom, och jag kunde åka hem till mig och sova.
De här turerna med hennes mående, och hur det alltid kommer såna här bakslag, sliter så otroligt mycket på mig. Ibland förstår jag inte alls hur jag ska orka mer. Ständigt vara på sin vakt, kolla av alla subtila småsignaler som skickas ut, vara kittet som håller ihop styrkan med svagheten, vara mamman samtidigt som terapeuten. Kanske inte konstigt att kroppen skriker efter vila? Hjärnan skriker efter att få lämnas oanvänd några dagar!
Maken har sagt i ett par dagar att det har varit så lugnt och skönt och att han tror att det kommer fortsätta så ett bra tag. Jag har sagt att han inte fåt säga så, för det är då det smäller till och blir tio resor värre igen. Jag har knappt vågat tänka tanken att det har blivit lugnare...
Men det tog slut igår! Precis som jag har befarat!
Maken och jag skulle ha en dejt. Vi blev beordrade att gå på bio av äldsta dottern, och är det en order så är det. Vi hade fixat så barnen skulle ha mysigt hemma medan vi gick ut och åt och sedan på bio.
Det slutade med att vi fick åka hem efter halva filmen!
Yngsta dottern visade tydligt redan innan att allt inte var som det skulle med äldsta dottern när hon kom hem från jobbet. En timme in i filmen, fick jag ett snap av äldsta dottern som undrade om jag kunde komma hem. Ja, det var inte så mycket att fundera på, det var bara att åka! Hela vägen hem satt jag och snapade med båda döttrarna. Yngsta dottern var på nedervåningen och lyckligt ovetande om storasysters mående. Storasyster snapade bara att hon krävde att jag skulle ringa någonstans och få sömntabletter till henne. Hon var i affekt, och det var ingen idé att försöka förklara att det inte går att bara ringa och få sömntabletter bara sådär. Jag ringde till 1177 i alla fall när jag kom hem, och det blir det ett eget inlägg om, men fick inte något bra därifrån, så jag sa att vi skulle åka till psykakuten istället. I vårt län får man inte vara barn/ungdom och må psykiskt dåligt utanför kontorstid, för då finns bara psykakuten för vuxna, dit man helst inte vill att barn ska åka. Jag kände ändå att det var det enda alternativet just då.
Vi började åka, och jag skulle bara svänga in på McDonald's för att köpa en kaffe, när dottern säger att hon inte vill åka till sjukhuset. Visst, säger jag, vi struntar i det. Vi åkte runt och pratade istället, och hon blev lugnare sakta, sakta. Hon försökte få tag på pojkvännen, som hon var arg på, och är man tonåring och arg på någon så blockar man denne från sina sociala medier... Det gjorde hon alltså, men ångrade sig sedan och lyckades till slut få tag på honom (på det där lite stenåldersviset via SMS och sedan telefonsamtal 😏).
Det slutade med att jag lämnade av henne med pojkvännen, fick meddelande om att de skulle åka hem till honom, och jag kunde åka hem till mig och sova.
De här turerna med hennes mående, och hur det alltid kommer såna här bakslag, sliter så otroligt mycket på mig. Ibland förstår jag inte alls hur jag ska orka mer. Ständigt vara på sin vakt, kolla av alla subtila småsignaler som skickas ut, vara kittet som håller ihop styrkan med svagheten, vara mamman samtidigt som terapeuten. Kanske inte konstigt att kroppen skriker efter vila? Hjärnan skriker efter att få lämnas oanvänd några dagar!
söndag 19 mars 2017
Ny allergiker
Vi har misstänkt att Axel är allergisk mot kaninerna, och var iväg till familjeläkaren för att få något svar. Man tog blodprov, och ska påbörja en astmautredning också.
Häromdagen kom svaret på blodprovet...han är allergisk, och specifikt mot katter. Han kommer få kallelse till pricktest för att se om det finns fler allergier, vilket vi misstänker. Nu måste hans kanin säljas, och så får vi ta ställning till de andra kaninernas existens också. Kanske kan de bli utekaniner istället.
