Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Här möter du mig i min vardag som virkande, stickande, läsande, bakande, filmtittande, arbetande, gift 4-barnsmamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Paulina fyller 9 år på Lucia, och redan för ett par månader sedan började hon prata om att hon ville ha ett temakalas. Vi pratade om de olik...
-
Idag åkte vi till Parken Zoo för ett av säsongens sista besök. Syftet var såklart att åka karuseller. Victor har längtat hela sommaren efte...
-
Idag blev jag uppringd av en tjej från The Studio som sa att jag hade blivit rekommenderad av en kompis som varit där och fotograferats nyl...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar