Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Här möter du mig i min vardag som virkande, stickande, läsande, bakande, filmtittande, arbetande, gift 4-barnsmamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Ja, nu har vi väl varit sjuka hela bunten ett tag. Simone är den som är friskast, och har inte "nyinsjuknat" sedan hon var sjuk fö...
-
Idag är jag trött och seg, och känner mig fruktansvärt asocial och omotiverad. Mycket beror på att jag blev så förbannad på maken igår. Han ...
-
Jag var alltid nöjd med maten i vår skola när jag var liten. Variationen var bra, maten var vällagad (lagades på plats på vår skola) och man...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar