Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Nu får man väl konstatera att hösten är här. Det var bara 3,6 °C imorse när jag kollade. Det har visserligen inte varit någon frost ännu, me...
-
Jag känner att jag bloggar väldigt dåligt just nu, och det beror på att orken faktiskt tryter lite. Det finns så himla mycket jag vill göra,...
-
Ja, precis så känner jag för min dotter! Trots, eller kanske tack vare, sitt mående är hon stark. Hon vågar prata om sitt mående...för den...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar