Idag är det 1½ år sedan mormor dog! Helt otroligt vad fort tiden har gått, samtidigt som det känns som det bara sniglat sig fram.
Trots att jag börjat vänja mig vid att inte höra hennes röst eller träffa henne, så kan jag fortfarande vara på väg till telefonen för att ringa henne och berätta eller fråga något. Varje gång jag kommer på att jag inte kan ringa henne känns det lika tungt.
1½ år av oändlig sorg och saknad har passerat, och just idag när det även är min födelsedag, känns det inte lika viktigt att fira min dag, som att sitta en stund och reflektera över livet...
Pussen & Kramen/Ango
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Pratade precis med maken och Victor. De kanske får komma hem idag. De har lyckats få ner febern, och nu på morgonen var han feberfri (igår n...
-
Utgången blev som jag trodde och hoppas, Magnus och Annica stod som segrare! Trots att jag ville att han skulle vinna, eftersom han är den a...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar