Påskhelgen är äntligen över

Annandag påsk har kommit och äntligen är denna långhelg över. Visst är det skönt att vara lite extra ledig, men det är tyvärr sällan det blir så mycket ledigt. Med en familj på 6 personer så är det inte mycket till ledighet. Storhelger är det dessutom lite extra som ska göras med just matlagning och annat.
Den här helgen har inte varit något undantag, utan det har varit matlagning till 8 personer (alltid lite bonuspersoner till maten) varje dag och så den disken som det blir av detta såklart. Förutom allt det andra...

Imorgon är det jobb igen, och just nu känns jobbet ganska bra. Det har gått väldigt mycket upp och ner den senaste tiden, men det blir mer och mer upp. Vi börjar komma i ordning i våra nya lokaler, men det har varit mycket kämpande för det, och vi får fortsätta kämpa för att alla saker ska ordnas och falla på plats. Det sköna är ju i alla fall att vi har en lugn arbetsmiljö, och det blir lite hemmakänsla, vilket är väldigt positivt. Det mest negativa på jobbet just nu är väl just att jag får lägga en hel del onödig tid på att efterlysa och fixa saker som inte jag ska behöva göra. Men men det blir förhoppningsvis ordning på det så småningom.

Barnen har påsklov och det tycker de såklart är jätteskönt, och det tycker jag också. Det betyder att jag inte behöver väcka några barn och se till att de kommer till skolan på morgonen. Jag behöver bara väcka mig själv och se till att jag och min matlåda kommer iväg till jobbet!

Älskade, älskade mormor

De senaste månaderna har saknaden efter mormor varit alldeles enorm! Jag har behövt henne så mycket, behövt få prata med henne, få höra hennes röst. Behövt få hennes tips och råd kring allt som har hänt.
I år är det 9 år sedan hon gick bort! 9 långa år! För 10 år sedan visste jag att vår tid tillsammans var räknad, men ändå kom hennes bortgång som en total chock. Oavsett hur "förberedd" man är på att någon kommer att lämna oss, så blir vi lika chockade när det väl händer. Sedan dess har även min mamma, moster och faster lämnat, men ingen är så saknad som mormor!

Idag, den 1 april, skulle mormor har fyllt 93 år! Stort grattis på din dag, älskade mormor! Hoppas att ni har haft ett stort kalas där ovan molnen!

Sjukskrivningen blev oundviklig

Under flera månader hade jag haft en dialog med min chef angående min höga sjukfrånvaro. Hon var väldigt medveten om att det berodde på hemsituationen, och erbjöd att jag skulle få psykologsamtal via företagshälsovården. Jag har tackat nej till det, under lång tid, men valde att tacka ja när utredningen hade påbörjats. Vid det laget var jag så trött, så jag kunde oftast inte ha ögonen öppna vid 15-tiden på eftermiddagen. Om jag satt och försökte administrera på jobbet, vid den tiden, nickade jag till framför datorn!
Jag fick tid hos samordnaren hos företagshälsovården, som tyckte att jag också skulle träffa läkare för att prata mer och även ta prover för att utesluta medicinska orsaker till att jag var så galet trött.
När jag träffade läkaren sjukskrev hon mig på 25 % i tre veckor. Precis innan tröttheten slog till fick jag gå hem från jobbet. Jag fick också ta en hel del blodprover.
Efter tre veckors sjukskrivning hade jag uppföljning med läkaren, som förlängde sjukskrivningen i en månad till. Blodproverna visade på D-vitaminbrist, så jag fick D-vitamin utskrivet. Även sömnmedicin fick jag utskrivet för att få ordning på min sömn, då jag sov fruktansvärt dåligt, och vaknade varje timme för att titta på min mobiltelefon för att se om min dotter var i behov av mig.

Vid besök hos psykologen fick jag förhållningsorder gällande gränsdragning för dottern. Med eller utan diagnos behövs det regler, och då dottern närmar sig vuxen med stormsteg är det viktigt att jag hjälper henne att frigöra sig mer från mig, och får hjälp med strategier för att hantera sina känslor och sin ångest. Redan ett par dagar efter besöket hos psykologen sov jag betydligt bättre, utan sömnmedicin.

