Idag är det 10 månader sedan jag fick det där telefonsamtalet den där söndagsmorgonen! Den där morgonen när mormor dog.
10 månader har redan gått. Sorgen är inte lika intensiv, men den känns varenda dag. Inte lika ofta som förut, men fortfarande ofta kommer jag på saker som jag ska ringa och berätta för mormor. Så kommer jag på att jag kan ju inte ringa... Inte hann hon träffa Axel heller, och han kommer aldrig att få träffa henne.
10 månader...snart 1 helt år. Samtidigt som det känns som om det är längre sedan hon dog, känns det som om det inte alls var länge sedan. Kanske beror det på att hon dyker upp i mina drömmar lite då och då?!
Pussen & Kramen/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Fick den här servisen när vi gick med i Disney's bokklubb. Mina barn är lite för stora för en sån här servis så... Den här barnservisen... -
Igår ringde R hem och frågade om jag kunde komma över med hans kryckor och lämna dem till honom på jobbet. Han hade halkat, vridit knät (som...
-
Jag har två nummer (obläddrade) av Kreativ stickning som jag lottar ut till er, då jag fått dubbelt upp av just de här. Den ena tidningen (...
1 kommentar:
Känner precis igen det där. Min pappa dog i cancer för två och ett halvt år sedan. Jag kan fortfarande tänka att jag ska ringa till honom och berätta saker eller fråga om saker för att i nästa sekund komma på att det ju inte går. Jag drömmer också om honom lite då och då och det känns lite som att träffa honom. Samtidigt kan det fortafarande kännas kontsigt att han är död. Han går väl fortafande omkring där hemma och grejar med saker och skottar snö och klipper gräsmattan och fiskar?
Skicka en kommentar