måndag 5 maj 2008

Tiden går...

Jaha, nu har det gått ett tag sedan uppdateringen senaste gjordes igen. Inte för att det gör så mycket eftersom det inte händer så mycket just nu. Det har varit massor att göra i skolan, med B-uppsats, metodkurs och så den fristående kursen i Krispsykologi som jag också läser. Alla kurserna kräver en del. Visserligen har jag inte alls slitit ut mig, verkligen inte, men jag har levt med kurserna. Som alltid när jag pluggar lever jag med informationen jag tar in och bearbetar den i huvudet dag som natt. Väldigt effektivt, men ibland känns det som om hela livet bara är skola.
Nu är det ju snart sommarlov som tur är...även om jag har tänkt plugga hela sommaren i år också.

En del saker har ju hänt såklart! Maken har fått positiva besked om sin anställning nu när nästan hela hans skola läggs ner efter sommaren. Maken får behålla sitt jobb (han är en av extremt få) och det är väldigt glädjande. Det innebär ju också att han gör ett toppenjobb när just han får vara kvar tillsammans med sin närmsta kollega (och de är ett riktigt radarpar som jag kan tänka mig har rätt kul när de jobbar, trots deras olikheter).

Victor fick sin trehjuling utbytt mot en 12-tums nu i helgen. I lördags "hände" det, och jag har knappt sett skymten av honom efter det. Han har varit ute på gården och cyklat från förmiddag till sen eftermiddag både lördag och söndag. Några vurpor har det blivit, men absolut inget allvarligt. Bara lite närstudier av buskar.

Valborg har kommit och gått, och vi följde vår familjs tradition med att fira den på Sundbyholm utanför Eskilstuna. Där har vi firat varje år sedan vi blev en familj. Jättemysigt med marinan, även om det ofta blir lite kyligt så nära vattnet. Det mest positiva med Sundbyholm är att det ligger som det gör och därför inte drar till sig en massa fylla. Visst finns det alkohol i blodet hos många även där, men eftersom det krävs bil för att komma dit så slipper man det allra värsta. Det är mycket barnfamiljer och äldre som kommer dit.



Lååång väntan på att brasan ska tändas.



Victor sitter och kurar i vagnen.



Brasan har äntligen tänts och sprider såväl värme som ljus. Underbart!


Efter att brasan nästan brunnit ut är det dags för fyrverkeriet. Eftersom man står 30-50 meter från platsen där raketerna skjuts upp, smäller det rätt bra, och alla rakter hamnar rakt ovanför huvudet så det ser ut som om alla stjärnor ramlar ner i huvudet. Jättemysigt i mitt tycke, men vissa blir ju såklart livrädda. Vi är vana vid det eftersom vi har haft småbarn varje år vi varit där (första gången var -01). Nu tycker inte tjejerna att det är så farligt längre, men Victor däremot... Han blev nästan hysterisk, och höll för öronen och borrade in huvudet i min axel. Han gillar INTE när det smäller (han tycker det är jobbigt när vi slänger glas till återvinning, eller konservburkar...). Det var bara att följa strömmen av andra barnfamiljer och hundägare till parkeringen...även i år. Väl i bilen tyckte Victor att det var ok igen.

Så här såg det ut i bilen när vi kom hem:


Att känna sig som världens sämsta mamma hör till, och det är något som alla mammor drabbas av ibland. När man känner sig som den dummaste, elakaste, sämsta, hemskaste mamman som någonsin funnits, finns det inget så underbart som att få en liten kärleksförklaring från barnen. Paulina skrev en lapp och kom med häromdagen:


Gissa om den ska sparas och plockas fram när man funderar på sin förmåga i rollen som mamma!

Pussen & Kramen
/Ango
Skicka en kommentar

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....