Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Här möter du mig i min vardag som virkande, stickande, läsande, bakande, filmtittande, arbetande, gift 4-barnsmamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Nu har Axel varit vaken sina 2 timmar och börjar äntligen bli trött igen. För några minuter sedan kom Victor upp till oss och sa "God m...
-
På torsdag blir Axel hela 1 månad gammal, och trots att han har funnits hos oss så "länge" så känns det fortfarande overkligt att ...
-
Idag är det 6 månader sedan den där söndagsmorgonen när jag fick det där samtalet från mamma, där hon meddelade att mormor hade dött! Helt ...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar