Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kommer tankarna och tårarna. I år är det 30 år som det har varit så här. 30 år utan pappa. 30 år sedan den där söndagen när det där förbannade telefonsamtalet kom. 30 år av sorg. 30 år av saknad.
Jag älskar dig, pappa!
Skickat från min HTC
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Pratade precis med maken och Victor. De kanske får komma hem idag. De har lyckats få ner febern, och nu på morgonen var han feberfri (igår n...
-
Utgången blev som jag trodde och hoppas, Magnus och Annica stod som segrare! Trots att jag ville att han skulle vinna, eftersom han är den a...
1 kommentar:
Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än beklagar... Sorgen går aldrig över, man bara lär sig att leva med den - sägs det. Men, att det inte alltid är lika "lätt".
Kram
J
Skicka en kommentar