Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Här möter du mig i min vardag som virkande, stickande, läsande, bakande, filmtittande, arbetande, gift 4-barnsmamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende! Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga ...
-
Lugnet har lagt sig, och nu är vardagen som vardag igen. Det har ju varit lite annorlunda nu när vi flyttat. Dagarna har inte sett ut som va...
-
Igår eftermiddag ringde maken hem och berättade att en av Victors fröknar hade ringt honom. Anledningen till det var att Victor och hans bäs...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar