Att bli mamma till sin mamma

Att bli mamma till sin mamma, var titeln på en bok av Maj Fant. Den handlade om hennes liv med sin mamma, som fick Altzeimers och tappade fotfästet mer och mer. För min del handlar det inte om Altzeimers, utan om något helt annat.
När jag var 9 år dog min pappa. Mamma blev då helt förändrad! Jag fick börja ta ansvar för mig själv. Satte jag inte väckarklockan på väckning, ja, då vaknade jag helt enkelt inte i tid för att ta mig till skolan!
Ofta var mamma borta när jag vaknade. Hon hade tagit vår lilla hund och bara gett sig av... Att jag fanns var inte något hinder för henne. Hon kunde vara borta i dagar. Inte sällan hittades hon i sängen hos någon alkoholist som hon raggat upp...eller någon gammal äcklig gubbe...
När jag var i tonåren, 14-15 år, hände det inte helt sällan att jag sket i skolan för att gå och jobba åt mamma på familjeföretaget. Var hon borta behövdes det någon annan som kunde hoppa in, och varför inte jag? Jag började också åka runt i länet och leta efter henne när hon försvann. Jag minns en gång när jag hamnade i Motala eller om det var Norrköping, där hon hade hittat någon slemmig typ hon hade rymt till. Mamma skulle hem, hon skulle ta ansvar, och hon var polisanmäld den här gången. Jag hittade lägenheten de var i, hörde att de var där inne, men de kom inte och öppnade. Jag ropade i brevinkastet att jag tänkte sitta utanför dörren tills de kom ut, för det skulle de göra förr eller senare. Efter ett tag kom mamma ut, och vi åkte hem.

Jag skällde på mamma, jag förklarade hur jag kände, jag frågade hur hon tänkte osv, men jag fick aldrig några svar.
I perioder kunde hon ha en pojkvän som det fungerade mycket bra med, och som höll henne hemma, eller planerat borta. Det var när de här förhållandena tog slut som hon satte igång igen.
När jag var 16 år, och gick i 9:an kontaktade jag, med hjälp av en kompis mamma, soc för att få hjälp. Jag behövde komma bort! Två socialarbetare kom hem till mig (mamma var på vift i vanlig ordning) och ställde frågor och tittade sig omkring. De såg inget alarmerande och de menade att jag hade min mormor 20 meter bort som hjälpte mig... Ja, visst, allt var så bra så... Det var enda gången jag hade kontakt med dem! Hur kunde de tycka att min livssituation var normal? Klart att jag klarade mig, det var inte det. Herregud, människan är fantastisk på att anpassa sig efter rådande situation, vad annat kan man göra. Det betyder ju inte att man mår bra och att allt är toppen! Nej, någon hjälp från dem med annat boende behövdes inte ansåg de!

När jag blev vuxen flyttade jag ganska snart hemifrån. Jag flyttade även utomlands under en period. Under de 2 år jag bodde utomlands, hade jag i princip ingen kontakt alls med min mamma. Jag ringde hem varje måndag, till min älskade mormor, men aldrig att jag pratade med mamma. Jag hade inget att säga till henne, och jag saknade henne inte heller.

Idag har jag själv familj, med barn, och mamma har nyligen valt att utesluta oss helt ur sitt liv. Fram till i augusti ungefär, var allt bra, sedan började hon säga att vi (alla i hennes familj/släkt) var dumma i huvudet och att hon absolut inte ville ha någon kontakt med någon av oss.
Hon gifte sig i januari i år, och i juni skilde hon sig. Igår fick jag veta att hon hade gift om sig igen, med någon annan. Det är snabba puckar när hon gör något! Genom min morbror, som är hennes gode man, fick jag veta detta (han har heller ingen kontakt med henne) och att hon säger att hon ska "ge igen" på oss. För vad?, undrar vi. För alla gånger vi hämtat hem henne från tveksamma personer? För alla gånger vi hjälp henne med fan vet vad? För alla gånger vi sett till att hon har tak över huvudet och mat på bordet? Ja, jag vet inte!
Jag saknar henne inte, inte alls, faktiskt. Hon är min mamma, men bara på pappret. Hon är inte min mamma känslomässigt. Det var min mormor som var det!
Mina barn undrar såklart varför mormor inte vill träffa dem, men jag har förklarat läget, och jag tror att de förstår ganska bra. De förstår att mormor är annorlunda och att det inte är dem det är fel på.
Min mamma har en utvecklingsstörning som gör att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon har inget konsekvenstänkande alls. Det är här och nu som gäller för henne. Hon kan skriva och läsa hjälpligt. Räkna kan hon nästan inte alls. Hon var omyndigförklarad, tills detta togs bort, i lagen, på -80-talet. Hon bor idag på ett gruppboende och personalen där köper allt hon säger med hull och hår. De tror på allt hon säger, och bekräftar henne istället för att någon gång ifrågasätta vad hon säger.
Personalen tycker att vi kan vara hårda mot henne (när vi frågar om hon verkligen har tänkt igenom det hon fått för sig att göra nu), men de har inte levt med henne i alla år. De vet ingenting om vad hon kan, vill eller får för sig att göra. Hon har knappt bott där i 3 år ännu, och under 2½ av dessa år hade hon ett förhållande med en annan boende där, en som hon också gifte sig med (i januari). Ett bröllop som vi alla hjälpte till med, för att mamma skulle få en fin upplevelse. Nu tackar hon oss för det...
Jaja, jag sörjer faktiskt inte. Det känns som att mitt liv blir lite lättare att leva om jag inte behöver tänka på vad mamma gör och när hon kommer ge sig ut på rymmen igen! Hamnar hon i tråkigheter är det faktiskt hennes uppgift att lösa det själv nu!

Nu kanske ni förstår varför jag tycker titeln "Att bli mamma till sin mamma" passar så bra?!

Pussen & Kramen /Ango