söndag 23 oktober 2011

Vilket dygn...

Det började redan natten till lördag, när maken jobbade natt. Jag skickade ett SMS till honom där jag skrev att det fanns en halv pizza i kylen om han ville ha när han kom hem (han brukar vara hemma vid 3-tiden). En halvtimme senare skickade jag ett nytt SMS där jag skrev att jag sett att hans hemmanyckel låg kvar hemma, men att jag hade lagt extranycklar där vi brukar lägga extranyckel.
När jag gick och la mig vid 23-tiden tyckte jag att det var konstigt att jag inte hade fått svar på mina SMS. Även om det inte fanns så mycket att svara på så brukar vi alltid bekräfta att vi fått meddelandena i alla fall, men inget hade jag hört. Jaja, han hade väl mycket och tittade väl inte på mobilen, tänkte jag.
Vaknade vid 2-tiden och konstaterade att maken inte hade kommit hem. Somnade om och vaknade igen vid 4:50 och konstaterade att maken fortfarande inte hade kommit hem. Det gjorde mig lite orolig eftersom han brukar vara hemma så dags. En timme senare knackade det på ytterdörren. Då var det maken som kom hem. Jag konstaterade att han inte hade läst SMS:en eftersom han inte använde extranyckeln.
När jag släppte in honom berättade han att han hade tappat sin mobil, vilken han måste ha då det är hans firmamobil också. Detta hade han gjort strax innan jag hade skickat mitt första SMS. Han hade råkat glömma den på ett ställe och när han kom tillbaka var den borta... En mobil han haft i 4 månader ungefär...

Vid 12:30 ungefär hade vi fixat i ordning oss för att åka på kalas i Linköping, mamma fyllde år. Vi åkte i 2 olika bilar eftersom vi nyss sålde minibussen. Maken skulle tanka och hämta en nyckel innan han påbörjade resan mot Linköping, medan jag åkte direkt! När jag kommit till Katrineholm slog det mig att vi hade glömt presenten hemma. Åtminstone misstänkte jag att ingen tagit med den. Simone fick ringa maken (som lånat Simones mobil tillfälligt) för att kolla att ingen tagit med sig presenten. Nej då, det var som jag misstänkte. Eftersom jag åkt 5 mil och vi var i tidsnöd ville jag inte vända.
Jag svängde in på Överskottsbolaget i Katrineholm och slängde ihop en ny present, liknande den vi hade köpt innan. Medan jag är inne och handlar ringer maken på min mobil, som Simone har kvar i bilen och säger att de vänder och åker och hämtar presenten eftersom de bara åkt ca 1½ mil. Detta får jag veta när jag kommer ut i bilen igen. Jaja, då får vi väl ha den nya presenten som julklapp, då...

Kommer ner till Linköping utan större missöden och kommer hem till mamma. Hinner vara där i 10 minuter innan Axel spyr ner sig och mig fullständigt. Självklart hde vi inga extrakläder med oss till nån av oss. Ringer maken igen för att se hur långt han har kommit, om han kan springa in i en affär och handla något till Axel, jag kunde saneras hjälpligt. Ja, han var ju redan framme så då tänkte jag att vi fick vänta med det, då.
Axel fortsatte spy och jag konstaterar efter någon timme att vi får nog ta och åka hem. Vi tackar för oss och lindar in Axel (som bara har blöja på sig) i min jacka och går till bilen. Vet att vi har 1,75 timmar i bil framför oss, där Axel förmodligen kommer kräkas fler gånger.
Jag har lovat att vi ska stanna på McDonald's i Klinga (Norrköping) och äta på hemvägen. Precis innan konstaterar jag att jag har glömt min mobil hemma hos mamma. Eftersom Axel åker i min bil och han spyr var 10:e minut, väljer maken att vända och hämta min mobil (3-4 mil tillbaka).

Jag stannar på McDonald's och handlar till oss i bilen. Vi försöker få Axel intresserad av hamburgare och pommes, men han vill inte alls ha.
Simone sitter bak med Axel och käkar mat och torkar spyor om vartannat. Gissa om hon var guld värd!
Väl hemma fortsätter Axel att kräkas, och slutade först vid 2-tiden inatt. Kl 7:30 vaknade han igen och var pigg och ville gå upp...
Idag är det visst Simones tur att må dåligt...


Pussen & Kramen /Ango
Skicka en kommentar

Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april....