Nu är vi bara två i familjen som inte har någon allergi...
Häromdagen kom svaret på blodprovet...han är allergisk, och specifikt mot katter. Han kommer få kallelse till pricktest för att se om det finns fler allergier, vilket vi misstänker. Nu måste hans kanin säljas, och så får vi ta ställning till de andra kaninernas existens också. Kanske kan de bli utekaniner istället.
Nu är vi bara två i familjen som inte har någon allergi...
Dör långsamt inombords
Jag har kommit in i en period då jag känner mig tom, emotionellt tom. Jag orkar inte lägga känslor i saker och händelser. Om det kommer några känslor är det mest negativa känslor, och då främst irritation. Jag blir snabbt irriterad och orkar inte ens bete mig vuxet, utan blir tyst och hummar något kort svar istället. Det blir jag också irriterad på. JAG väljer mina känslor, JAG styr mina reaktioner, JAG väljer! Ändå orkar jag inte just nu!
Varje dag är jag trött, så otroligt trött, och kämpar med att vara den goda kollegan, handläggare, mamman, vännen, frun, medmänniskan, ja, alla dessa roller vi är varje dag, och någonstans på vägen tappade jag bort Ango, MIG! Jag är inte särskilt god mot mig själv! Jag tillåter mig inte att säga ifrån till allt och alla som jag ständigt ska ställa upp på. Jag säger bara ifrån till MIG! Är det konstigt att jag känner mig trött och irriterad då?
Det är så många saker jag vill göra, men när jag tänker på vad det, rent praktiskt, innebär lägger jag ner det. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tjata på alla andra längre. Jag säger bara ja, och gör det de ber mig om.
Långsamt, långsamt dör jag inombords...
Varje dag är jag trött, så otroligt trött, och kämpar med att vara den goda kollegan, handläggare, mamman, vännen, frun, medmänniskan, ja, alla dessa roller vi är varje dag, och någonstans på vägen tappade jag bort Ango, MIG! Jag är inte särskilt god mot mig själv! Jag tillåter mig inte att säga ifrån till allt och alla som jag ständigt ska ställa upp på. Jag säger bara ifrån till MIG! Är det konstigt att jag känner mig trött och irriterad då?
Det är så många saker jag vill göra, men när jag tänker på vad det, rent praktiskt, innebär lägger jag ner det. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tjata på alla andra längre. Jag säger bara ja, och gör det de ber mig om.
Långsamt, långsamt dör jag inombords...
söndag 12 mars 2017
När har min kropp och mitt psyke fått nog?
Igår mådde båda döttrarna dåligt, och i vanlig ordning förväntades jag svinga mitt trollspö och reda ut situationen... Det fanns en stund när jag bara ville slänga telefonen i huvudet på dem och säga åt dem att kamma till sig och inse att universum inte kretsar kring dem...men det gör man såklart inte när någon mår dåligt (ja, man slänger inte telefonen i huvudet på någon såklart). En person som mår dåligt kan inte sätta sig in i hur den uppfattas av sin omgivning.
Äldsta dottern var sur på pojkvännen, och han fick ta mycket av hennes dåliga mående. Förstår inte hur han orkar! Men jag är otroligt tacksam över att han är den lugna och stabila person som han är. Alla tjejer skulle behöva en kille som honom!
Yngsta dottern mådde dåligt för att jag tvingade henne att möta sina rädslor och sitt kontrollbehov, vilket gjorde att jag var en ond människa...såklart.
Jag försökte sitta och dricka kaffe i lugn och ro med en älskad vän, men det gick inte riktigt, och jag satt mer och svarade på Snapchat från båda döttrarna än fokuserade på vår konversation. Till slut frågade min vän och jag verkligen var tvungen att svara på meddelandena...och ja, det var jag. Hade jag ignorerat tjejerna hade jag fått lida mer för det efteråt.
Efter en kväll som igår känner jag en enorm tomhet i hela kroppen. Jag känner mig så otroligt känslomässigt dränerad, och funderar på när min kropp och mitt psyke kommer att packa ihop. Man orkar det man måste orka, men hur länge? Hur länge orkar man hålla skenet uppe? Hur länge orkar man medla? Hur länge orkar man vara den starke och stöttande? Hur länge orkar man befinna sig i orkanens öga?
Äldsta dottern var sur på pojkvännen, och han fick ta mycket av hennes dåliga mående. Förstår inte hur han orkar! Men jag är otroligt tacksam över att han är den lugna och stabila person som han är. Alla tjejer skulle behöva en kille som honom!
Yngsta dottern mådde dåligt för att jag tvingade henne att möta sina rädslor och sitt kontrollbehov, vilket gjorde att jag var en ond människa...såklart.
Jag försökte sitta och dricka kaffe i lugn och ro med en älskad vän, men det gick inte riktigt, och jag satt mer och svarade på Snapchat från båda döttrarna än fokuserade på vår konversation. Till slut frågade min vän och jag verkligen var tvungen att svara på meddelandena...och ja, det var jag. Hade jag ignorerat tjejerna hade jag fått lida mer för det efteråt.
Efter en kväll som igår känner jag en enorm tomhet i hela kroppen. Jag känner mig så otroligt känslomässigt dränerad, och funderar på när min kropp och mitt psyke kommer att packa ihop. Man orkar det man måste orka, men hur länge? Hur länge orkar man hålla skenet uppe? Hur länge orkar man medla? Hur länge orkar man vara den starke och stöttande? Hur länge orkar man befinna sig i orkanens öga?
Dejt med maken
I fredags var det dags att inkassera min julklapp från min man, en kväll med Jonas Gardells show.
Showen var en underbar blandning av Gardells shower genom hans 30 år, och allvar om homofobi, rasism och näthat. Tårar och skratt i en salig blandning, och jag är tacksam att jag fick vara med och ta del av showen!
Leva från Pågen
Det här är ett skivat bröd som är lite grövre och har solrosfrön, vilket bidrar till att brödet blir saftigare.
De vuxna i familjen uppskattade det här brödet, både som rostat och orostat, medan de yngre inte har uppskattat det lika mycket.
Kommer absolut att köpa det här fler gånger.
måndag 20 februari 2017
Trött, tröttare, Ango?
Jag har varit trött så länge att jag inte ens minns när jag kände mig pigg och utvilad senast. Det är bara olika grad av trötthet hela tiden. Att ständigt ha oro och trippa på tå, väntandes på att något ska hända, det tar verkligen på krafterna. Jag hoppades att jag skulle kunna sova hela nätter, utan att vakna stup i ett, när dottern spenderade nätter hemma hos pojkvännen och hans familj, men usch så fel jag hade! Jag vaknar minst varannan timme och kollar mobilen. Inte för att se om någon har publicerat något kul på Facebook, utan för att se så jag inte har missat ett meddelande från dottern, där hon meddelar att hon mår dåligt och vill bli hämtad! Pojkvännen är en fantastisk person! Det han har gjort under deras korta tid tillsammans har satt spår i mitt hjärta, och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag vet att han gör allt för att dottern ska må bra, och jag lita fullständigt på honom. Jag litar fullständigt på deras kärlek till varandra. Jag lita fullständigt på att dottern inte skulle göra något dumt när han är med. Ändå kan jag inte sova utan att vakna och titta på mobilen!
Jag är så trött, så jag skulle bara vilja sova en vecka, ostört...men vet att jag skulle vakna efter kort tid och ha dåligt samvete för att jag sover så länge...för det är ett annat "problem" jag har. Sover jag till kl 8 en morgon när jag är ledig, mår jag rent dåligt över att jag har sovit så länge... Det spelar ingen roll att ingen annan är vaken, eller att jag inte gör något annat än sitter i soffan och fånglor på TV, jag mår rent dåligt av att spendera mer tid i sängen. Gissa om jag har lite att jobba med!
Den senaste tiden har det varit lite jobbigare än vanligt. Dottern har varit lugnare och mer harmonisk än på väldigt länge...tills igår då ångesten slog till igen.
