Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Fick den här servisen när vi gick med i Disney's bokklubb. Mina barn är lite för stora för en sån här servis så... Den här barnservisen... -
Igår ringde R hem och frågade om jag kunde komma över med hans kryckor och lämna dem till honom på jobbet. Han hade halkat, vridit knät (som...
-
Jag har två nummer (obläddrade) av Kreativ stickning som jag lottar ut till er, då jag fått dubbelt upp av just de här. Den ena tidningen (...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar