Trött, tröttare, Ango?

Jag har varit trött så länge att jag inte ens minns när jag kände mig pigg och utvilad senast. Det är bara olika grad av trötthet hela tiden. Att ständigt ha oro och trippa på tå, väntandes på att något ska hända, det tar verkligen på krafterna. Jag hoppades att jag skulle kunna sova hela nätter, utan att vakna stup i ett, när dottern spenderade nätter hemma hos pojkvännen och hans familj, men usch så fel jag hade! Jag vaknar minst varannan timme och kollar mobilen. Inte för att se om någon har publicerat något kul på Facebook, utan för att se så jag inte har missat ett meddelande från dottern, där hon meddelar att hon mår dåligt och vill bli hämtad! Pojkvännen är en fantastisk person! Det han har gjort under deras korta tid tillsammans har satt spår i mitt hjärta, och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag vet att han gör allt för att dottern ska må bra, och jag lita fullständigt på honom. Jag litar fullständigt på deras kärlek till varandra. Jag lita fullständigt på att dottern inte skulle göra något dumt när han är med. Ändå kan jag inte sova utan att vakna och titta på mobilen!
Jag är så trött, så jag skulle bara vilja sova en vecka, ostört...men vet att jag skulle vakna efter kort tid och ha dåligt samvete för att jag sover så länge...för det är ett annat "problem" jag har. Sover jag till kl 8 en morgon när jag är ledig, mår jag rent dåligt över att jag har sovit så länge... Det spelar ingen roll att ingen annan är vaken, eller att jag inte gör något annat än sitter i soffan och fånglor på TV, jag mår rent dåligt av att spendera mer tid i sängen. Gissa om jag har lite att jobba med!

Den senaste tiden har det varit lite jobbigare än vanligt. Dottern har varit lugnare och mer harmonisk än på väldigt länge...tills igår då ångesten slog till igen.
Tyvärr kan ju inte lugnet bara vara, utan då har andra dottern (lillasyster, 14 år) mått väldigt dåligt. Hon har dödsångest...och livsångest. Hon är rädd för att dö, och rädd för att leva som hon beskriver det själv. Mycket bottnar i allt vi har gått igenom med storasyster, då lillasyster alltid försökt vara den som ser efter och tar hand om storasyster och har mått extremt dåligt när storasyster har mått dåligt. Vi har sökt hjälp för detta, och kommer ha en första samtalskontakt om två veckor.
Nu har yngsta dottern mått dåligt och jag har inte orkat spendera tid med henne. Jag har låtit henne vara själv på sitt rum. Inte okej alls, men jag känner bara att jag inte orkar ge mer av mig själv. Jag klarar inte mer, jag är på väg att gå under. Jag är så himla trött, mentalt och kroppsligt!
Idag fick jag bara en känsla av ensamhet som välde över mig på jobbet. Jag har underbara kollegor, jag har en underbar familj, jag har underbara vänner...men jag kände mig så ensam! Det är tröttheten som pratar! När jag är så här trött så kommer saknaden efter min älskade mormor! Det är 7½ år sedan hon dog, men saknaden är så total!

Trots trötthet finns det såklart saker som jag är innerligt tacksam för:
- våren är på väg! Fåglarna kvittrar och det är plusgrader
- mina kollegor, som alltid ställer upp när jag har lite extra jobbigt hemma
- Vänner som alltid finns där! Särskilt en vän! Där behövs inga ord!
- Min familj! Mina barn som jag är så sjukt stolt över!
- dotterns pojkvän som är en riktig ängel!

Tacksamhet och kärlek

Kommer ni ihåg när ni var tonåringar och var på fest? Efter lite alkohol kom "den stora kärleken" och vällde in över er? Ni älskade allt och alla! Det var high on life på hög nivå. Minns ni känslan? Precis så känner jag oftare och oftare numera. Men utan alkoholen, då.
För en tid sedan blev jag inbjuden till ett "tacksamhetsnätverk" på Facebook av en barndomsvän. Jag tackade ja till inbjudan, nyfiken som jag är...och det är jag ytterst tacksam för!  Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för, men vi har så lätt att fastna i det negativa och till slut bli bittra. Börjar man hitta en liten sak varje dag som vi är tacksamma för (solen skiner, god mat på lunchen, barnen har inte bråkat på 2 timmar eller vad det kan vara, bara något litet) som man skriver ner, så kommer man ganska snabbt att hitta ännu fler saker att vara tacksam för. Det vi är tacksamma för kommer snabbt att trycka tillbaka det vi inte är tacksamma över, och dessa saker kommer kännas mer hanterbara än tidigare.
Idag känner jag enorm kärlek till livet, till de människor som finns i mitt liv. Alla människor som finns i mitt liv gör det av en anledning, en del för att vi ska stötta varandra, och en del för att jag ska få möjlighet att träna upp mitt tålamod. Jag är otroligt tacksam för det!
Trots allt vi har gått igenom senaste tiden, är jag tacksam för de händelserna. Inte för att de har varit positiva, men för att jag har vuxit som människa, jag har fått använda mig av min utbildning, jag har fått hjälpa andra och stötta dem i situationer de inte valt själva. Jag har fått hjälpa att göra skillnad, precis som situationerna har gjort skillnad för mig!
Varje dag finns det massor av saker att vara tacksam över, det gäller bara i början att plocka ut några små saker, även under dagar när det känns som att man ska gå under!

Idag är jag tacksam över:
- att du läser det här
- att solen skiner
- att mina barn är just mina barn och ingen annans
- att mina barns vänner och partners finns i deras (och mitt) liv och hjälper och stöttar när jag inte räcker till
- att mina vänner finns i mitt liv, och förgyller det
- att negativa personer finns i mitt liv och hjälper mig känna tacksamhet över det jag har, och hjälper mig träna på mitt tålamod!
Tack!

Nattliga promenader

Ångest kan komma vilken tid på dygnet som helst, men den kommer vanligtvis sent på kvällarna, när lugnet har lagt sig, när det är dags att sova. Då slår ångesten till med full kraft, får mig att känna mig ännu mindre, ännu mer orkeslös. När man nästan är i mål med den dagen, tippas man omkull och hamnar farligt nära ruinens kant. Ibland kan det räcka att åka ut i bilen en sväng, men bilturerna blir alltmer verkningslösa och oönskade. Nu vill dottern gå iväg själv, ut i natten. Vi bor på en väldigt liten ort där alla känner alla, vilket gör att jag vågar släppa ut henne. Blir hon lugnare av att gå ut och gå, så får hon gärna göra det. Tyvärr innebär det att jag inte kan koppla av förrän hon är hemma igen. Hon brukar vara väldigt duktig och svara på SMS eller Snapchat om man skickar meddelande och undrar var hon är, men ibland mår hon så dåligt (och då är allt vårt fel, och vi ska straffas) att hon inte vill svara. De kvällarna/nätterna är inte roliga! Jag kommer dessutom från en dysfunktionell familj, där min mamma kunde "rymma" och plötsligt bara låta bli att komma hem på kvällen/natten, vilket skapade en oro när jag inte visste var hon befann sig. Det här sitter i, och jag kan såklart inte sova när inte hela min "flock" är hemma. Nätterna blir därför bara sämre och sämre, rent sömnmässigt! Inte ens när dottern sover hos sin pojkvän kan jag känna mig helt trygg och sova lugnt, utan vaknar och måste kolla mobilen flera gånger varje natt. Det kan ju ha kommit ett meddelande där hon berättar att hon mår dåligt.

Jag oroar mig mycket för framtiden. Hur kommer den bli? Hur kommer hon må? Min oro är ändå inte ens i närheten av hur stark hennes oro är.
Pga den psykiska ohälsan ligger hon i farozonen för missbruk och självmord. Det är inget jag vill tänka på, men de tankarna kommer oftare och oftare när hon berättar om sitt mående. Idag finns jag och kan hjälpa till att lyfta upp henne för stunden, men vad händer om jag inte finns längre? Inte för att förstora mina insatser, men idag är det oftast jag som får ta hand om det dåliga måendet. Jag får stå i skottlinjen för hennes ilska, mest för att jag är den stabila tryggheten. Hon kan vara utåtagerande mot mig, jag försvinner inte!

