måndag 26 maj 2008

Olyckor kommer sällan ensamma

Har varit väldigt off och anti idag (också ska jag väl tillägga) och känt att skolan inte alls intresserar mig (fast det är ju egentligen inte alls sant). Skulle gått på kommunfullmäktige ikväll, men hade verkligen ingen lust och ville hitta en bra anledning till att slippa. Att jag själv spenderat dagen snorandes och nysandes kändes inte som ett giltigt skäl att utebli. Ett giltigt skäl skulle jag ändå få...

Hämtade barnen och var hemma och mös med dem. Vid 15:30 hörde jag en MC komma, och det lät som maken. Visst var det det. Märkte att något inte var som det skulle, då han inte gasade på när han åkte förbi (vilket brukar vara signalen till ungarna). Han åkte helt lugnt förbi, så lugnt att Victor inte trodde att det var pappa som kom hem.
Plötsligt kom Simone in och sa att pappa behövde min hjälp. Gick ut i farstun, och där stod han halvvägs upp i trappen och bad mig hämta kryckor. Han hade varit med i en mindre olycka och något hade hänt med knät.

Jag har sett min man skadad på olika sätt många gånger, men jag har aldrig sett honom så tagen av smärta som idag.
Så vad hade hänt då? På väg hem från jobbet körde plötsligt en bil ut rakt framför honom (inte hans fel eftersom han var på huvudled). En gammal tant som inte såg honom på motorcykeln svängde ut, och maken var tvungen att bromsa hårt. Så hårt att hjulet låste sig, och hans reaktion var då att sätta i benet i marken. När han satte ner benet hände något med knät.
Hans mamma skjutsade in honom till akuten (det gick snabbare än att ringa Simones kompis föräldrar och be dem hämta hem sin dotter, och ringa Paulinas kompis föräldrar och fråga om hon kunde stanna där). Han ringde vid 17-tiden för att meddela att han skulle stänga av telefonen. Nyss; 21:30 typ, ringde han igen och meddelade att han skulle bli kvar ett bra tag till. Han hade fått morfinsprutor (2 st) och blivit röntgad. Troligtvis skulle han även på en magnetröntgen eftersom det inte verkade vara skelettskador. Magnetröntgen lär det väl inte bli tal om förrän imorgon då det inte är så akut att det måste bli ikväll/natt. Vi får se. Han skulle ringa när han visste mer.
Vi får se det positiva att han lyckades hålla motorcykeln på hjulen istället för att åka omkull, för det hade gett värre skador (speciellt som han inte hade skinnjacka och byxor på sig, utan bara vanlig fodrad fleecejacka och jeans.

Ett par timmar efter att maken åkt iväg ringde grannen och berättade att hennes son (snart 4 år) ramlat på cykeln och slagit upp ett jack i hakan. Hon berättade att det blödde jättemycket och hon undrade om jag tyckte att hon skulle åka in för att få det sytt. På hennes beskrivning lät det som om det skulle vara en bra idé. Jag kunde bara beklaga att jag inte kunde skjutsa in henne. Med alla barn hemma så skulle vi inte få plats allihop i bilen. Som tur var kunde hennes man åka ifrån jobbet och skjutsa in. På sjukhuset var det kö till brodyren, så sköterskan valde att chansa på att bara tejpa såret, vilket verkade funka.
Det sjuka med den här saken är att en kvart innan hon ringde och berättade om jacket i hakan, pratade jag med dem, när de skulle cykla iväg, och jag fick en skum känsla av att lillkillen skulle ramla på cykeln och göra sig illa. Usch, jag avskyr när jag får såna känslor!

Imorgon skulle vi ha sista SPSS-övningen i skolan, men jag skippar den och är ledig för att kunna hämta min älskling om det behövs (pyssla om honom hemma om inte annat). På onsdag är det opponering på uppsatsen och jag har inte förberett ett dugg. Jag har bara snabbtläst igenom uppsatsen vi ska opponera på, och det är en himla tur att det bara är en B-uppsats på ett fåtal sidor. Min hjärna har redan gått på sommarlov, vilket min kropp inte har eftersom den befinner sig i skolan både nu och då. Så här känner jag vid den här tidpunkten varje vår, så det är inget ovanligt i år, bara så trist att känna så här. Vi har ju uppsatsen kvar, eller ja, opponeringen, en fältstudie måste skrivas klart och så är det en salstenta kvar...och bara knappt 1½ vecka kvar i skolan. Bara att bita ihop och ta tag i det!!!

NU ska jag gå och sova...japp, det ska jag...eller inte sova direkt, jag ska läsa Sommardöden (Mons Kallentoft) som är så himla bra. Älskar boken (och även Midvinterblod) och tycker det är så himla roligt att den utspelar sig i Linköping, staden jag bodde i de 28 första åren i mitt liv. Så fantastiskt roligt att läsa om ställen som jag har personliga minnen ifrån! Har ni inte läst Midvinterblod; LÄS DEN! Den är kanonbra! Läs den innan ni läser Sommardöden (som släpptes nu i maj) . Sommardöden är en fristående fortsättning, men det är lite i Midvinterblod som det refereras till i Sommardöden. Det kommer en tredje bok...så småningom.

Nej, sova var det...eller förpassa mig till sovrummet i alla fall!

Pussen & Kramen
/Ango
Skicka en kommentar

Ödmjukhet till livet

Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan! Dotter och pojkvän var ...