Jag började sakta med säkert hitta tillbaka till sådant jag tyckte var roligt och energin återvände sakta men säkert. Jag har fortfarande inte full energi, men jag känner mig mycket starkare idag än vad jag gjorde i slutet av förra året. Sömnen kan vara lite si och så, men det beror på många olika saker. Vi upptäckte ännu ett stort problem i familjen, som har krävt mycket energi och som har fått hjärnan att gå på högvarv igen. Det ska jag återkomma till i ett annat inlägg!

Äntligen fick vi en diagnos

Under slutet av förra året genomgick dottern äntligen utredning på BUP, som skulle (förhoppningsvis) ge en diagnos, så vi kunde hitta rätt medicinering för att hon skulle få bli sitt absolut bästa jag.
Vi träffade läkare vid ett första möte, där jag lyfte mina tankar kring bipoläritet. Läkaren tyckte att jag hade rätt i mina tankar, utifrån hur dottern har mått och hur hennes känslor har pendlat. Det fanns dock en sak som talade helt emot detta, och det var att dottern hade mått mycket bättre av sina antidepressiva tabletter som hon hade fått ett år tidigare. Hade hon varit bipolär hade hon blivit mycket sämre av just den sortens medicin som hon hade, och det var ju raka motsatsen. Vi kunde alltså skriva av den diagnosen.
Efter läkarbesöket fick jag prata med en kurator och berätta om ärftlighet, graviditet, förlossning och dotterns barndom. Dottern fick träffa psykolog vid ett par tillfällen, och denne fick även den pedagogiska bedömningen som lärarna gjorde av henne i slutet av 9:an.
Så dagen innan dottern fyllde 17 år, fick vi så en diagnos! ADHD - ouppmärksamhets form löd "domen". Det är alltså det som var ADD tidigare (numera har man bara ADHD, tre olika former som diagnos). Det är ju en diagnos vi själva har haft högt upp på listan över troliga diagnoser (den mest troliga diagnosen på vår lista).
ADHD innebär också att man kan medicinera, och då dottern gärna vill få en medicin som gör att hon orkar skolan när hon åter börjar den, så skulle vi träffa läkare igen i januari för att diskutera just medicin.

I slutet av januari träffade vi åter läkaren, som satte in en av de vanligaste ADHD-medicinerna direkt, eftersom dottern på eget bevåg hade slutat med sina antidepressiva tabletter. Dottern märkte snabbt skillnad i framför allt hanteringen av sina känslor. Nu kunde hon känna en känsla i taget istället för ett enda virrvarr av känslor!
Nu har hon ätit medicinen i drygt två månader, och vi har varit på uppföljning på BUP vid flertalet tillfällen under den här tiden. Anledningen är att dottern har fått förhöjt blodtryck (undertryck på 90-95) och hög puls (110-115), vilket är väldigt vanligt vid den här typen av medicinering.
Nu har ännu en medicin satts in, då dottern trots allt har många positiva effekter av hennes medicin, så man vill inte byta. Den nya medicinen är en kombinerad ADHD och blodtrycksmedicin (kan användas till båda). Redan första dagen såg vi en skillnad i blodtrycket även om pulsen fortfarande var lika hög. Förhoppningsvis ser vi stor skillnad vid nästa mätning på BUP.

Dags att ta tag i bloggandet!

Det funkar ju inte att ha en blogg och göra ett inlägg per halvår. Det är alltså dags att bestämma sig för att antingen ta tag i det och börja blogga lite mer, eller lägga ner. Då mycket har hänt under det senaste halvåret, har jag bestämt mig för att ta upp bloggandet istället. Det kommer bli mer frekvent bloggande om allt möjligt inom främst kategorierna psykisk ohälsa och missbruk!

