Idag är det 1½ år sedan mormor dog! Helt otroligt vad fort tiden har gått, samtidigt som det känns som det bara sniglat sig fram.
Trots att jag börjat vänja mig vid att inte höra hennes röst eller träffa henne, så kan jag fortfarande vara på väg till telefonen för att ringa henne och berätta eller fråga något. Varje gång jag kommer på att jag inte kan ringa henne känns det lika tungt.
1½ år av oändlig sorg och saknad har passerat, och just idag när det även är min födelsedag, känns det inte lika viktigt att fira min dag, som att sitta en stund och reflektera över livet...
Pussen & Kramen/Ango
onsdag 9 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ödmjukhet till livet
Ibland får vi käftsmällar som gör oss lite mer ödmjuka till livet, och de runt omkring oss. Igår fick jag en sådan! Dotter och pojkvän var ...
-
En varning: Är du gravid och rädd för missfall så ber jag dig att inte läsa, då det tidvis är väldigt detaljerat. Under min första gravid...
-
Paulina och Simone tog skolfoton för 2 veckor sedan och idag damp de ner i brevlådan. Ja, för Simones del så kom det ju bara ett klassfoto. ... -
Kommer ni ihåg när ni var tonåringar och var på fest? Efter lite alkohol kom "den stora kärleken" och vällde in över er? Ni älskad...