måndag 2 juni 2008

Föräldraskapets baksida

Jag har tre barn. De är "nästan-4-år", "nästan-6-år" och 7½ år. Dottern som är "nästan-6-år" skulle man kunna säga är "6 på väg att bli 16". Över bara en natt blev hon en uppkäftig och faktiskt ganska elak minitonåring . Storasyster har precis kommit ur den värsta "6-årstrotsen" och nu kommer lillasyster in i den (och när hon kommer ut ur den, har vi lillebror på tur). Jag vet ju att 6-åringar är minitonåringar så det är inget konstigt. Storasyster har varit skitjobbig, och jag var det också (och jag minns verkligen hur det kändes). Inget konstigt i min värld. Saken är bara den att Simone gick och lade sig som en lugn och harmonisk 5-åring och vaknade som ett "nästan-6-års-monster". Det gick verkligen över en enda natt.

Det allra värsta började när hon var med blivande förskoleklassen i skolan och på fritids två dagar förra veckan. Egot växte något enormt, men resten följde inte med så det blev bara pannkaka av alltihop.
Lilla fröken försökte förra helgen ta för sig lite smakprover i affären när vi skulle handla lördagsgodis. Vi hade öst i en påse lösgodis och skulle handla något mer, när jag såg att hon hade två godisbitar i handen. INTE OK! Gissa om jag var arg på henne.
Hon har gapat, skrikit och domderat på bästa tonårsmanér hela veckan, och gärna sparkat (ja, SPARKAT) på storasyrran när hon blivit förbannad.

I lördags morse såg jag att Simone hade ett sår, stort som en enkrona uppe i huvudet. Dessutom fattades det massor av hår runt såret. Jag frågade vad som hade hänt, och hon svarade diffust att en kompis hade knuffat henne. Jag försökte se framför mig hur det skulle ha gått till, men ställde följdfrågor eftersom det inte stämde.
Någon timme senare skulle jag ta ett bad. Tog fram min rakhyvel...och voíla...fullt med vita långa hårstrån. Det krävdes baske mig inget DNA-test för att lista ut vilket huvud det håret kom från. Ungen har alltså tagit min rakhyvel och försökt raka huvudet!!! Jag blir tokig på den här damen. Hon är klåfingrig som bara den, och varken storasyster eller lillebror är som henne.

Min stora tröst är att Simone har varit väldigt, väldigt lugn med trotset hittills, så det är faktiskt dags att hon testar rejält nu. Det jag inte kan acceptera är att systrarna är som Västbanken när det kommer till fredlighet dem emellan. I helgen fick de konsekvenser båda två eftersom de inte kunde vistas i samma rum samtidigt (och jag menar verkligen det). Ett tag i lördags fick den ena vara ute och den andra inne, och när den som var ute kom in, fick den andra gå ut.

Det här är verkligen föräldraskapets baksida! Det gäller bara att bita ihop och härda ut. Det BLIR bättre, även om det inte känns så just nu. Tids nog är de vuxna och utflugna och det enda man minns är allt mysigt och roligt... Det är knappt att jag minns Paulinas jobbiga perioder, trots att vi alldeles nyss gick igenom dem!

Idag har jag besiktat min lilla pluttbil. Trodde att det skulle bli en hel del 2:or på den, så vi har inte gjort ett dugg för att förbättra den eftersom vi ville se hur illa den var innan vi la ut tid och pengar på den. 7 stycken 2:or fick den. Massor på bromsrören (3 st)... Jag trodde det var riktigt illa, men min kära make sa att det inte alls var farligt. Han kunde fixa det och inte skulle det kosta mycket pengar heller. Min lilla bebis får leva ett år till alltså (den är ju redan 21 år gammal, så snart räknas den som veteranare, bara 4 år kvar).

Igår skulle vi grilla tänkte vi...synd bara att vi tänkte tanken sist av alla i den här kommunen.
Kom till lokala Konsum och konstaterade att det var folktomt på parkeringen (vid 15-tiden). Gick in, och kunde konstatera att det fann köttfärs och flintastek... Ja, någon Entrecôte också (men det går ju inte att äta). Tänkte att det får väl bli korv då... Ja, det fanns korvbrickor och 1 (!!!) paket hotdogs (ett enda paket av 4 eller 5 fabrikat som de annars har).
Fick åka till grannkommunen för att hitta lite kött. Sommaren har verkligen gjort entré! Men, det blir väl som vanligt; varmt och somrigt fram till midsommar och sedan är hösten här (ja, jag VET att jag är pesimistisk).

Pussen & Kramen
/Ango
Skicka en kommentar

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....