Ödmjukhet till livet

Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan!
Dotter och pojkvän var i Stockholm på dejt, och de körde hem sent på natten. Pga saker i min ryggsäck, kan jag inte sova ordentligt innan alla jag älskar är där de ska vara. Så var det även natten till igår. Genom appen Zenly kunde jag se att de var på väg hem från Stockholm, men hade nog råkat köra fel, för de var på fel motorväg. Efter en stund kunde jag se att de var på rätt igen, och att de var ca 8 mil hemifrån. Några minuter efter att jag har tittat, ringer min mobil (klockan var då 4:45), och jag ser att det är Paulina som ringer. Hon berättar att de har krockat! Jag frågar var de är, hur hon mår, hur Benjamin mår. Hon säger att ingen är skadad, och att de har kört på en älg, som låg skadad på vägen.  Jag hör Benjamin prata i telefonen i bakgrunden, och Paulina säger till honom att han ska ringa 112.
Paulina säger plötsligt att hon har ont i nacken, har svårt att stå, och jag märker att hon börjar bli chockad. Jag säger åt henne att sätta sig ner bredvid vägen, vilket hon säger att hon ska göra. Jag uppmanar henne också att följa med ambulans för kontroll. Jag avslutar samtalet och gör mig redo för att åka in till sjukhuset i Eskilstuna, då det är dit de kommer föras.
Benjamins mamma ringer också, och hon är väldigt uppriven, och vi kommer överens om att de ska avvakta hemma.
Jag åker in till Eskilstuna, och håller kontakt med Benjamin, som berättar att de ska lastas i ambulans att föras in, och hans mamma, som säger att de är på väg i alla fall, och även maken som är hemma och är orolig.
Efter en stund kommer ambulansen med blåljus, och efter avrapporteringen fick jag komma in i traumarummet och träffa dem. Paulina togs omhand av traumateamet, medan Benjamin satt bredvid på en stol och såg uppgiven ut! Jag började med att ge honom en kram och gick sedan fram till Paulina för att visa att jag var på plats.
Paulina har inga skador annat än att hon har hon i nacken. Därför väljer man att bara röntga nacken. Vi fick stanna i ca 10 timmar för observation och träff med flertalet läkare innan hon fick okej att åka hem. Röntgenbilden finns det ett litet frågetecken på. Det kan vara en liten spricka i en nackkota, men det kan också bara vara något som blivit när datorn satt ihop alla röntgenbilderna. 3 läkare hade tittat på plåten, akutläkare, kirurg och ortoped, men de kommer även ta upp bilden idag för att titta på den och bedöma den i team idag på morgonen.
Benjamin sa att han inte hade ont igår, men på kvällen kom det fram att han hade börjat få ont i nacke och ländrygg. Efter konsultation med 1177 bestämdes det att han ska åka in till akuten idag, för att kollas upp ordentligt.
Jag är så tacksam att det gick som det gick, och att Benjamin hade sinnesnärvaro att försöka få undan bilen från vägen. Annars kanske nästa bil hade kört in i dem istället för älgen.
Jag är också så förbannad på den idiot som körde på älgen först, och lämnade den skadad över vägen, inte tog sitt förbannade ansvar och rapporterade olyckan. Hade hen gjort det, kanske den här olyckan hade kunnat undvikas! Någon har orsakat stor smärta till personer jag älskar, och skulle jag få veta vem den personen är, skulle den definitivt önska att den hade kört bil på en annan planet istället för på E20, den morgonen!

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april. Visst, hon hade passerat 80 års ålder så det var väl inte så väldigt chockerande egentligen. I maj fick vi veta att en bekant som var gravid med första barnet, förlorade dottern i plötslig fosterdöd när hon var i v 26-27.
I juni förlorade en kollega sin son under förlossningen, och häromdagen fick vi besked om att barnens kusin som fick sin dotter, 2 månader för tidigt i juni, hade förlorat dottern. Allt har gått jättebra under tiden på neo, och en vecka efter att de hade skrivits ut och kommit hem, förlorar de dottern.
Livet är så skört, och ingenting kan tas för givet! Att min faster dog, ja, det var egentligen inte oväntat, men de tre som förlorat sina barn, där livet ryckts bort innan det ens har börjat, det är inte rätt.
Jag hoppas verkligen att det inte blir med dödsfall nu, ett i månaden räcker gott och väl!