Olyckor kommer aldrig ensamma, det är ju allmänt känt. Det här året har inte varit roligt alls. Det har varit det ena efter det andra i en aldrig sinande följd.Makens farmor dog i början av året. Visserligen var hon gammal (95 år), men hon var en krutgumma. Något virrig på slutet, innan hjärnblödningen slog till.
Maken var med i en mindre olycka med MC:n för lite mer än 2 veckor sedan. Han syntes tydligen inte där han kom åkande så en bil körde ut framför honom så han fick bromsa stenhårt för att inte köra in i bilen. Det gjorde att framhjulet släppte markfästet och maken satte i foten i marken av någon anledning (självbevarelsedrift kanske). Resultatet blev avslitet korsband/ledband/minisk. Vi vet inte ännu. Han ska göra magnetröntgen någon gång under sommaren, och sedan blir det väl kanske en operation.
I onsdags drabbades han av en propp i benet pga blödningarna i knät, så han fick blodförtunnande medel, och igår gjorde han ett ultraljud för att se att proppen var borta, vilket den var.
Igår berättade maken att han hade pratat med sin pappa, min svärfar, som hade berättat att han fått prostatacancer. Jag vet inte ännu hur spridd den är eller så, men eftersom de skulle vänta till i höst med behandling så kan det inte vara så jätteallvarligt...hoppas jag i alla fall. Prostatacancer är ju inget som är positivt i vilket fall som helst! Djävla skit!
Min ena moster gjorde en hysterektomi i slutet av förra året pga livmodercancer... Det känns som det är för mycket cancer runt omkring nu!
Nu håller jag tummarna stenhårt för att svärfar ska bli fri från sin cancer, oavsett vilken metod som används!
Finns det inget positivt då? Jo, det gör det väl också, även om det överskuggas av det negativa just nu.
Idag är barnens sista dag på dagis/fritids, sedan är det sommarlov i 9 veckor för dem! Jätteskönt, även om både de och jag kommer att klättra på väggarna efter ett par veckor, så vi får verkligen hoppas på underbart väder så man kan vara ute mycket.
Min första vecka på första sommarkursen är snart till ända och jag ligger bra i fas för att hinna med det som ska göras. Jag har till och med funderat på vad jag ska skriva som examinationsuppgift. Det jag funderar på är en karaktärsanalys av Pippi Långstrump (kursen jag läser är Astrid Lindgrens författarskap). Eftersom jag är en blivande beteendevetare är jag intresserad av beteende och karaktärer, och därför funderar jag på om jag ska analysera hur Pippi hade setts som karaktär idag, om hon hade kommit som en helt ny barnboksfigur. Hade hon setts som en stark (fysiskt och psykiskt) flicka, eller hade hon setts som ett barn med allvarliga problem, och med dragning åt såväl ADHD, Damp och Asperger? Jag tror nog på det senare faktiskt. En intressant tanke är det i alla fall! Vad som också är intressant är hur olika barn och vuxna tolkar Astrid Lindgrens alster. När mina barn började vilja se Astrid Lindgrens filmer blev jag jätteglad. Jag hade inte sett dem sedan jag själv var liten, men jag mindes ju hur roliga, härliga och BRA de var. Nu såg jag alla karaktärer med en vuxens ögon, och jag kan inte tycka att filmerna och karaktärerna är speciellt pedagogiska eller ens eftersträvansvärda. Jag vill inte att mina barn ska ta efter Madicken, Lotta eller Pippis beteende precis. För att ingen ska tro att jag ratar filmerna eller inte tillåter mina barn att se dem så kan jag meddela att barnen får absolut se filmerna, så mycket de vill! Vi ser dem tillsammans, och pratar om det vi ser. Barnen har hittills kunnat skilja filmfigurerna och sig själva, så de har aldrig imiterat något beteende. Den enda som imiterat en barnboksfigur är Victor. Just nu vill han gärna göra samma saker som Alfons Åberg. Han ska bygga helikopter (kreativt) och så vill han knyta snören högt och lågt (tränar finmotoriken), och det är helt ok för mig. Hittills ofarliga saker!
/Ango
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar