Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Jag har två nummer (obläddrade) av Kreativ stickning som jag lottar ut till er, då jag fått dubbelt upp av just de här. Den ena tidningen (... -
Fredag igen och självklart är det Idol som gäller ikväll! Det kommer bli ruskigt spännande ikväll, med de låtar som ska framföras av artiste...
-
Jag var på utvecklingssamtal med Paulina häromdagen. Allt såg bra ut, hon är en god student, men tappar fokus ibland på lektionerna och blir...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar