Idag är det 10 månader sedan jag fick det där telefonsamtalet den där söndagsmorgonen! Den där morgonen när mormor dog.
10 månader har redan gått. Sorgen är inte lika intensiv, men den känns varenda dag. Inte lika ofta som förut, men fortfarande ofta kommer jag på saker som jag ska ringa och berätta för mormor. Så kommer jag på att jag kan ju inte ringa... Inte hann hon träffa Axel heller, och han kommer aldrig att få träffa henne.
10 månader...snart 1 helt år. Samtidigt som det känns som om det är längre sedan hon dog, känns det som om det inte alls var länge sedan. Kanske beror det på att hon dyker upp i mina drömmar lite då och då?!
Pussen & Kramen/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Hade ett underbart mjukt och härligt garn som jag inte visste riktigt vad jag skulle göra med. Så kom en granne med en stickbilaga som fanns... -
Jag har en knöl på min vänstra underarm som jag har haft i flera år. Jag har aldrig funderat på om den kan vara farlig, utan bara utgått frå...
-
Vissa dagar lever ungarna ENBART för att göra livet surt för varandra, och för mig såklart! Idag är en sån dag! De har tjafsat och bråkat i ...
1 kommentar:
Känner precis igen det där. Min pappa dog i cancer för två och ett halvt år sedan. Jag kan fortfarande tänka att jag ska ringa till honom och berätta saker eller fråga om saker för att i nästa sekund komma på att det ju inte går. Jag drömmer också om honom lite då och då och det känns lite som att träffa honom. Samtidigt kan det fortafarande kännas kontsigt att han är död. Han går väl fortafande omkring där hemma och grejar med saker och skottar snö och klipper gräsmattan och fiskar?
Skicka en kommentar