måndag 25 augusti 2008

Usch, vilken dag!

Jag hade i ett svagt ögonbligt lovat maken att åka till en bilskrot i Örebro och köpa ett bilbälte till familjebilen (det var ett som inte blev godkänt på besiktningen). Han skulle först bara kolla om det fanns något på bilskroten som ligger ett par mil från oss, men det fanns det såklart inte.
Imorse, vid 9:15 begav jag mig iväg, utrustad med karta och färdbeskrivning (alla som känner mig, vet att jag kan gå vilse i min egen ficka, typ). Jag hade siktet på att vara hemma absolut senast kl 11:30 igen...men så blev det ju inte.

Kom till Örebro och körde helt efter min färdbeskrivning, som jag hade skrivit ut från hitta.se. Med (vad jag trodde i alla fall) 3 km kvar att åka, började lampan för vattennivån lysa i bilen. Letade efter en mack att stanna på, men det var nog 1 km dit, så givetvis hann bilen börja koka lite innan jag kom fram... SUCK!
Fyllde på glykol och vatten och skulle åka iväg igen. Kom på att jag kanske skulle kolla med någon av dem på macken om jag verkligen var på rätt väg. Frågade och det visade sig att jag hade åkt en enorm omväg... SUCK igen! Fick vända och åka några km tillbaka. Letade reda på bilskroten...och kunde konstatera att det var FEEEELLLLLL. SUCK för tredje gången! Jaja, de hade i två lokaler, den andra låg 6 km bort (jag hade inte åkt förbi där). Missade visst att svänga höger på ett ställe så jag körde ca 1 mil åt ett annat håll innan jag insåg hur fel det var och vände...och körde 1 mil tillbaka för att börja om.
Under tiden jag körde ute i ödemarken (kändes det som) ringde de såklart från skolan och sa att Simone inte mådde bra och ville bli hämtad. Men såklart att hon ville det, just idag när jag var lagom vilse i Örebro... Ringde maken så han fick åka och hämta henne istället, och så skulle jag hämta upp henne på hans jobb när jag kom tillbaka...någongång!

Så hittade jag ÄNTLIGEN rätt, klockan var nu 12 och jag hade irrat runt rätt länge alltså. Började bege mig in mot Örebro igen, för att ta motorvägen raka vägen hem.
Kom in till centrum av Örebro och insåg att lampan för vattennivån lös IGEN. Vad fan, nu då, tänkte jag. Jag hade ju precis fyllt på. Givetvis fanns det ju ingen mack i sikte, och några lediga parkeringsplatser finns det ju inte vid såna här lägen... SUCK igen med andra ord!
Så lyckades jag hitta korsningen med tre mackar på samma ställe. LYCKA! Min bilkonsult (maken alltså) hade sagt att jag skulle köpa kylartätning och fylla på med. In på första macken. Stannade bilen och gick in för att köpa detta fantastiska medel som skulle rädda min bil...och min dag!!! SJÄLVKLART fanns det inget sånt på just den macken jag hade svängt in på (varför trodde jag att jag skulle ha sån tur?). Knallade över gatorna till nästa, och BINGO, där fanns det. En silverfärgad flaska med mirakelmedel för min bil...och min dag! Betalade glatt de 72:- den där pytteflaskan kostade!
Över gatorna igen, och tillbaka till bilen. Av med locket till kylaren samtidigt som jag pratar med maken i mobilen...och försöker skruva av locket på pytteflaskan. Med dagens minimobiler är det fullkomligt hopplöst att klämma fast dem mellan axel och haka, men skam den som ger sig tänkte jag och fick upp locket på flaskan så en hel del rann ut på min ljusgråa tröja. Behöver jag säga att medlet i flaskan var rött så det såg ut som om det var blod som runnit?
I med pytteflaskan i kylaren och toppa med vatten. Ta det säkra före det osäkra och ta med vatten i en flaska. Försökte halsa Pepsin jag hade köpt, men det slutade med att jag hällde ut det. Jag ville ju heeeeeeem! Fyllde på vatten i flaskan och tänkte; Nu djävlar ska jag HEM!
Tittade mig omkring och försökte luska reda på vilket håll jag skulle åka åt (ni har inte glömt att jag nämnde mitt usla lokalsinne väl?). För första gången den här dagen hade jag TUR (ja, jag skyller det baske mig inte på skicklighet i alla fall) och valde att köra åt rätt håll!!! Jag var på väg HEM!

Bilen uppförde sig hela vägen hem (duktig skitbil), och jag kunde hämta Simone. Då var klockan 13:30...
Åkte till Konsum för att handla mat till kvällen och även sköljmedel så jag kunde tvätta.
Kl 15 skulle de andra två gulliganerna hem. Paulina var lika söt och trevlig som vanligt...dvs en riktig liten skithög när hon kom hem. Skitbajsläxa hade hon ju fått...
Humöret och beteendet blev bättre när jag meddelade fröken att hon kommer att få dataförbud OCKSÅ hela veckan (ihop med kompisförbudet) om hon inte åtminstone försökte vara lite trevlig!
Ungarna gick ut och lekte, och när klockan var 17:30 ropade jag in dem eftersom maten var klar. Efter maten skulle jag försöka få lite skolarbete gjort (hade schemalagd tid på en plattform på nätet mellan kl 18 och 21), men då var ungarna fulla med ny energi (ovanpå den grymma tröttheten) så jag kunde inte ens höra mig tänka. Jag blev heligt skitförbannad på dem när de inte lyssnade när jag bad dem leka lugnare runt mig, eller gå in i lekrummet och leka. Såklart lyssnade de inte då heller, så jag skickade in dem i lekrummet, med en del hårda ord.
De lekte en kort stund, men sedan trodde jag det var Bush som kom med tunga artilleriet här. Jösses, kriget brakade loss ordentligt, och fraser som "jag ska döda dig" poppade ut ur en av fröknarnas munnar. Det är INTE ok, så nu briserade det en STOR bomb i mig. Jag verkligen beordrade dem att klä av sig och gå och lägga sig! Gud, de är skittrötta och klarar INTE av att bete sig på ett hyggligt sätt. Då får man faktiskt gå och sova! Då var klockan 19...nu är den 19:45 och de två minsta sover. Den största ligger och läser (det är helt ok för mig). Själv är jag helt väck efter den här dagen!
Maken står i evig tacksamhetsskuld till mig (gud, han skickade ju ut mig på okänd mark så jag kanske aldrig hade hittat hem igen...eller ungefär så i alla fall). Måste fundera på vad han ska få göra för att återgälda den här dagen!

Pussen & Kramen
/Ango
Skicka en kommentar

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....