Tyvärr kan ju inte lugnet bara vara, utan då har andra dottern (lillasyster, 14 år) mått väldigt dåligt. Hon har dödsångest...och livsångest. Hon är rädd för att dö, och rädd för att leva som hon beskriver det själv. Mycket bottnar i allt vi har gått igenom med storasyster, då lillasyster alltid försökt vara den som ser efter och tar hand om storasyster och har mått extremt dåligt när storasyster har mått dåligt. Vi har sökt hjälp för detta, och kommer ha en första samtalskontakt om två veckor.
Nu har yngsta dottern mått dåligt och jag har inte orkat spendera tid med henne. Jag har låtit henne vara själv på sitt rum. Inte okej alls, men jag känner bara att jag inte orkar ge mer av mig själv. Jag klarar inte mer, jag är på väg att gå under. Jag är så himla trött, mentalt och kroppsligt!
Idag fick jag bara en känsla av ensamhet som välde över mig på jobbet. Jag har underbara kollegor, jag har en underbar familj, jag har underbara vänner...men jag kände mig så ensam! Det är tröttheten som pratar! När jag är så här trött så kommer saknaden efter min älskade mormor! Det är 7½ år sedan hon dog, men saknaden är så total!
Trots trötthet finns det såklart saker som jag är innerligt tacksam för:
- våren är på väg! Fåglarna kvittrar och det är plusgrader
- mina kollegor, som alltid ställer upp när jag har lite extra jobbigt hemma
- Vänner som alltid finns där! Särskilt en vän! Där behövs inga ord!
- Min familj! Mina barn som jag är så sjukt stolt över!
- dotterns pojkvän som är en riktig ängel!
Jag är så trött, så jag skulle bara vilja sova en vecka, ostört...men vet att jag skulle vakna efter kort tid och ha dåligt samvete för att jag sover så länge...för det är ett annat "problem" jag har. Sover jag till kl 8 en morgon när jag är ledig, mår jag rent dåligt över att jag har sovit så länge... Det spelar ingen roll att ingen annan är vaken, eller att jag inte gör något annat än sitter i soffan och fånglor på TV, jag mår rent dåligt av att spendera mer tid i sängen. Gissa om jag har lite att jobba med!
Den senaste tiden har det varit lite jobbigare än vanligt. Dottern har varit lugnare och mer harmonisk än på väldigt länge...tills igår då ångesten slog till igen.
Tyvärr kan ju inte lugnet bara vara, utan då har andra dottern (lillasyster, 14 år) mått väldigt dåligt. Hon har dödsångest...och livsångest. Hon är rädd för att dö, och rädd för att leva som hon beskriver det själv. Mycket bottnar i allt vi har gått igenom med storasyster, då lillasyster alltid försökt vara den som ser efter och tar hand om storasyster och har mått extremt dåligt när storasyster har mått dåligt. Vi har sökt hjälp för detta, och kommer ha en första samtalskontakt om två veckor.
Nu har yngsta dottern mått dåligt och jag har inte orkat spendera tid med henne. Jag har låtit henne vara själv på sitt rum. Inte okej alls, men jag känner bara att jag inte orkar ge mer av mig själv. Jag klarar inte mer, jag är på väg att gå under. Jag är så himla trött, mentalt och kroppsligt!
Idag fick jag bara en känsla av ensamhet som välde över mig på jobbet. Jag har underbara kollegor, jag har en underbar familj, jag har underbara vänner...men jag kände mig så ensam! Det är tröttheten som pratar! När jag är så här trött så kommer saknaden efter min älskade mormor! Det är 7½ år sedan hon dog, men saknaden är så total!
Trots trötthet finns det såklart saker som jag är innerligt tacksam för:
- våren är på väg! Fåglarna kvittrar och det är plusgrader
- mina kollegor, som alltid ställer upp när jag har lite extra jobbigt hemma
- Vänner som alltid finns där! Särskilt en vän! Där behövs inga ord!
- Min familj! Mina barn som jag är så sjukt stolt över!
- dotterns pojkvän som är en riktig ängel!
söndag 12 februari 2017
Tacksamhet och kärlek
Kommer ni ihåg när ni var tonåringar och var på fest? Efter lite alkohol kom "den stora kärleken" och vällde in över er? Ni älskade allt och alla! Det var high on life på hög nivå. Minns ni känslan? Precis så känner jag oftare och oftare numera. Men utan alkoholen, då.
För en tid sedan blev jag inbjuden till ett "tacksamhetsnätverk" på Facebook av en barndomsvän. Jag tackade ja till inbjudan, nyfiken som jag är...och det är jag ytterst tacksam för! Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för, men vi har så lätt att fastna i det negativa och till slut bli bittra. Börjar man hitta en liten sak varje dag som vi är tacksamma för (solen skiner, god mat på lunchen, barnen har inte bråkat på 2 timmar eller vad det kan vara, bara något litet) som man skriver ner, så kommer man ganska snabbt att hitta ännu fler saker att vara tacksam för. Det vi är tacksamma för kommer snabbt att trycka tillbaka det vi inte är tacksamma över, och dessa saker kommer kännas mer hanterbara än tidigare.
Idag känner jag enorm kärlek till livet, till de människor som finns i mitt liv. Alla människor som finns i mitt liv gör det av en anledning, en del för att vi ska stötta varandra, och en del för att jag ska få möjlighet att träna upp mitt tålamod. Jag är otroligt tacksam för det!
Trots allt vi har gått igenom senaste tiden, är jag tacksam för de händelserna. Inte för att de har varit positiva, men för att jag har vuxit som människa, jag har fått använda mig av min utbildning, jag har fått hjälpa andra och stötta dem i situationer de inte valt själva. Jag har fått hjälpa att göra skillnad, precis som situationerna har gjort skillnad för mig!
Varje dag finns det massor av saker att vara tacksam över, det gäller bara i början att plocka ut några små saker, även under dagar när det känns som att man ska gå under!
Idag är jag tacksam över:
- att du läser det här
- att solen skiner
- att mina barn är just mina barn och ingen annans
- att mina barns vänner och partners finns i deras (och mitt) liv och hjälper och stöttar när jag inte räcker till
- att mina vänner finns i mitt liv, och förgyller det
- att negativa personer finns i mitt liv och hjälper mig känna tacksamhet över det jag har, och hjälper mig träna på mitt tålamod!
Tack!
För en tid sedan blev jag inbjuden till ett "tacksamhetsnätverk" på Facebook av en barndomsvän. Jag tackade ja till inbjudan, nyfiken som jag är...och det är jag ytterst tacksam för! Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för, men vi har så lätt att fastna i det negativa och till slut bli bittra. Börjar man hitta en liten sak varje dag som vi är tacksamma för (solen skiner, god mat på lunchen, barnen har inte bråkat på 2 timmar eller vad det kan vara, bara något litet) som man skriver ner, så kommer man ganska snabbt att hitta ännu fler saker att vara tacksam för. Det vi är tacksamma för kommer snabbt att trycka tillbaka det vi inte är tacksamma över, och dessa saker kommer kännas mer hanterbara än tidigare.
Idag känner jag enorm kärlek till livet, till de människor som finns i mitt liv. Alla människor som finns i mitt liv gör det av en anledning, en del för att vi ska stötta varandra, och en del för att jag ska få möjlighet att träna upp mitt tålamod. Jag är otroligt tacksam för det!
Trots allt vi har gått igenom senaste tiden, är jag tacksam för de händelserna. Inte för att de har varit positiva, men för att jag har vuxit som människa, jag har fått använda mig av min utbildning, jag har fått hjälpa andra och stötta dem i situationer de inte valt själva. Jag har fått hjälpa att göra skillnad, precis som situationerna har gjort skillnad för mig!
Varje dag finns det massor av saker att vara tacksam över, det gäller bara i början att plocka ut några små saker, även under dagar när det känns som att man ska gå under!
