Idag är det 10 månader sedan jag fick det där telefonsamtalet den där söndagsmorgonen! Den där morgonen när mormor dog.
10 månader har redan gått. Sorgen är inte lika intensiv, men den känns varenda dag. Inte lika ofta som förut, men fortfarande ofta kommer jag på saker som jag ska ringa och berätta för mormor. Så kommer jag på att jag kan ju inte ringa... Inte hann hon träffa Axel heller, och han kommer aldrig att få träffa henne.
10 månader...snart 1 helt år. Samtidigt som det känns som om det är längre sedan hon dog, känns det som om det inte alls var länge sedan. Kanske beror det på att hon dyker upp i mina drömmar lite då och då?!
Pussen & Kramen/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Jag vet inte vem, men någon har klättrat upp på vår balkong och vandaliserat fönstren. Balkongen förresten, personen har även vandaliserat k...
-
Paulina sa att jag var tvungen att virka mat nu, så de kan leka med det. Här är det en jordgubbe. Alltid en start! -
Jag fick möjligheten att buzza Zalve, en salva som är såläkande. Den skyddar såret och påskyndar läkningen. Den kan även hjälpa akneproble...
1 kommentar:
Känner precis igen det där. Min pappa dog i cancer för två och ett halvt år sedan. Jag kan fortfarande tänka att jag ska ringa till honom och berätta saker eller fråga om saker för att i nästa sekund komma på att det ju inte går. Jag drömmer också om honom lite då och då och det känns lite som att träffa honom. Samtidigt kan det fortafarande kännas kontsigt att han är död. Han går väl fortafande omkring där hemma och grejar med saker och skottar snö och klipper gräsmattan och fiskar?
Skicka en kommentar