Ibland blir jag så frustrerad att jag bara skulle vilja ta tag i henne och skaka henne och fråga varför hon är så självisk. Varför skulle hennes mående vara så mycket viktigare än alla andras? Och varför ser hon inte hur hennes mående påverkar alla andra runt henne? Men vad skulle det hjälpa? Absolut ingenting! Det är hennes ångest och psykiska ohälsa som talar när hon mår dåligt, inte hon själv. De bra stunderna är hon världens underbaraste person! Hon har fantastisk humor och är väldigt klarsynt...och jag älskar henne över allt annat på jorden. Det är därför den här frustrationen hos mig kommer. Jag vill att hon ska få vara den här fantastiska personen som hon är, alltid, och bli uppskattad för den hon är. Sedd för den hon är. Inte bli sedd som psykisk ohälsa!

Psykisk ohälsa

Jag har tidigare skrivit om dotterns psykiska ohälsa, och konsekvenserna av det.
Ohälsan finns med oss hela tiden, ibland mer och ibland mindre. Just nu känns det som mer, eftersom jag själv är så trött, så orkeslös. Förstår ibland inte hur jag ska orka mer. Hur jag ska orka vara mamma till alla barnen, orka vara fru, orka vara vän, orka arbeta, orka finnas.
Vi väntar på en utredning, som skulle varit i höstas, sedan i januari/februari och nu är det nya budet "om några månader". Utredningen är otroligt viktig för att se vad det är för problem i botten. De antideprissiva fungerar inte längre. Hon vill inte ha KBT-behandling, vill inte ta ångestdämpande för att de tar för lång tid att verka, vill inte justera antidepressiva. Vad finns kvar? Önskar jag kunde svinga med ett trollspö för att ta bort allt.
Hon är 16 år. Tillsammans med en fantastisk kille, går på gymnasiet. Borde ha den lyckligaste tiden i sitt liv nu. Så är det inte. Och jag kan inte ändra på det!

Alla föräldrar vill sina barns absolut bästa. Att stå bredvid och inte ha någon makt att göra något, är så fruktansvärt. Att alltid vara på spänn för hur måendet är idag, är jättejobbigt. Att aldrig våga planera något för att dagens mående kan slå ut allt, är hemskt. Att alltid väga sina ord på guldvåg, tär på egna psyket. Att ofta få höra "jag har inget att se fram emot", "jag orkar inte må så här" och "jag vill inte leva längre" kan få vilken förälder som helst att gå under.

Igår fick jag veta att hon skär sig igen. Det har varit uppehåll under en period, men nu är det tillbaka igen. Hon skär sig i armar och ben, och det var lillasyster som upptäckte det. Jag står som handfallen inför den vetskapen. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Jag försöker att finnas, ge uppmärksamhet, bryta ensamhet, men det räcker inte. Hon får skrika på mig, hon får hata mig, hon får göra vad hon vill, jag ger mig inte, jag finns alltid vid hennes sida. Hur trött jag än är, hur ledsen jag än är, hur nära jag än är att bara falla ihop, så hittar kroppen alltid den där lilla extra energin som behövs för att orka lite, lite till.

Vi var i London i fyra dagar, jag och dottern. Inte ens där fick hon må bra, inte ens i fyra jävla dagar. Ångesten slog till med full kraft en kväll. Hon skulle dra iväg, på egen hand ut i Londonnatten. Det kunde jag självklart inte tillåta. Trots att fötterna värkte, trots att kroppen och huvudet skrek nej, var det bara att dra på sig jackan och skorna och ge sig iväg och promenera. Promenera bort ångesten. Promenera bort de jobbiga tankarna. Det gick...till slut. Det negativa byttes till något positivt. Eller i alla fall till något så positivt som gick just där och då.

Jag saknar ett nätverk för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Ett nätverk där man kan dela med sig av tankar och känslor, få tips, råd och stöttning. Har sökt på nätet, men inte hittat något, men det kan ju inte stämma? Det måste ju finnas sådana nätverk. Det finns hur många ungdomar som helst med psykisk ohälsa, och jag kan ju inte vara den enda föräldern med behov av att tala med andra föräldrar. Jag hittar hur många olika forum som helst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, men inte det omvända. Känner du till något forum, får du gärna tipsa mig!

Dags att skaka liv i den här igen

Jag har ett tag nu, känt ett behov av att skriva, ett behov att sortera mina känslor, så därför kommer jag att skaka liv i den här bloggen igen. Förhoppningsvis ska det bli ett mer frekvent skrivande nu :)