Idag är jag tacksam över:
- att du läser det här
- att solen skiner
- att mina barn är just mina barn och ingen annans
- att mina barns vänner och partners finns i deras (och mitt) liv och hjälper och stöttar när jag inte räcker till
- att mina vänner finns i mitt liv, och förgyller det
- att negativa personer finns i mitt liv och hjälper mig känna tacksamhet över det jag har, och hjälper mig träna på mitt tålamod!
Tack!
torsdag 9 februari 2017
Nattliga promenader
Ångest kan komma vilken tid på dygnet som helst, men den kommer vanligtvis sent på kvällarna, när lugnet har lagt sig, när det är dags att sova. Då slår ångesten till med full kraft, får mig att känna mig ännu mindre, ännu mer orkeslös. När man nästan är i mål med den dagen, tippas man omkull och hamnar farligt nära ruinens kant. Ibland kan det räcka att åka ut i bilen en sväng, men bilturerna blir alltmer verkningslösa och oönskade. Nu vill dottern gå iväg själv, ut i natten. Vi bor på en väldigt liten ort där alla känner alla, vilket gör att jag vågar släppa ut henne. Blir hon lugnare av att gå ut och gå, så får hon gärna göra det. Tyvärr innebär det att jag inte kan koppla av förrän hon är hemma igen. Hon brukar vara väldigt duktig och svara på SMS eller Snapchat om man skickar meddelande och undrar var hon är, men ibland mår hon så dåligt (och då är allt vårt fel, och vi ska straffas) att hon inte vill svara. De kvällarna/nätterna är inte roliga! Jag kommer dessutom från en dysfunktionell familj, där min mamma kunde "rymma" och plötsligt bara låta bli att komma hem på kvällen/natten, vilket skapade en oro när jag inte visste var hon befann sig. Det här sitter i, och jag kan såklart inte sova när inte hela min "flock" är hemma. Nätterna blir därför bara sämre och sämre, rent sömnmässigt! Inte ens när dottern sover hos sin pojkvän kan jag känna mig helt trygg och sova lugnt, utan vaknar och måste kolla mobilen flera gånger varje natt. Det kan ju ha kommit ett meddelande där hon berättar att hon mår dåligt.
Jag oroar mig mycket för framtiden. Hur kommer den bli? Hur kommer hon må? Min oro är ändå inte ens i närheten av hur stark hennes oro är.
Pga den psykiska ohälsan ligger hon i farozonen för missbruk och självmord. Det är inget jag vill tänka på, men de tankarna kommer oftare och oftare när hon berättar om sitt mående. Idag finns jag och kan hjälpa till att lyfta upp henne för stunden, men vad händer om jag inte finns längre? Inte för att förstora mina insatser, men idag är det oftast jag som får ta hand om det dåliga måendet. Jag får stå i skottlinjen för hennes ilska, mest för att jag är den stabila tryggheten. Hon kan vara utåtagerande mot mig, jag försvinner inte!
Ibland blir jag så frustrerad att jag bara skulle vilja ta tag i henne och skaka henne och fråga varför hon är så självisk. Varför skulle hennes mående vara så mycket viktigare än alla andras? Och varför ser hon inte hur hennes mående påverkar alla andra runt henne? Men vad skulle det hjälpa? Absolut ingenting! Det är hennes ångest och psykiska ohälsa som talar när hon mår dåligt, inte hon själv. De bra stunderna är hon världens underbaraste person! Hon har fantastisk humor och är väldigt klarsynt...och jag älskar henne över allt annat på jorden. Det är därför den här frustrationen hos mig kommer. Jag vill att hon ska få vara den här fantastiska personen som hon är, alltid, och bli uppskattad för den hon är. Sedd för den hon är. Inte bli sedd som psykisk ohälsa!
Jag oroar mig mycket för framtiden. Hur kommer den bli? Hur kommer hon må? Min oro är ändå inte ens i närheten av hur stark hennes oro är.
Pga den psykiska ohälsan ligger hon i farozonen för missbruk och självmord. Det är inget jag vill tänka på, men de tankarna kommer oftare och oftare när hon berättar om sitt mående. Idag finns jag och kan hjälpa till att lyfta upp henne för stunden, men vad händer om jag inte finns längre? Inte för att förstora mina insatser, men idag är det oftast jag som får ta hand om det dåliga måendet. Jag får stå i skottlinjen för hennes ilska, mest för att jag är den stabila tryggheten. Hon kan vara utåtagerande mot mig, jag försvinner inte!
