Idag är det 1½ år sedan mormor dog! Helt otroligt vad fort tiden har gått, samtidigt som det känns som det bara sniglat sig fram.
Trots att jag börjat vänja mig vid att inte höra hennes röst eller träffa henne, så kan jag fortfarande vara på väg till telefonen för att ringa henne och berätta eller fråga något. Varje gång jag kommer på att jag inte kan ringa henne känns det lika tungt.
1½ år av oändlig sorg och saknad har passerat, och just idag när det även är min födelsedag, känns det inte lika viktigt att fira min dag, som att sitta en stund och reflektera över livet...
Pussen & Kramen/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Idag när jag hämtade tjejerna på skolan gick jag in på fritids för att säga att de inte kommer idag heller. De frågade om Victor var magsjuk...
-
dags igen. Axel är vaken och pigg...och med hicka. Ingen mer sömn för mig i natt alltså! -
Det är konstigt att det är likadant varje år. Varje år är de första dagarna i juli en pina. Jag känner mig nere och så fort jag är ensam kom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar