När jag flyttade hit till hålan för 11 år sedan, lärde jag tidigt känna en man, som då var hyfsat nybliven pensionär. Han var tidigare polis, och nu livsnjutare tillsammans med sin fru. Under de år jag har bott här, har jag träffat den här mannen ganska sporadiskt, vi gick om varandra fullständigt under ett par års tid...och under de två åren hände det något med den här mannen. När jag träffade honom på gatan för ett par månader sedan såg jag direkt att han drabbats av sjukdom. Hans händer och armar skakade och jag misstänkte Parkinson, vilket han själv också misstänkte och gick för utredning för. Vi växlade några ord, och han berättade att han just skrivit en bok om hans födelseort; Boxholm. Eftersom jag kommer från Linköping så växlade vi några ord om detta.
Idag träffade jag den här mannen igen. Han var ute och gick med ett par stavar. Vi hälsade på varandra och stannade och växlade några ord. När jag frågade honom hur det var sa han att det var jobbigt. Minnet var inte vad det borde, och han kunde tyvärr inte komma ihåg vad jag hette, men han kände igen mig i alla fall. Jag blir så ledsen när jag ser hur fort han är på väg utför. Den här mannen är en underbar människa och har alltid ett gott ord över till alla. Att se honom ha drabbats av både det ena och det andra känns inte alls kul. Kanske för att det också påminner mig själv om vad som kan vänta i framtiden! Jag hoppas att jag får fortsätta träffa den här mannen, och att hans minne inte blir ännu sämre (vilket det tyvärr kommer att bli, gissar jag)!
Pussen & Kramen /Ango
2 kommentarer:
Usch, det är verkligen en otäck sjukdom det där.
Hej hej! Din hemliga bokvän här! Det ska bli en fröjd att klura ut en överraskning att skicka!
Ps. det går inte att klicka på någon länk i din filmobokblogg, bara på annonserna på sidan. Därför kommenterar jag här istället!
Skicka en kommentar