Ibland blir jag så frustrerad att jag bara skulle vilja ta tag i henne och skaka henne och fråga varför hon är så självisk. Varför skulle hennes mående vara så mycket viktigare än alla andras? Och varför ser hon inte hur hennes mående påverkar alla andra runt henne? Men vad skulle det hjälpa? Absolut ingenting! Det är hennes ångest och psykiska ohälsa som talar när hon mår dåligt, inte hon själv. De bra stunderna är hon världens underbaraste person! Hon har fantastisk humor och är väldigt klarsynt...och jag älskar henne över allt annat på jorden. Det är därför den här frustrationen hos mig kommer. Jag vill att hon ska få vara den här fantastiska personen som hon är, alltid, och bli uppskattad för den hon är. Sedd för den hon är. Inte bli sedd som psykisk ohälsa!
tisdag 7 februari 2017
Psykisk ohälsa
Jag har tidigare skrivit om dotterns psykiska ohälsa, och konsekvenserna av det.
Ohälsan finns med oss hela tiden, ibland mer och ibland mindre. Just nu känns det som mer, eftersom jag själv är så trött, så orkeslös. Förstår ibland inte hur jag ska orka mer. Hur jag ska orka vara mamma till alla barnen, orka vara fru, orka vara vän, orka arbeta, orka finnas.
Vi väntar på en utredning, som skulle varit i höstas, sedan i januari/februari och nu är det nya budet "om några månader". Utredningen är otroligt viktig för att se vad det är för problem i botten. De antideprissiva fungerar inte längre. Hon vill inte ha KBT-behandling, vill inte ta ångestdämpande för att de tar för lång tid att verka, vill inte justera antidepressiva. Vad finns kvar? Önskar jag kunde svinga med ett trollspö för att ta bort allt.
Hon är 16 år. Tillsammans med en fantastisk kille, går på gymnasiet. Borde ha den lyckligaste tiden i sitt liv nu. Så är det inte. Och jag kan inte ändra på det!
Alla föräldrar vill sina barns absolut bästa. Att stå bredvid och inte ha någon makt att göra något, är så fruktansvärt. Att alltid vara på spänn för hur måendet är idag, är jättejobbigt. Att aldrig våga planera något för att dagens mående kan slå ut allt, är hemskt. Att alltid väga sina ord på guldvåg, tär på egna psyket. Att ofta få höra "jag har inget att se fram emot", "jag orkar inte må så här" och "jag vill inte leva längre" kan få vilken förälder som helst att gå under.
Igår fick jag veta att hon skär sig igen. Det har varit uppehåll under en period, men nu är det tillbaka igen. Hon skär sig i armar och ben, och det var lillasyster som upptäckte det. Jag står som handfallen inför den vetskapen. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Jag försöker att finnas, ge uppmärksamhet, bryta ensamhet, men det räcker inte. Hon får skrika på mig, hon får hata mig, hon får göra vad hon vill, jag ger mig inte, jag finns alltid vid hennes sida. Hur trött jag än är, hur ledsen jag än är, hur nära jag än är att bara falla ihop, så hittar kroppen alltid den där lilla extra energin som behövs för att orka lite, lite till.
Vi var i London i fyra dagar, jag och dottern. Inte ens där fick hon må bra, inte ens i fyra jävla dagar. Ångesten slog till med full kraft en kväll. Hon skulle dra iväg, på egen hand ut i Londonnatten. Det kunde jag självklart inte tillåta. Trots att fötterna värkte, trots att kroppen och huvudet skrek nej, var det bara att dra på sig jackan och skorna och ge sig iväg och promenera. Promenera bort ångesten. Promenera bort de jobbiga tankarna. Det gick...till slut. Det negativa byttes till något positivt. Eller i alla fall till något så positivt som gick just där och då.
Jag saknar ett nätverk för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Ett nätverk där man kan dela med sig av tankar och känslor, få tips, råd och stöttning. Har sökt på nätet, men inte hittat något, men det kan ju inte stämma? Det måste ju finnas sådana nätverk. Det finns hur många ungdomar som helst med psykisk ohälsa, och jag kan ju inte vara den enda föräldern med behov av att tala med andra föräldrar. Jag hittar hur många olika forum som helst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, men inte det omvända. Känner du till något forum, får du gärna tipsa mig!
Ohälsan finns med oss hela tiden, ibland mer och ibland mindre. Just nu känns det som mer, eftersom jag själv är så trött, så orkeslös. Förstår ibland inte hur jag ska orka mer. Hur jag ska orka vara mamma till alla barnen, orka vara fru, orka vara vän, orka arbeta, orka finnas.
Vi väntar på en utredning, som skulle varit i höstas, sedan i januari/februari och nu är det nya budet "om några månader". Utredningen är otroligt viktig för att se vad det är för problem i botten. De antideprissiva fungerar inte längre. Hon vill inte ha KBT-behandling, vill inte ta ångestdämpande för att de tar för lång tid att verka, vill inte justera antidepressiva. Vad finns kvar? Önskar jag kunde svinga med ett trollspö för att ta bort allt.
Hon är 16 år. Tillsammans med en fantastisk kille, går på gymnasiet. Borde ha den lyckligaste tiden i sitt liv nu. Så är det inte. Och jag kan inte ändra på det!
Alla föräldrar vill sina barns absolut bästa. Att stå bredvid och inte ha någon makt att göra något, är så fruktansvärt. Att alltid vara på spänn för hur måendet är idag, är jättejobbigt. Att aldrig våga planera något för att dagens mående kan slå ut allt, är hemskt. Att alltid väga sina ord på guldvåg, tär på egna psyket. Att ofta få höra "jag har inget att se fram emot", "jag orkar inte må så här" och "jag vill inte leva längre" kan få vilken förälder som helst att gå under.
Igår fick jag veta att hon skär sig igen. Det har varit uppehåll under en period, men nu är det tillbaka igen. Hon skär sig i armar och ben, och det var lillasyster som upptäckte det. Jag står som handfallen inför den vetskapen. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Jag försöker att finnas, ge uppmärksamhet, bryta ensamhet, men det räcker inte. Hon får skrika på mig, hon får hata mig, hon får göra vad hon vill, jag ger mig inte, jag finns alltid vid hennes sida. Hur trött jag än är, hur ledsen jag än är, hur nära jag än är att bara falla ihop, så hittar kroppen alltid den där lilla extra energin som behövs för att orka lite, lite till.
Vi var i London i fyra dagar, jag och dottern. Inte ens där fick hon må bra, inte ens i fyra jävla dagar. Ångesten slog till med full kraft en kväll. Hon skulle dra iväg, på egen hand ut i Londonnatten. Det kunde jag självklart inte tillåta. Trots att fötterna värkte, trots att kroppen och huvudet skrek nej, var det bara att dra på sig jackan och skorna och ge sig iväg och promenera. Promenera bort ångesten. Promenera bort de jobbiga tankarna. Det gick...till slut. Det negativa byttes till något positivt. Eller i alla fall till något så positivt som gick just där och då.
Jag saknar ett nätverk för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Ett nätverk där man kan dela med sig av tankar och känslor, få tips, råd och stöttning. Har sökt på nätet, men inte hittat något, men det kan ju inte stämma? Det måste ju finnas sådana nätverk. Det finns hur många ungdomar som helst med psykisk ohälsa, och jag kan ju inte vara den enda föräldern med behov av att tala med andra föräldrar. Jag hittar hur många olika forum som helst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, men inte det omvända. Känner du till något forum, får du gärna tipsa mig!
Dags att skaka liv i den här igen
Jag har ett tag nu, känt ett behov av att skriva, ett behov att sortera mina känslor, så därför kommer jag att skaka liv i den här bloggen igen. Förhoppningsvis ska det bli ett mer frekvent skrivande nu :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)